Läs senare

Tryggheten är Kistas väg till integration

Reportage– Undervisningen blir ett socialt sammanhang där folk med liknande erfarenheter kan mötas och knyta samman, säger Naida Begovic, lärare på Kista folkhögskola. Etablering och integration genomsyrar all undervisning på skolan.

13 apr 2019
Amani Nour instruerar deltagarna i Allmän kurs med barn- och fritidsprofilen. Den typiska kursdeltagaren är en kvinna i åldern 35–55 som har varit i Sverige i tre till fyra år. Foto: Lasse Burell

Först lyssnar vi på låten, sedan sjunger jag med och därefter sjunger vi alla tillsammans, säger läraren Iman Mohammed Hussein till de drygt tjugo deltagarna på etableringskursen.

På tavlan har hon skrivit upp texten till ”Vem kan segla förutan vind?”. Deltagarna har varsitt papper med texten samt översättning till sina respektive språk med tillhörande illustrationer.

– Vad heter vind på persiska? Vad heter det på tigrinja? frågar Iman.

Hon sätter på musiken och för fingret längs med orden på tavlan så att deltagarna kan hänga med. Hon betonar hur viktigt det är att alla sjunger.

– Vi sjunger varje tisdagseftermiddag – det är en speciell pedagogik, förklarar Iman senare för mig. Man lär sig först att uttala enkla ord och vågar uttrycka sig. Jag har valt just ”Vem kan segla” för att den innehåller såväl frågeord som första person. Vissa har dessutom svårt att skilja på vokaler och konsonanter och då kan det vara till stor hjälp att sjunga.

Klassrummet ligger på Kista folkhögskolas nedervåning nära det turkiska caféet och
Khadija center, där det finns en bönesal. Skolan har muslimsk profil, men vänder sig inte bara till muslimer; såväl deltagarna som de anställda har olika bakgrunder. Den sex månader långa etableringskursen riktar sig till nyanlända som är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Kursen innehåller bland annat undervisning i samhällskunskap och svenska. Det ingår också aktiviteter – det kan vara alltifrån att besöka ett museum till att spela fotboll. Etableringskursen är främst till för personer som saknar högre utbildning och är indelad i två grupper utifrån nivå, men på eftermiddagarna har alla lektioner tillsammans.

– Ungefär halva klassen är så kallade alfaelever som inte har gått i skolan och inte kan läsa och skriva, förklarar Iman.

Naida Begovic och Amani Nour är lärare på Kista folkhögskola. Naida Begovic undervisar i engelska och Amani Nour är huvudansvarig för allmän kurs – yrkesintroduktion. Foto: Lasse Burell

Sedan ett år tillbaka arbetar hon som lärare i etableringskursen, hon har tidigare jobbat på SFI och på Start Stockholm som kartläggare och bedömare för nyanlända. I grunden är hon gymnasielärare i arabiska samt behörig SFI-lärare och talar sex språk.

– Vår skola har ett stort språkstöd; om jag inte kan deltagarnas hemspråk ber jag andra lärare om hjälp. Deltagarna känner sig tryggare när någon pratar deras språk och det blir därmed lättare för dem att integrera sig i samhället.

Före kursens slut gör Iman en individuell kartläggning med varje deltagare. Vad vill de jobba med? Vill de studera vidare? Vad behöver de för att nå sitt mål? Hon hjälper dem att skriva cv och personligt brev samt förbereder dem för en anställningsintervju. Många kvinnor på kursen har aldrig jobbat tidigare och har dåligt självförtroende.

– En kvinna sa till mig: ”Jag kan inte läsa och skriva, jag har ingen arbetslivserfarenhet. Hur ska jag kunna skriva ett personligt brev eller cv?” Jag svarade: ”Du är mamma, du städar, du handlar och lagar mat. Det är många jobb.”

Enligt Iman är även en hel del män osäkra gällande sina möjligheter att hitta ett arbete.

– Jag brukar säga: ”Du har ett yrke och bra erfarenhet, men nyckeln och dörren till samhället är att lära sig språket väl.”

Kefah al Homsi, 58, kom till Sverige från Syrien förra året tillsammans med sina tre vuxna barn. Hennes man dog i en hjärtinfarkt för några år sedan. Först kom familjen till Luleå, men efter tre månader flyttade de till Stockholm – här fanns redan Kefahs syster. I Syrien arbetade Kefah som administratör inom kommunen. Hon berättar att hon är nöjd med etableringskursen.

– Jag vill lära mig prata svenska jättebra och hoppas kunna få ett jobb, men jag vet ännu inte vad jag ska göra, berättar hon.

Kesete Habtemariam, 22, kom ensam till Sverige från Eritrea för tre år sedan. Där hade han gått i skolan i åtta år och därefter arbetat på föräldrarnas bondgård. Om två månader ska han gifta sig; sin blivande fru, som också kommer från Eritrea, har han träffat i kyrkan. På etableringskursen tycker Kesete mest om svenskundervisningen.

