Läs senare

Vara tacksam att utilitaristen inte bestämmer i coronatider!

Bernt GustavssonDet har länge verkat som om det i Sverige endast finns en uppfattning om moral, den utilitaristiska.
Vad som är mindre påtalat är att ett sådant synsätt inte löser jämlikhetsfrågan, frågan om alla människors lika värde.

28 maj 2020
Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

I Camus roman Pesten (1947) skildras hur en epidemi sprider sig i den algeriska staden Oran. Med råttorna följer sjukdomen, med lidande och död av ett mått som är obegripligt, absurt. Det är just det absurda, det meningslösa i detta lidande som är huvudtemat i boken. Men absurditetens mening bär på revolten mot det absurda inom sig, säger Camus. Det enda som står människor till buds i en sådan situation är revolten mot det meningslösa, att solidariskt bekämpa lidandet och döden. Själva mönstret för hur människor agerar och reagerar på högst olika sätt, med feghet, rädsla, flyktkänsla och hämnd, kan vi känna igen i den epidemi som nu spridits över klotet.

Efter att ha konstaterat det meningslösa kommer de moraliska och existentiella frågorna. Camus företräder en humanism som upprätthålls av mänsklig värdighet under omänskliga villkor. Det enda motivet för att vi praktiserar det mänskliga är just för att vi är människor. Allas liv är för läkaren, Camus alter ego, lika mycket värda. Några prioriteringar kommer inte ifråga. Läkaren vet att det är de fattiga som drabbas hårdast. Men det som plågar människor mest är att tvingas vara åtskilda från ”de nära och kära”! Staden stängs, inget får komma ut och ingen in, förutom medicinska leveranser.

I Sverige många år senare är epidemin global. Här har vi något att jämföra med, andra länder, städer och världsdelar. Dom gör si, vi gör så. Men alla strävar mot samma mål, att få slut på döden och pinan, undan den meningslösa döden. I Sverige sköts det hela mest av vetenskapligt skolade myndigheter, mindre av politiken. I detta land har vi en ramlag, en värdegrund som baseras på tanken om allas lika värde och därmed allas lika rätt till vård efter behov.

Detta är framförhandlat av landets samlade etiska expertis tillsammans med medicinska experter. Att noggrant utgå från olika perspektiv på etik och söka bästa möjliga kunskap, för bästa och mest rättvisa prioriteringar av landets tillgängliga resurser har resulterat i detta värdegrundsdokument:  Människovärdesprincipen innebär att alla människor är lika mycket värda och har rätt till vård oavsett ålder, kön, utbildning, social eller ekonomisk ställning. Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att de som har de svåraste sjukdomarna ska få vård först. Kostnadseffektivitet som är underordnad dessa två och tolkas olika.

När detta omsätts i praktiken i den svåraste av situationer publicerar DN debatt en artikel av en av landets mest medialt namnkunniga etiker, Torbjörn Tännsjö. Denna gång hävdar han inte rätten att döda, men att kronologisk ålder rakt av ska gälla vid tvingande prioriteringar. Inte biologisk ålder som innefattar utsikterna att klara av den vård som ges, vilket nu gäller i det styrande dokumentet. Den etiska uppfattning som Tännsjö i snart femtio år ensidigt har stött sig på är den utilitaristiska. Huvudtanken är att konsekvenserna av en handling är avgörande för dess moraliska halt. Det har länge verkat som om det i Sverige endast finns en uppfattning om moral, denna.

Vad som är mindre påtalat är att ett sådant synsätt inte löser jämlikhetsfrågan, frågan om alla människors lika värde. Vi får gå till Immanuel Kant för att finna ett stöd för människovärde och mänskliga rättigheter– hans kategoriska imperativ. Här återfinns tre formuleringar i vilka tre grundläggande principer formas – universaliseringsprincipen, människovärdesprincipen och autonomiprincipen. Den första säger att en moralisk princip ska gälla alla, universellt. Den andra att människan har ett ”oförytterligt värde” och inte kan behandlas som ett medel. Den tredje att människan genom sitt egenvärde är autonoma, tänkande varelser, ansvariga för våra handlingar.

Vi får tacka samtida efterföljare till Kant för att utilitaristen inte fick bestämma om kronologisk ålder vid medicinska prioriteringar, som John Rawls och den nittioårige Jurgen Habermas, för att sätta stopp för all social diskriminering, inklusive åldersdiskriminering och försvara rättvisa, jämlikhet och mänsklig värdighet.