Läs senare

”Pappa levde verkligen sina ideal”

Nina Vestlund om sina pappa GöstaNär vi gjorde upp om att träffas för att samtala om Gösta Vestlund ville hans dotter, Nina Vestlund, att jag skulle skriva upp tre ord som hon förknippar med sin far: framtiden, demokrati och tillit. Sedan lade hon till: hans känsla av att stå utanför gemenskapen.

av Staffan Myrbäck
30 nov 2020
30 nov 2020
Nina Vestlund växte upp på Tollare folkhögskola när Gösta Vestlund arbetade där.
– Pappa levde verkligen sina ideal. Han tog aldrig betalt för extra uppdrag och miljömässigt var han också tidigt ute, med kompostering, bergvärme och vad man åt. Foto: Jezzica Sunmo

Ett par veckor före Gösta Vestlunds död samlades familjen i en av trädgårdarna vid Danvikshems äldreboende. Gösta Vestlund satt bakom en plastskiva med en keps på huvudet. Håret var långt eftersom det inte var klippt på länge. Det hade gått sex månader sedan han flyttade till Danvikshem då nedsatt syn och problem med balansen gjort det svårt för honom att klara sig själv.
– Till vår stora förvåning hade han förberett ett litet tal, säger Nina Vestlund när jag besöker henne i lägenheten i Hammarby Sjöstad en vecka efter begravningen av hennes far.
I lägenhetens hall ligger några travar med böcker och vardagsrummet är klätt med bokhyllor. Många böcker handlar om historia, ett intresse hon delade med sin far och sin bror Lasse.
– Vi är alla väldigt intresserade av historia och läste ofta samma böcker som vi sedan kunde tala om, säger hon när vi slår oss ned vid köksbordet. Ett panoramafönster släpper in ljuset i både kök och vardagsrum. Nedanför fönstret rinner Sickla Kanal. På bordet ligger att anteckningsblock, några papper och en dosa med påssnus.
Nina Vestlund valde att göra en egen karriär inom reklam- och informationsbranschen eftersom hon inte ville stå i skuggan av sin far, även om han försökte uppmuntra henne till att bli folkhögskollärare.
– När han talade med mig om min framtid landade det alltid i att jag skulle bli folkhögskollärare, säger hon med ett leende.

Som enda kvinna i Sverige startade hon och drev en egen reklam- och informationsbyrå. Hon jobbade också med att samla in pengar till välgörenhetsorganisationer och informera olika myndigheter om jämställdhetsplaner och planer som förbättrade arbetsmiljön.
– Det blev en diskussionspunkt mellan pappa och mig. Han som lärare ville bibringa eleverna all sin kunskap. Jag som utvecklades till reklam- och informationsperson ville ge folk det de kunde ta emot. Det hade vi en ständig diskussion om, hur man skulle göra för att få fram sitt budskap.
Det gick bra i många år tills hon brände ut sig. Då skrev hon en bok tillsammans med en god vän, Barbro Bronsberg, Bränn inte ut dig – när hon fortfarande låg på sjukhus. Bränn inte ut dig var den första boken om utbrändhet i Sverige och har sålts i flera hundratusen exemplar och används på universitet och högskolor.
– Den höll mig med bil i tjugo år och översattes till åtta olika språk – inklusive farsi! säger hon med ett skratt.
Som pensionär blev Nina Vestlund headhuntad till ordförande i Årsta Folket hus där hon nu varit ordförande i två år. Men även om hon inte ville göra karriär i folkhögskolan gjorde hon några inhopp på sextiotalet som vikarie på Tollare. Hon jobbade också ett år på Forsa folkhögskolas enhet i Delsbo, Dellenborg, där hon undervisade kursdeltagare som vare handikappade.
– Tack vare min bror som är CP-skadad är jag ju väldigt bekväm med att umgås med handikappade.