– När kursen är slut vill jag söka jobb, jag vill helst städa eller baka bröd, säger han.

 

– Man måste ha ett jobb för att integrera sig. Problemet är att det ofta tar stopp där, särskilt om man är lågutbildad, säger Mariam Osman Sherifay, rektor på Kista folkhögskola. Foto: Lasse Burell

På anslagstavlan en trappa upp hänger en lapp med texten: ”Hej, jag är kurator, vill du prata? Det kan handla om studier eller ditt mående eller din situation” samt en affisch från Stockholms universitet. I en stor bokhylla står böcker som man får ta med sig hem. Lånen registreras inte; man räknar med att deltagarna själva lämnar tillbaka böckerna. Intill det inofficiella biblioteket finns lärarnas korridor med arbetsrum och personalrum. Mariam Osman Sherifay, som har en bakgrund som förskolepedagog och lärare, är sedan 2017 rektor.

– Vi jobbar med etablering och integration dagligen; det genomsyrar all vår undervisning och hela vårt sätt att jobba, säger hon.

Hon berättar att majoriteten av deltagarna på Kista folkhögskola bor i Järvaområdet samt att nästan hälften har kommit till Sverige de senaste åren och går på sfi eller någon av de andra kurserna som riktas till nyanlända.

Mariam, som även är politiker – hon är vice ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet samt tidigare riksdagsledamot – tycker att Sverige på det stora hela tar emot nyanlända väl och har ett fungerande system med olika sorters kurser, men att det inte sällan är svårt att komma in på arbetsmarknaden.

– Man måste ha ett jobb för att integrera sig. Problemet är att det ofta tar stopp där, särskilt om man är lågutbildad. Visst kan det handla om språket, men man kan träna svenska på en arbetsplats.

Kista folkhögskola är som enda skandinaviska part med i Erasmus plus-projektet Flyktingar och migranter som återuppbyggare. Det går i korta drag ut på att förbättra undervisningen och stödet för flyktingar och migranter. Den biträdande rektorn och läraren Åke Larsson är projektledare för den svenska delen av projektet, som snart har pågått i tre år och nu är inne i sin slutfas. När vi träffas ska han om några dagar åka till Madrid för att träffa representanter för partnerorganisationerna från Spanien, Turkiet och Storbritannien. En viktig del av projektet har varit att intervjua migranter och flyktingar angående hur de själva ser på sin situation och vilken sorts hjälp de behöver för att etableringen ska ske på ett bra sätt.

– Det mest grundläggande som har kommit fram inom projektets alla tre delar är, den inte alls förvånande slutsatsen, att det måste finnas ett sammanhang där man kan känna sig trygg. Resultaten är mer eller mindre identiska oavsett land och var i etableringsprocessen man än befinner sig, berättar Åke.

Rent konkret kan det handla om att känna sig sedd och respekterad av läraren och att ha stöttande klasskamrater.

– Man kommer hit som flykting och har gått igenom svåra saker och så säger läraren kanske att ”nu ska du koncentrera dig i en och en halv timme på grammatik”. Men finns inte tryggheten på plats så kan man glömma allt annat.

Han fortsätter:

– Det är basen. Den trygga sfären kan successivt utökas till att man känner att man kan koppla upp sig till det omgivande samhället.

 

– Just att komma ut och skapa sig en vardag som är någorlunda normal har gjort många väldigt gott, säger Naida Begovic. Foto: Lasse Burell

Tanken är att så småningom implementera resultaten från projektet i undervisningen samt sprida dem till andra folkhögskolor. Naida Begovic är den lärare på Kista folkhögskola som har varit mest engagerad i projektet. Det har gett henne ett tankesätt som hon försöker förmedla till deltagarna.

– Vi kan inte bara mata in de nyanlända med ”så här gör vi” utan måste också lära oss av dem. Det handlar om att få deltagarna att förstå att det förstås finns vissa krav på dem som att lära sig svenska men att de också har rätt att ställa krav på oss. Det viktiga är samspelet.

Hon arbetar som engelsklärare på allmän kurs, men har tidigare undervisat i svenska från dag 1 – en kurs som vänder sig till asylsökande eller personer som bor kvar i Migrationsverkets boenden. Många börjar kursen innan de vet om de får stanna i Sverige eller ej. Syftet är att erbjuda en sysselsättning medan man väntar på asylbesked eller kommunplacering och att vara till hjälp i etableringen. På kursen sker undervisning i svenska och om det svenska samhället.

Är det inte svårt att dagligdags engagera sig och lära sig svenska om man precis har flytt från sitt hemland och dessutom lever i ovisshet kring huruvida man ens får stanna?

– Det jag har hört av deltagarna är att just att komma ut och skapa sig en vardag som är någorlunda normal har gjort många väldigt gott. Vi som undervisar förstår förstås att det inte är en universitetskurs i svenska – man lär mer ut att ”så här ser Sverige ut, så här fungerar vår vårdcentral” och då får man språket på köpet. Alla tar in så mycket som de har möjlighet till. Det blir ett socialt sammanhang där folk med liknande erfarenheter kan mötas och knyta samman.

