Läs senare

Så skapas gemenskap mellan Ålstas olika enheter

Folkhögskolefilial och moderskolaIdag finns det fler filialer än moderfolkhögskolor. Vad händer med gemenskapen när kulturlinjer placeras på moderskolan och allmän kurs placeras på filialen i stan? Ålsta folkhögskola har en tydlig strategi för att upprätthålla gemenskapen på sina två enheter.

30 nov 2020
Natalie Åhlin och Fridolf Svelander går på Ålsta Folkhögskolas enhet i Sundvall. Foto Mats Andersson

Roströda, blekgröna, svarta. Utanför fönstret i musiksalen i Ålsta folkhögskola lyser ett gytter av färggranna och falsade plåttak i förmiddagssolen. Det här är den så kallade Stenstan i Sundsvall, en stadsdel som byggdes upp av rika ”träpatroner” efter den stora stadsbranden 1888 och där de äldsta husen överträffar varandra i pampighet; höga, utsirade, bemålade.

Just nu är musikpedagogerna ute på praktik. Men salen står öppen ändå.
– Alla som går här ska ha tillgång till instrumenten, säger Malin Svensson Draxten.
Hon är rektor för Ålsta folkhögskolas Sundsvallsenhet, som alltså ligger mitt i staden, på gångavstånd från såväl tåg- som busstation. Det var hösten 2019 som undervisningslokalerna flyttades hit, till en av de lite nyare byggnaderna i Stenstan – ett tegelhus från 60–talet som utöver folkhögskolelokalerna hyser såväl en banks administration som två gymnasieskolor.
– Det är värdefullt att ha annan skolverksamhet i huset. Våra deltagare och gymnasisterna möts i trapphuset och gymnasiernas skolledningar har verkligen förstått vilka vi är. Den ena rektorn har redan aviserat att några av eleverna där kommer söka till oss sen, säger Malin Svensson Draxten.
Hon visar runt i de nyrenoverade lokalerna med deras behagliga linoleumgolv, fräscha möbler i uppiggande färger och vackra konstverk – med Region Västernorrland som huvudman får folkhögskolan ta del av det offentliga konstutbudet.
Men folkhögskolan är inte ny här inne i stan, tvärtom. Den har haft ett flertal adresser i närheten.
– Det började 1969 som ett sätt för att nå hemmafruar i stan, och blev succé direkt, säger Malin Svensson Draxten och berättar att skolverksamheten här länge löd under namnet Sundsvalls folkhögskola, trots att den i själva verket var en del av Ålsta folkhögskola.
Förra året var det alltså femtio år som undervisningen inne i Sundsvall drog i gång.
– Vi hade ett litet jubileum, men egentligen var jag tveksam till att fira, jag tyckte inte det kändes relevant, säger Malin Svensson Draxten.
När Ålsta folkhögskola firar 150 år 2023 är det en annan femma, tycker hon.
– Det ska firas med pompa och ståt!
För, säger hon med eftertryck:
– Ålsta är en folkhögskola – men med två enheter. Vi använder inte ordet filial längre!

På Ålsta folkhögskola arbetar man medvetet med att skapa gemenskap på sina olika enheter på landet och i i Sundsvall. Ellcy Landqvist går på Ålsta Folkhögskola i Fränsta och Tommy Norlén och Jessica Aspfors går på Ålsta Folkhögskola i centrala Sundsvall.

