Läs senare

Vi måste våga fortsätta prata

FörfattarporträttOla Larsmo har haft en hektisk höst. Han har gett ut romanen Swede Hollow om utvandrade svenskar vid förra sekelskiftet som inte lyckades i USA. Och som ordförande i Svenska PEN är han inblandad i 250-årsjubileumet av Tryckfrihetsförordningen.

av Staffan Myrbäck
30 dec 2016
30 dec 2016
Vi måste våga fortsätta prata
Foto: Förlagsbild

Det är inte lätt att få en stund med Ola Larsmo på Bok&Biblioteksmässan i Göteborg. Desto lättare är det att hitta honom i montrar där han intervjuar fristadsförfattare eller själv blir intervjuad om Svenska PENS syn på yttrandefrihetens ställning, i seminarier där han diskuterar samma frågor i olika paneler eller vid presentationer av Swede Hollow i större eller mindre format.

När jag till slut får en stund med honom förmedlar han en blandning av optimism och pessimism vad gäller yttrandefriheten, både i Sverige och utomlands. Just nu dock tyvärr mest pessimism.

– Sedan jag blev ordförande i PEN för åtta år sedan har yttrande- och tryckfriheten begränsats i många länder. Ryssland, Mexico och Turkiet är några av de tydligaste exemplen men det finns flera.

Veckan efter mässan ska han till Spanien på en veckolång konferens med internationella representanter för PEN.

– Turkiet hamnar säkert i fokus. Där har utvecklingen varit särskilt negativ.

Han tycker annars att utvecklingen för yttrandefriheten ofta går tre steg framåt och två steg bakåt.

.– Och just nu är det dessvärre bakåt.

Vad gäller yttrandefriheten i Sverige är också den utsatt.

– En undersökning visade nyligen att 20 procent att författarna och 30 procent av journalisterna  i Sverige upplever olika former av hot. De som hotar är dels en liten grupp islamistiska fanatiker men den största delen av hoten kommer från svenska högerextremister.

När det gäller åtgärder finns inga enkla medel. Men han tror på möjligheterna.

– Jag kan citera ordföranden i Internationella PEN som på frågan om motmedel brukar säga SPEAK OUT! Våga fortsätta prata alltså. Det gäller alla, inte bara journalister och författare. Det är viktigt att den offentliga debatten inte tystnar utan hela tiden tar upp frågan.

Att Ola Larsmo blev tillfrågad att bli ordförande i Svenska PEN kan ses som en logisk fortsättning av den inriktning hans författarskap haft sedan debuten 1983.

Det året fick han BLM:s (Bonniers Litterära Magasin) romanpris för sin debutroman Vindmakaren. Följande år fick han dessutom jobbet som redaktör på Bonniers Litterära Magasin.  Sedan dess har han varit en skrivande person även i sin yrkesidentitet. Inriktning har från början varit att hitta undangömda berättelser och också fundera över varför just de berättelserna hamnat på undantag. Romanerna tar ofta avstamp i en historisk verklighet. Det finns en tydlig linje mellan kampen för det fria ordet och viljan att lyfta fram dolda sanningar.

Att han skulle skriva hade länge varit en självklarhet för men för säkerhets skull läste han ämnen på universitetet som skulle kunna passa för en lärarexamen med humanistisk inriktning. Romanpriset och redaktörsjobbet gjorde att han kunde lägga lärarplanerna åt sidan.

Han visste tidigt att han ville bli författare.

– När folk frågar när jag började skriva brukar jag ställa motfrågan När slutade du? De flesta barn är kreativa och påhittiga, ritar, skriver och spelar. Sedan slutar tyvärr många med åren. Men jag slutade aldrig.

Olas började tidigt i sitt författarskap utveckla viljan att gräva i dolda historiska berättelser.

Kanske av allmän nyfikenhet men kanske också påverkad av den klassresa hans föräldrar gjort. Pappa var hamnarbetare och blev socialassistent. Mamma var barnmorska och blev med åren studierektor. Klassresor innebär ju att man har dubbla hemvister och därför lättare kan se vilka världar som inte syns i den offentliga versionen av historieskrivningen och nyhetsbevakningen. Han hade alltså från början bra förutsättningar att hitta material för kommande böcker.

I skolan i Västervik var han inget ljus precis, läste det som var intressant och brydde sig inte så mycket om resten. Lite udda kände han sig nog.

