Läs senare

Saras treenighet: punk, andlighet och folkbildning

PorträttetPolitik, punk, humor och kunskap. Sedan Sara Parkman gick folkmusikerlinjen på Malungs folkhögskola har hennes genreöverskridande folkmusik golvat både publik och recensenter. Senaste skivan borrar i vårt behov av andlighet och den hudlösa längtan efter ett ”vi”.
 text anna kågström foto susanne walström

08 jun 2020
”Tyvärr lider kyrkan, precis som resten av samhället, av influenser från New Public Management och att allt ska vara mätbart. Se bara på hur kyrkan allt mer lämnar de mindre orterna”, säger Sara Parkman.

Redan i den första låten på Sara Parkmans senaste skiva Vesper kliver lyssnaren in i ett tillsammansskap. En kör av kvinnoröster ropar i unison förtvivlan, rätt ut i kyrkorummet, om ”all min skit och mitt skav”.

Så kommer Sara Parkmans tröstande solo-röst: ”… Och i det rummet, vi delar lugnet, och allt blir varligt, och går och va i”.

Vi:et, flocken och den ständiga pendlingen mellan ensamhet och gemenskap, körer och solosång, innerlighet och kamp går som en röd tråd genom albumet Vesper, Sara Parkmans tredje.

För sin nyskapande folkmusik med inslag av pop, elektronika och synthar har Sara Parkman tilldelats ett otal priser. I februari i år fick hon DN:s Kulturpris. I motiveringen hyllas bland annat Sara Parkmans ”oängsliga estetik”.

– Ha ha, jag har inte direkt rört mig i den ”oängsliga estetikens rum”, jag är delvis från punk-, aktivist- och gör-det-själv-kulturen. Men jag är ganska stolt över att folkmusik och frågor kring tro får vara en del av finkulturen.

– Men skivan är ju också ett slags vuxenblivande och navelskåderi. Jag har gett den till min psykolog, tackat henne och visat: ”I den sången finns mycket av det där vi pratade om.”

De religiösa referenserna finns i musiken – i ackordsföljder från psalmer, i en modifierad vers och melodi från en gammal bönesång – men också i texterna där ett gammaltestamentligt vokabulär (”Må Gud välsigna dig med vredens skogar…”) blandas med moderna signalord (”läppstift, skavsår, ensamhetskänslor”).

I det sekulariserade Sverige har tro länge förpassats till det mest privata. Att utforska vårt behov av andlighet kan knappast vara det coolaste en ung artist kan göra?

– Fast jag ser det som en återkomst. Särskilt nu med coronaviruset tror jag att vi – i världens modernaste land som under årtionden har klippt alla band med traditioner och kyrka bakåt –  behöver de existentiella samtalen mer än någonsin. Jag ser hur folk i min egen generation söker andlighet i astrologi och buddhism eller genom att formulera en andlig attityd till skogen och naturen.

Samtidigt gör det hon kallar ”kompotten av okunnighet och fördomar” kring tro och religiöst utövande att många famlar, menar hon.

– Punkgeneration, som skrev låtar som Häng Gud och som kanske, med all rätt, gjorde upp med en alltför konservativ kristen tradition, har fått egna barn som är stora nu. Och de har inte längre något språk för andlighet.

Sara Parkman gillar att blanda musik med folkbildning. ”Det är väldigt kul att försöka förklara saker, för då förstår man också själv vad man egentligen kan.”

Även ritualer har ett stort värde i sig, hävdar Sara Parkman. Hon talar om upprepandet som ett hantverk:

– Jag tror att vi behöver ritualer som ett slags stationer att passera i livet. Samtidigt är religion bara det folk utövar. Man kan göra revolution mot en typ av trosutövande eller förändra och implementera nya element, men förändringen måste alltid ta avstamp i och förhålla sig till det gamla. Vi kan till exempel inte skapa ett helt nytt språk för andlighet. Det skulle bli som esperanto, och dö av sig självt.

Dessutom kräver andlighet ett ”vi”, en gemenskap, hävdar hon.

– På det sättet kan man ju säga att det nu är öppet mål för Svenska Kyrkan att skapa en kyrka som är relevant för många. Tyvärr lider kyrkan, precis som resten av samhället, av influenser från New Public Management och att allt ska vara mätbart. Se bara på hur kyrkan allt mer lämnar de mindre orterna. Visserligen håller alla kyrkor öppet på söndagarna, men det är en och samma präst som åker runt och har gudstjänst, enligt ett rullande schema. Den typen av rationaliseringar förstör grunden för gemenskap.

Efter att Vesper kom ut har flera församlingar hört av sig och vill att Sara Parkman ska komma och spela.

– Jag kommer nog att göra det så småningom, men först vill jag förstå vilken roll jag isåfall har i det. Jag vill inte bara bli ett verktyg för dem.

Kyrkan är annars allt annat än en främmande plats. Sara Parkman levde sina första år i Rättvik i vad hon beskriver som en ”lägre medelklass-familj med högt bildningsideal”. Pappa arbetade som präst i tredje generationen, mamma som diakon. Församlingen var ett andra hem, en lekplats och en tråkplats.

– Kyrkan var prioriterad, på gott och ont. Samtidigt fick jag och mina tre syskon tillbringa mycket tid i en trygg gemenskap med många vuxna närvarande.

Från pappas sida fanns ett självklart musikalisk tradition; en Parkman trakterade ett instrument och sjöng i stämmor.

