Läs senare

Sämre lärande med distansstudier och digitala lösningar

DebattDistans- och fjärrundervisningen möjliggjorde fortsatt skola och blev en välbehövlig Crash Course i teknikanvändning för både lärare och deltagare. Frågan är om vi samtidigt ser konturerna av framtidens folkhögskola? skriver Joakim Sveland i ett debattinlägg.

20 maj 2021
Joakim Sveland är medförfattare till den nyutkomna boken ”Drömmen om det digitala” och är lärare på Birkagårdens folkhögskola.

I Folkbildningsrådets rapporter Folkbildning i Coronatider konstateras att den digitala undervisningen hotar mycket av det som gör folkbildningen unikt: mötet, processerna och gemenskapen. Rapporterna lyfter också fram att den leder till större arbetsbörda, mindre motivation, sämre undervisning och lärande. Dessutom drabbas de som behöver hjälpen mest av ökat ensamarbete framför skärmarna. Övergången till distansstudier innebar att folkbildningen blev sämre konstaterar Jan Jonsson från Folkbildningsrådet i en dragning av rapporterna.

Dessa resultat borde inte komma som en överraskning. Det finns intressant nog få empiriska bevis för att användning av digital teknik förbättrar resultaten. De digitala verktygen ger fantastiska möjligheter att kommunicera, individanpassa och arbeta inte bara med skriven text, utan även med ljud, rörlig bild, programmering etcetera.
Baksidorna är dock flera: ökad arbetsbelastning för lärare till följd av individualiseringen av undervisningen och ökad kommunikation; stora kostnader för inköp och underhåll av tekniken samt en ökning av ensamarbete framför skärmarna.
Dessutom visar en uppsjö av forskning att internet som medium stör vårt lärande. Strukturen på internet – med hyperlänkar, appar, notiser, meddelanden etcetera – gör att vi ofta avbryter det vi håller på med för att istället göra någonting annat. Multitasking har blivit det nya normala. Det här beteendet påverkar inte bara basen för vårt lärande – koncentrationen – det skapar även en kognitiv överbelastning som försämrar transporten av information från arbetsminnet till vårt långtidsminne. Annorlunda uttryckt: det gör att vi lär oss mindre och sämre.

Vi kan också se att en digital läs- skriv- och sökprocess uppstått där det snabba och ytliga premieras framför det långsamma och reflekterande. I den digitala världen möts vi av så mycket information och så många intryck att vi allt mer sällan stannar upp och går på djupet. Själva motsatsen till det som kallas lärande.
Samtidigt finns det tecken på att den helt digitala undervisningen är här för att stanna. Under 2020 ändrades skollagen så att graden av fjärr- och distansundervisning i grundskola och gymnasiet kan öka, även efter pandemin. Från hösten 2021 kan 25 procent av undervisningen i grundskolan och 50 procent av undervisningen i gymnasieskolan bedrivas på fjärr och distans om det är enda sättet att få behöriga lärare eller om elevunderlaget är för litet.
Många befarar att det här är ett första steg mot helt digital undervisning som ett alternativ på skolvalsbuffén. Trycket är hårt. Både SKR och Friskolornas riksförbund argumenterar för digital undervisning som en lösning på lärarbristen. Kritikerna menar att det kallas bättre utbildning för fler, men stavas ökad vinst i form av minskade löne- och lokalkostnader.

Frågan är var folkhögskolan står i denna fråga? Det går inte att bortse från att liknande tankegångar och argument kommer att växa fram även hos oss. Tänk skolan på landsbygden som år efter år ser minskat söktryck eller möjligheten att minska lokalkostnaderna med distansundervisningen två dagar i veckan.
Det är nog få som inte ser alla fördelar som internet och digitaliseringen ger oss. Lite tyder dock på att fjärr- och distansundervisning förbättrar undervisningen och lärandet. I förlängningen blir det här en fråga om Folkhögskolans särart. Vilka kommer vi att vara i den helt digitala världen?