Foto: Mats Anderson

Ålsta folkhögskola och Region Västernorrland beslöt sig för en tydlig strategi för att markera att de två enheterna hör ihop: gemensam marknadsföring, gemensamt varumärke, gemensam inre struktur.
Vilket innebär att den skolenhet som ligger i Fränsta, sju mil väster om Sundsvall, inte heller kallar sig för huvudskola eller något liknande.
– Vi jobbar ju tillsammans, med ett gemensamt uppdrag och slutredovisning av ekonomin. För övrigt har vi fler deltagare i stan än här, säger Daniel Gafforelli, rektor för Fränstaenheten.
Han står och blickar ut över det dimhöljda jordbrukslandskap som gav Ålsta folkhögskola dess namn då den öppnade som Norrlands första 1873. Då hade den samma huvudambition som alla folkhögskolor på den tiden, nämligen att erbjuda utbildning till bondsöner. I dag är det framför allt specialkurser i konst och musik som erbjuds här, men också allmän kurs och allmän kurs stödbiträde. De som går SMF respektive etableringskurs brukar också ha några dagar per vecka förlagda hit.
Även detta är led i den nämnda strategin. För med enheter både i stan och på landsbygden gäller det att tänka till om man vill värna om det som brukar kallas folkhögskolans själ, konstaterar de båda rektorerna.
– Om vi inte erbjöd allmän kurs på båda ställen tycker jag inte vi vore en riktig folkhögskola. Det handlar om att värna folkbildningsidealet, säger Malin Svensson Draxten, medan Daniel Gafforelli konstaterar att Fränsta rent krasst hade kunnat strunta i att ha allmän kurs i Fränsta, sett till antal deltagarveckor.
– Men det vore inte något bra sätt att bygga folkhögskola på. Blandningen berikar, säger han och berättar att söktrycket till den allmänna kursen i Fränsta ökat de senaste två åren.
Att Fränsta ligger bara fyra mil från Ånge, och dessutom i den kommunen, är ytterligare ett argument för att ha allmän kurs här. Gabriel Lindbom, som bor i Ånge med fru och tre barn såg möjligheten i att pendla hit varje dag för att äntligen få gymnasiebetyg.
– Det här är första gången i mitt liv som jag trivs i en skola.
Ellsy Landqvist, däremot, har flyttat hit ända från Växjö. Hon är inne på sitt fjärde år i Ålsta och konstaterar att skolans lantliga läge varit en förutsättning för henne att klara studierna.
– Om jag hade gått i stan hade jag inte klarat att passa tiderna. Och så gillar jag kylan här – jag kanske blir kvar i Norrland, säger hon med ett stort leende.
Det förekommer också att deltagare byter från det ena stället till det andra, något som det täta samarbetet enheterna emellan kan resultera i. Deltagare i Fränsta som får klart för sig att de kan bo kvar hemma i Sundsvall och ändå gå på folkhögskola och vice versa – Sundsvallsdeltagare som behöver lugnet på landet och internatmiljön för att få fart på studierna.
– Eftersom vi rektorer samarbetar så nära är sånt lätt att ordna, säger Malin Svensson Draxten.

Daniel Gafforell är rektor på Ålsta Folkhögskolas enhet i Fränsta där den ursprungliga skolan från 1873 ligger. Foto Mats Andersson