– Jag kunde finna mig i det, eftersom jag var intresserad av musik. Min yngre syster, som i dag är textildesigner, protesterade mycket mer mot självklarheten i att sitta med släkten på julafton och sjunga efter noter.

När Sara var 12 år flyttade familjen ”hem” till Västernorrland och Härnösand. Då hade Sara redan länge spelat fiol och sjungit i kör. Hon hade också upptäckt hur underbart elektrifierad progg lät hos band som Kebnekaise och Arbete & Fritid. På högstadiet bildade hon och fem tjejkompisar bandet Kraa, som nyfiket rörde sig över genregränserna.

– Vi fick ofta höra att vi var så yviga. Fast vi bara spelade det vi ville och tyckte om.

När skolan slutade och bandet splittrades åt olika håll, valde Sara Parkman fiolen och folkmusiken och checkade in på den ettåriga folkmusikerlinjen på Malungs Folkhögskola.

– Personalen som arbetade där var ett sammansvetsat gäng som varit där länge. Det påverkade platsen på ett bra sätt. Det var som om vi elever kom till deras skola, där vi fick vara, och där de tog hand om oss.

Varje dag satt Sara Parkman i helgrupp och djupdök i polskor, valser och folkliga koraler med rötter i fäbodkulturen. I klassen fanns folk från 19–75 år, alla med högst varierande kunskaper i fiolspel.

– Det var inga som helst problem. Vår pedagog Jonny Soling hade haft den kursen i 30 år, och fått tid på sig att utveckla en metod som fungerade hur bra som helst.

Gehörstraditionen och det generösa kunskapsöverförandet mellan generationer tilltalade Sara Parkman.

– Inom folkmusiken finns större utrymme för var och en att skapa. Jag ville mycket hellre vara i den traditionen än inom den klassiska.

– I och med coronan räknar jag med att alla sommarens spelningar ställs in. Isåfall kommer jag att sitta och läsa och skriva och göra ny musik. Jag har ändå aldrig tänkt att jag helt ska kunna leva på min musik. Jag har sparade pengar.

Efter att ha tagit en kandidat i svensk folkmusik på Musikhögskolan i Stockholm har hon som musiker och artist varvat solospel med olika samarbeten, inte minst med folkmusikern Ohlanders, som var den första person hon träffade på Malungs folkhögskola. Sara Parkman var tidigt ute med att reagera på ”Sverige-vänners” försök att kapa åt sig folkmusik-kulturen genom att 2010 initiera nätverket Folkmusiker mot rasism. 2015 blev hon delägare i Ställbergs gruva i avfolkningshotade Ljusnarsberg i Bergslagen. Tanken är att via olika konstnärliga produktioner och residens ”bearbeta samtiden i det personliga och det globala”. Sedan hösten 2019 driver hon tillsammans med fem kollegor också skivbolaget Supertraditional Records.

– Många säger att jag har ett sådant driv, och det kanske jag har. Men i ärlighetens namn handlar det ju också om pengar. Det blir billigare att göra saker själv.

Ytterligare en person som återkommer jämte Sara i radioprogram, på skiva och scen är hennes pappa Lars.

På nya albumet sjunger han som den präst han är en kyrie, alltså den inledande sången vid aftonbön, vesper. Sedan tar Sara över och möblerar om i både refräng och makt över kyrkorummet med textrader som: ”Skrik, syster skrik, Hugg in i ditt namn i tiden”

– Det är roligt och inspirerande att prata med pappa om både musicerande och andlighet. Dessutom tycker jag att han sjunger så bra, så på det viset är hans deltagande  på skivan konstnärligt försvarbart.

Att hitta samspel i musik ger också en särskild relationsmässig kvalitet:

– Musicerande kräver närvaro. Att spela med pappa har varit ett sätt för mig att ha kontakt med honom, eftersom han alltid har varit så dedicerad till sitt jobb. Till och med när vi fjällvandrade hade han mobilen på om någon ur församlingen skulle behöva honom. Det var ju fint på ett sätt, men som barn kunde jag också bli arg på att så ofta vara bortprioriterad.

Predikantarvet tar sig ett annat och rätt ovanligt uttryck på scen – Sara Parkman är  ovanligt förtjust i folkbildning, ofta kryddat med humor. I showen Fäbodland, som hon och Samantha Ohlanders gjorde för Riksteatern, hängde den hittills enda doktorsavhandlingen om svenskt fäbodliv i en tråd från taket i scenrummets mitt.

– Jag kom över och läste den där avhandlingen av Anna Ivarsson och tänkte: ”Den här är för bra för att bara vara tryckt i åtta exemplar. Den måste ut!”

Även Vesper har föregåtts av mycket studier. Det började med att Sara Parkman läste en bok om sångens makt i katolska nunnekloster.

– Det var en kvinna som kom och såg Fäbodland, som gav den till mig, och jag tänkte: ”Kul, men när ska jag ha tid att läsa den?”. Så fick jag tid, och upptäckte att temat jag och Samantha jobbat med kring fäboden – med trådar kring systerskap, ett gemensamt rum och kunskapsöverföring i ett historiskt matriarkat – också gällde för klosterlivet. Så jag frågade mig: Kan jag skriva in mig i den traditionen, och sjunga Hildegard av Bingens sånger?

Svaret var ja.

Sara Parkman har för vana att avsluta varje föreställning och konsert med allsång. Efter en försiktig början brukar den gemensamma trallen växa i självförtroende och styrka.

– Fast det kräver en konsert eller föreställning som är uppbyggd så att människor är beredda och känner sig trygga att sjunga med. Där, i den stunden, blir det ofta väldigt starkt.