Naida Begovic gifte sig under tiden hon undervisade i svenska från dag 1 och deltagarna ordnade en överraskningsfest för henne. Hon minns tydligt en persons ord: ”Tack för medmänskligheten som du har visat oss”.

– När man är flykting eller asylsökande blir det som om ens mänskliga egenskaper försvinner – du är bara statistik och en siffra i någons protokoll. Som lärare måste man ha förståelse för att de går igenom väldigt stora utmaningar i livet och bör ständigt ha det i åtanke när man undervisar.

Hon fortsätter:

– Jag har själv varit flykting. Jag var 8 månader när jag 1993 kom till Sverige med min familj från kriget i Bosnien. Jag har vuxit upp med föräldrar som hade flytt från krig, de var akademiker som var tvungna att hitta sin plats i Sverige. När jag undervisade i Svenska från dag 1 var jag mer än villig att ge mina deltagare det jag kanske hade hoppats att svensklärare hade gett mina föräldrar.

Många klassrum på Kista folkhögskola har fått sina namn efter olika länder. I Eritreasalen står det ”Intervjua en klasskamrat” på tavlan; i kursen yrkesintroduktion barn och fritid jobbar man tematiskt och nu är hälsa på agendan. Läraren Amani Nour Sherifay har skrivit upp frågor som hur många timmar man sover per natt, vad man gör när man är stressad och huruvida man äter grönsaker.

När jag kommer till lektionen är deltagarna, tolv kvinnor i blandade åldrar, i full färd med att ställa frågor till varandra. Några går fram och berättar, andra sitter kvar på sina platser. Det skrattas och applåderas; stämningen är avslappnad.

– Nu har ni fått tips av varandra på vad man kan göra för att må bra – sedan ska vi prata om barnsjukdomar, säger Amani.

De lila gardinerna släpper in solljus; från fönstret ser man Kista torg med såväl den stora gallerian som kyrkan i rött tegel. På väggen hänger en stor världskarta och en lapp med hur några verb böjs i olika tempus. Kursen är en kombinationsutbildning med allmän kurs, SFI och en yrkesprofil. En och en halv dag i veckan studerar man antingen barn- och fritidsämnen eller till vårdbiträde.

Under lektionens gång får jag många varma leenden. Flera deltagare är nyfikna på vad jag gör. Vad är det för tidning? Är det teve också?

–De är drivna deltagare som är medvetna om samhället. Vi har många diskussioner, berättar Amani för mig efter lektionens slut.

Barn- och fritidsprofilen på Kista är är populär säger Amani Nour. I många fall leder praktiken till att deltagarna får jobb. Foto: Lasse Burell

Hon är mentor för yrkeskursen, huvudansvarig lärare för barn och fritid-profilen och var med och startade utbildningen hösten 2017 med koppling till den stora grupp av flyktingar och migranter som kommit till Sverige. Den typiska kursdeltagaren är en kvinna i åldern 35–55 som har varit i Sverige i tre till fyra år, som har barn och vill jobba med något hon kan, berättar Amani.

– I Järvaområdet finns många kvinnor som inte har någon utbildning och inte har haft en chans att jobba i sina hemländer. Många har varit hemmafruar, men vill nu ha en egen inkomst. Det här är en snabb väg ut för att jobba.

Kursen är populär. Långt ifrån alla kommer från denna sida av Stockholm; de har hört talas om den från bekanta. Praktik på förskola ingår.

– I många fall leder praktikplatserna till att deltagarna får jobb där, säger Amani. Förra året ville sju deltagare studera vidare.

Såväl Fatiha Elazzouizi som Kamala Aghayeva talar mycket gott om kursen och inte minst praktiken. Båda tänker söka jobb på förskola när kursen är slut. Fatiha, som är 37 år, flyttade till Sverige från Marocko för nio år sedan. Hon kom för kärleken; genom sin kusin lärde hon känna sin blivande man, som hade kommit till Sverige från Eritrea drygt 20 år tidigare. Hennes föräldrar ville inte att hon skulle flytta, men till slut tog hon ändå det inte helt lätta beslutet att lämna allt.

– Jag vill verkligen ha jobb. Jag hoppas få det på förskolan där jag praktiserade. Jag vill gärna arbeta som barnskötare, säger hon.

46-åriga Kamala Aghayeva från Azerbajdzjan kom till Sverige för fem år sedan; då hade hennes man redan bott här i några år.

– Det var jättesvårt i början, jag kände ingen men det gör jag nu – många svenskar är hjälpsamma.

I Azerbajdzjan arbetade Kamala som dagmamma.

– Jag tycker om att arbeta med barn. Men om jag inte skulle få jobb på förskola nu får jag studera vidare, säger hon.

ur Lärarförbundets Magasin