Men räcker det med att ha bägge typerna av kurser på båda enheter? Vad är det som säger att personer som går på artistlinjen tar kontakt med deltagarna i allmän kurs? Inget, om man inte anstränger sig, konstaterar Daniel Gafforelli och berättar att skolan ser till att blanda deltagare från olika kurser i internaten, ordnar gemensamma friluftsdagar och temadagar med tvärgrupper.
– Och så har vi infört något vi kallar ”vardagsbyte” en dag per termin, då alla får prova att gå en annan kurs än sin vanliga. Det har faktiskt lett till att deltagare bytt linje och att deltagare på konstlinjen fått hålla drejningskurser på kvällstid.
Han påpekar att även lärarna påverkas av vardagsbytet, eftersom …
– … de blir varse varandras uppdrag och förutsättningar.
Några av lärarna på Ålsta folkhögskola undervisar i båda enheterna.
Skolledningarna jobbar också aktivt med att hitta fler sätt att få deltagarna att känna att de hör till en och samma skola. I Sundsvall är klassrummen placerade så att deltagare från allmänna och särskilda kurser möts, och friskvårdstimmarna varje vecka är gemensamma. I uppehållsrummen finns också musikinstrument utplacerade för att alla som vill sak ha chans att använda dem, och i vanliga fall (läs coronafria tider) är det inte ovanligt att musikpedagogerna anordnar gemensamma kvällsaktiviteter av musikalisk karaktär, berättar Malin Svensson Draxten.
– Det roliga är, att det ibland lett till att deltagare från allmän kurs sökt vidare till någon av skolans musiklinjer.
I Fränsta är det främst i internatboenden och uppehållsrum som deltagarna blandas, liksom vid friluftsdagar – i alla fall under pandemifria tider.
– Sen har vi planer på att åka på studieresor tillsammans, när det går igen, säger Malin Svensson Draxten.
På personalsidan rör sig samarbetet också om gemensamma planeringsdagar.
Att bibehålla verksamhet i Fränsta är också ett regionalpolitiskt ställningstagande, påpekar
Hans-Olof Furberg, som är verksamhetschef för Region Västernorrlands samtliga tre folkhögskolor (Ålsta, Hola och Örnsköldsvik).
– Det är viktigt att det finns folkhögskolor på landsbygden. Ånge och Kramfors kommun skulle se annorlunda ut utan sina folkhögskolor. Samtidigt måste man se verkligheten som den är, och då finns det ju grupper som av olika skäl inte har möjlighet att resa långt eller bo på internat.

Det förekommer också att deltagare byter från det ena stället till det andra, något som det täta samarbetet enheterna emellan kan resultera i berättar Hans Olov Furberg, verksamhetschef och Malin Svensson Draxten, rektor på Ålsta Folkhögskolas enhet i Sundsvall. Foto Mats Andersson

Ålsta folkhögskola har alltså sju mil mellan sina enheter, vilket givetvis underlättar samarbetet. Men det går utmärkt att samarbeta med ett avstånd på femtiofem mil också, enligt Gunnar Elvin, rektor på Södra Stockholms folkhögskola, som härom året startade en filial i Helsingborg, utifrån ett önskemål från huvudmannen Folkuniversitetet att kunna erbjuda folkhögskoleverksamhet även i sin region syd.
– Att de frågade just oss tror jag beror på att vi var i ett expansivt läge. Jag kände att det var en spännande möjlighet. Helsingborg hade ingen central folkhögskola, samtidigt som vi bedömde att det fanns ett stort deltagarunderlag. Dessutom hade Folkuniversitetet ett hus mitt i stan där ett våningsplan stod helt tomt. Och så fanns det personal på plats som hade känsla för folkhögskolestrukturen och redan jobbade med målgruppen.
Filialen, som tagit namnet Södra Folkhögskolan i Helsingborg, såg också till att anställa pedagoger med folkhögskoleerfarenhet till filialen. Rent praktiskt är det hela organiserat så, att Gunnar Elvin formellt är rektor för båda enheterna, med en biträdande rektor på plats i Helsingborg. Syv och kurator finns också vid båda enheter.
– Sen är vi fortfarande i en fas då vi håller på att fortbilda den administrativa personalen i den folkhögskolespecifika administrationen så att de kan ta över den. Det är lärorikt för oss också, för de ställer frågor som vi kanske inte har reflekterat över.
Gunnar Elvin är övertygad om att det går att upprätthålla den så kallade folkhögskolesjälen trots det långa geografiska avståndet och trots att filialen i Helsingborg bara har allmän kurs.
– Ända från början har jag känt att det finns en enormt stark lust hos personalen där nere att skapa folkhögskola – inte bara ett nytt utbildningsben. De har bemödat sig att lära sig sånt som grupprocesser, kreativa moment och den särskilda folkhögskolepedagogiken.
Tillhörigheten då? Känner personal och deltagare verkligen att de är en del av Södra Stockholms folkhögskola?
– På personalsidan känns det absolut så och när det gäller deltagarna tycker jag nog att jag märkt en nyfikenhet på moderskolan när jag varit där på besök.