”Det som fascinerade mig med Gösta var han ständiga nyfikenhet, på unga människor och deras  erfarenheter, samtiden  och samhällsutvecklingen. Mycket av det han  förmedlade kan ses som kärnvärden i folkhögskolan”
Gerhard Holmgren, generalsekreterare i RIO

När jag träffar Nina Vestlund för att samtala om hennes pappa hade jag just läst klart hennes exemplar av Gösta Vestlund självbiografi, Klassresa utan kupébyte. Under sitt liv skapade han många gemenskaper i form av olika organisationer och sammanhang där människor kunde samlas för möten och samtal. Det som förvånade mig var att han själv aldrig kände sig som en del av den. I sin självbiografi, som gavs ut till hans 85-årsdag, skrev han om sin känsla av utanförskap och det slog mig hur lik han också var många av dagens kursdeltagare på folkhögskola:
”Jag var ett utanförbarn. Jag dög inte. Det krävdes något särskilt av mig att få räknas.”
– Pappa har alltid burit på den där känslan av utanförskap. Han har aldrig vuxit upp i någon familj. Det var hans farfar och farmor som tog hand om honom, säger Nina Vestlund.
Han inleder självbiografin med att det i Gagnefs församlingsbok, efter hans namn, står uä. Gösta Vestlund var född utom äktenskapet av en ung fattig piga och hade en tvillingsyster. Då hans mor förmodligen inte hade råd och möjlighet att ta hand om båda barnen blev Gösta bortlämnad till en fosterfamilj medan systern fick stanna hos modern. Tre år senare lämnade fosterföräldrarna tillbaka honom, till hans farföräldrar som tag hand om honom.
– Han var 13-14 år när han fick klart för sig att hans farmor och farfar inte var hans föräldrar. Då fick han också veta att han hade en tvillingsyster och blivit bortlämnad av sin mor, men också av sin fosterfamilj. Senare fick han veta att hans mamma fått ytterligare ett barn med en annan man, som hon behöll. Det var väl då han kunde sätta ord på tvivlen på sig själv och känslan av att vara oönskad satte in.

När farföräldrarna var borta blev han adopterad av en faster. Hon såg att Gösta hade läshuvud och tog med honom till en frenolog som bedömde intelligensen utifrån skallformen. Året var 1929 och Gösta var 16 år. Rasbiologin var fortfarande allmänt accepterad i samhället och fasorna till följd av nazismen låg ännu i framtiden. Gösta Vestlund, som senare skulle bli en kompromisslös motståndare till totalitära ideologier som nazismen och kommunismen, hade ingen aning om vad en frenolog var, men skallmätningen ledde till att frenologen skrev ett intyg så att Gösta Vestlund fick studera på realskolan.
Efter realskolan lånade byns präst honom pengar så han fick möjlighet att studera på Sigtuna folkhögskola, där han kom i kontakt med Manfred Björkqvist, som skulle få en stor betydelse för honom. Manfred Björkqvist såg till att han fick studera vidare efter folkhögskolan, både på Sigtuna Humanistiska läroverk och senare på universitetet i Uppsala.
– Manfred fick tidigt syn på pappa och såg till att förnya hans stipendier och att han fick låna pengar så att han kunde studera vidare.
Under sin tid på Sigtuna, 1937, träffade han sin blivande fru och Ninas och Lasses mamma, Vesla Devik från Norge. De skulle senare gifta sig under brinnande krig i Norge, när landet var ockuperat av nazisterna, i ett grannhus till Gestapos högkvarter.

 

– Som pappa var han också en ganska god lyssnare och kunde vara väldigt pedagogisk, säger Nina Vestlund om sin pappa Gösta Vestlund. Foto: Jezzica Sunmo