– Jag kanske stack ut lite för mycket jämfört med den stil som rådde i Västervik. Jag minns den som en stad där det var lågt i tak.

Betygen blev sisådär men räddningen kom i form av Sjöviks Folkhögskola i Dalarna, en hemtrevlig skola på landsbygden en bit från Avesta.

– Det var ett fint år jag fick där. De sociala banden blir starka när man bor lite isolerat.

 

Ola Larsmos böcker har teman: som uppsalastudenters motstånd mot att låta judar komma till Sverige i slutet på 30-talet (Djävulssonaten); om spänningarna mellan de norrmän som var emot, respektive för, nazisternas ockupation av Norge och vilka uttryck dessa spänningar tar sig idag (En glänta i skogen);  den afrikanske pojken Badin som förs till Gustav III:s hov och vars öde berättas parallellt med berättelsen om nutida Jimmys identitetskris (Maroonberget). För att nämna några av hans många böcker. Ofta berättar han parallella historier i olika tidsperioder, och utmanar därmed läsaren att själv dra historiska analyser. Identitetssökande i olika former finns också ofta med som tema.

– Jag hittar mina berättelser när jag snubblar över något som ingen annan verkar ha brytt sig om att berätta. Man vill ju ta fram sånt som ingen annan tidigare tänkt. All viktig litteratur bygger på det.

Berättelserna kan också behandla sådant som folk visserligen känner till men som av någon orsak inte blivit fördjupat belyst.

– Ett exempel är Kristina Sandbergs böcker om hemmafrun Maj, som blivit mycket populära och uppskattade. Hon har satt nytt fokus på hemmafrulivet under 1900-talet, en företeelse som ju alla kände till men som Sandberg nu belyst och fördjupat.  Hennes gestaltning av en känd företeelse skapar en ny sorts insikt. Det är gestaltningen som gör det till litteratur.

Själv snubblade Ola över ett annat välkänt men ändå inte särskilt omskrivet område när han med familjen besökte svensktrakterna i Minnesota, där hans fru för många år sedan varit utbytesstudent. Det blev upphovet till romanen Swede Hollow.

– Jag råkade se en utställning I St.Paul, grannstad till Minneapolis, om svenskar som bodde i det som kallades Swede Hollow. Det var bostadsort för emigrerade svenskar som inte lyckats uppfylla sina drömmar utan hamnat på samhällets botten.

Swede Hollow var en dal mellan två järnvägslinjer, smutsig och fattig. Genom området rann en bäck där avlopp och slask tömdes. Stanken måste ha varit fruktansvärd.

– Märkligt nog verkade inte de svenskättlingar jag träffade i St.Paul vara särskilt intresserade av området men för mig blev et början till ett utforskande av de senare utvandrare, som inte likt Karl-Oskar och Kristina i början av emigrationsperioden fick sig en bit mark tilldelad och blev  lyckade jordbrukare.

Vilhelm Moberg har med sitt storartade utvandrarepos givit oss bilden av de svenska utvandrarnas öden men den bilden stämmer bara för en del av invandrarna, påpekar Ola.

– Många emigranter blev inte jordbrukare utan fick de sämst betalda och farligaste jobben, kom inte längre än så och fick uppleva besvikelsen av att livet inte alls blev vad de hoppats på. Särskilt gäller det de utvandrare som kom mot slutet av 1800-talet. Jag ville lyfta fram några av dessa öden.

Ola forskade i kyrkböcker och andra tillgängliga arkiv och utifrån materialet skrev han boken om den fiktiva familjen Klar från Örebro som tvingas utvandra och hamnar i Swede Hollow.

Boken har blivit en stor framgång och förstaupplagan tog slut på några veckor.

– Liksom vad gäller hemmafrulivet har väl de flesta känt till att alla svenska utvandrare inte lyckades så bra. Men det förefaller som att romanen gestaltning av några fiktiva öden gjort läsare nyfikna och fått dem att fördjupa sig i historien.

En del recensenter har antytt att boken ska vara skriven för att läsarna ska dra paralleller md dagens flykting- och invandrarvåg.

– Men så är det inte. Jag ville lyfta fram ett bortglömt område och synliggöra öden som författare och historiker av olika anledningar gått förbi. Vad läsarna sedan gör med det materialet är deras ensak.