Nina Vestlund växte upp på Tollare folkhögskola som Gösta Vestlund startade 1952 när hon var fyra år. Själv föddes hon i Norrköping när hennes far arbetade som lärare på Marieborgs folkhögskola, en av många platser de bodde på under hennes uppväxt. Hennes äldre bror Lasse, som föddes med en svår CP-skada, är född i Kramfors när Gösta Vestlund arbetade som studiecirkelledare på Studiehemmet, som grundades av konstnären Axel Erdmann som tagit djupt intryck av skotten i Ådalen och ville göra något för att mildra motsättningarna.
– När jag var fem sex år ställde jag en fråga till pappa: Du är från Dalarna, mamma från Norge, Lasse från Kramfors och jag är från Norrköping. Hur träffades vi? Jag fick det inte att gå ihop!
Lasse Vestlunds handikapp styrde ofta familjens beslut. När Gösta Vestlund arbetade i Sundsvall och Lasse Vestlund skulle börja skolan fanns det ingen skola som kunde ta emot någon som var svårt handikappad.
– Det var därför pappa tog jobbet som rektor på Tollare. Här fick Lasse möjlighet att gå i skola. Lasses handikapp var också skälet till att pappa, mamma och några andra familjer tog initiativet till att bilda Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, RBU. Pappas styrka låg ju inte i att fysiskt ta hand om Lasse. Det var det mamma som gjorde. Hans styrka var att bilda organisationer och sammanhang där människor kunde mötas för att stärka människors rättigheter.
Lasse Vestlund studerade själv vidare och har senare arbetat som lärare och elevassistent på Furuboda folkhögskola.
– Lasses handikapp har ju präglat hela familjen. Vi har fått en respekt för liv i olika former. Jag har fått lära mig att ett liv kan se så annorlunda ut. Man måste inte vara en produktiv samhällsenhet. Man har fullt berättigande ändå.

På Tollare införde Gösta Vestlund flera nymodigheter som till en början inte var så populära i folkhögskolevärlden. Han införde skolstämma, där lärare och deltagare tillsammans diskuterade och beslutade om gemensamma angelägenheter, något som var helt nytt i folkhögskolan. Deltagarna fick dessutom välja en representant till skolstyrelsen, vilket också var nytt. Han genomförde en ”du-reform” på skolan, tio år före socialstyrelsens chef, Bror Rexed. Till en början var många, båda i och utanför folkhögskolan, skeptiska och ogillade hans idéer men efterhand började även andra skolor ta efter.
– Du-reformen fick han från sin tid som lärare på Brunnsviks folkhögskola i början av fyrtiotalet. Där sa man du till varandra. Han kom dit direkt från universitetet i Uppsala då Alf Ahlberg var rektor på Brunnsvik. Mötet med Brunnsvik och Alf Ahlberg blev en aha-upplevelse för honom. Där lärde han sig en helt annan studieform än på den han mött på universitetet, att även eleverna hade en röst. Många av de erfarenheter han fick där tog han med sig genom åren, säger Nina Vestlund.
Gösta Vestlund gick också konkret tillväga i utformningen av klassrummen och såg till att tillverka skolbänkar som gick att sätta i en cirkel så att alla lärare och kursdeltagare kunde se varandra, ansikte mot ansikte. Som jämlikar.
– Som pappa var han också en ganska god lyssnare och kunde vara väldigt pedagogisk. Han och jag hade många konfrontationer, där jag krävde olika saker av honom. Vid ett tillfälle, när jag var 19 år fick jag klart för mig att både han och jag behövde bilen samma kväll. Jag blev hetsig och sa att jag behövde bilen mycket mer än vad han gjorde. Då föreslog han att vi skulle skriva ned våra argument varför vi behövde bilen. Sen lade han dem bredvid varandra och sa: ”Vet du jag tycker att det syns tydligt att du behöver bilen bättre än jag.” Att han kunde vara så storsint! Tror du att jag någonsin propsade på att få bilen efter det? Han var så smart!

”Om jag ska lyfta fram en sak är det hans förslag  till omdöme i folkhögskolan och att deltagare på folkhögskola fick en egen kvot till   högskola och universitet. Med det förslaget räddade han nog folkhögskolan från att läggas ned.”

Bernt Gustavsson, idéhistoriker och professor  i pedagogik

Efter fyra år som rektor tog Skolöverstyrelsen kontakt med honom och anställde honom som folkhögskoleinspektör och som sådan skulle han göra en av sina viktigaste insatser för folkhögskolan.
Under femtiotalet stod folkhögskolan inför en identitetskris med allt färre sökanden. Sedan länge pågick en het debatt i folkhögskolan om betygens vara eller icke-vara inom folkhögskolan. En majoritet av folkhögskolorna hade infört betyg. Samtidigt förbereddes stora reformer inom skolvärlden med grundskola, gymnasium, yrkesutbildningar och andra vuxenutbildningar. Folkhögskolans roll var högst oklar inom utbildningsväsendet och många ifrågasatte varför den skulle finnas kvar.
Det var då Gösta Vestlund föreslog införandet av ett omdöme, som inte var ett ämnes- eller kursbetyg, utan ett omdöme om förmågan att studera vidare. Han menade också att folkhögskolan stod på två ben, både var en del av utbildningsväsendet – och en del av folkrörelsen. Det är flera som menar att förslaget förmodligen räddade folkhögskolan från att läggas ned.
– Han hade klurat länge på det, hur man skulle få till en särskild kvot i högskola och universitet som folkhögskoleelever skulle kunna söka vidare på. Och han lyckades formulera det så att det inte kolliderade med dem som gått gymnasiet, säger Nina Vestlund.

Gösta Vestlund skulle arbeta som folkhögskoleinspektör och senare undervisningsråd fram till sin pensionering 1978. Efter pensioneringen fick han ett erbjudande från Tanzanias president Julius Nyerere att starta folkhögskolor i Tanzania, som rådgivare på utbildningsministeriet i Tanzania. Det hann bli 37 folkhögskolor under hans tid. Idag har Tanzania 55 folkhögskolor.
Den som kom hem till Gösta Vestlund kunde notera två målade tavlor på väggen i vardagsrummet och nedanför två fotografier på en byrå. Tavlorna föreställde hans barn. Fotografierna var bilder på hans båda fruar, Vesla Devik och Ebba Thörn. I början av sjuttiotalet fick Vesla Devik levercancer och dog, endast 53 år gammal. Efter några år träffade han Ebba Thörn som skulle bli hans andra hustru, och som dog 2009.

”På våravslutningarna höll han de mest uppskattade talen till eleverna. Ingen kunde som Gösta trollbinda sin publik och ingjuta livsmod och framtidshopp”.

Tollares före detta rektorer Björn Höjer, Rune Nilsson, Eva Önnesjö

Själv skulle han leva i ytterligare elva år. Med stigande ålder tycktes hans popularitet bland folkhögskollärare och andra inom folkbildningen växa i styrka och han fick flera förfrågningar att besöka folkhögskolor. Han sa ofta att hans liv gått ut på att skapa gemenskaper. Trots hans känsla av utanförskap var han också en människa som många gärna samlades kring och lyssnade på.
Han fortsatte att läsa och skriva artiklar, böcker, diskuterade med människor, bilda nya organisationer och samla människor för att diskutera framtidsfrågor. Ibland beklagade han att han var så gammal. Han ville veta hur samhället skulle utvecklas. Han följde ivrigt World Values Survey, en undersökning om människors syn på demokrati som visade att allt fler människor i världen ville leva i ett demokratiskt samhälle. Hans syn på livet och samhällsutvecklingen var ljus och många har vittnat om hur ett samtal med honom kunde förvandla en pessimistisk syn på samhällsutvecklingen till en mer optimistisk när de gick därifrån.

Kanske var det känslan av att livet började nå sitt slut som Gösta Vestlund efter ett 107-årigt liv en sista gång ville förmedla sina tankar om framtiden. I en intervju i Folkhögskolan för tre år sedan sa han att ”så länge man lever har man ett uppdrag”. Och där, inför sin familj i trädgården på Danvikshems äldreboende, ett par veckor före sin bortgång, tycktes han ha förberett sig för ett sista uppdrag.
– Egentligen borde jag inte varit förvånad. Han höll en lysande liten föreläsning om hur vi skulle behålla tilliten och fortsätta att slåss för ett öppet och demokratiskt samhälle. Det gjorde han väldigt bra.