Läs senare

»På folkhögskola går individ före ämne«

Tio frågorFolkhögskolan är bra på att möta deltagare med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Men det finns också risk för institutionalisering. Det säger Martin Hugo, medförfattare till en ny rapport där man intervjuat deltagare på folkhögskola med högfungerande autism.

11 apr 2019
Martin Hugo är universitetslektor i pedagogik och medförfattare till rapporten ”Folkhögskolan som inkluderande miljö för deltagare med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar”. Man har intervjuat deltagare med autism i särskilda kurser som anpassats för dem.

1. Vad är det som gör att folkhögskolan fungerar så bra för deltagare med funktionsnedsättning?

– Jag skulle säga att det är att individ går före ämne, att alla aktiviteter utgår från individens behov. Tempot i ett ämne struktureras utifrån individerna. Man får en omställningstid för att vänja sig vid att bo själv. För många är det första gången i deras liv som de bor själva, vilket tar mycket energi i början och då tillåts man att ha en lite lägre fart i studierna. Efter ett tag kan man höja tempot. Man känner inte att man blir stressad av studie-situationen.

2. Finns det någon särskild framgångsfaktor?

– Det är att det finns ett socialpedagogiskt stöd utanför undervisningen. Man får stöd i boendet. Man får hjälp med vissa saker som kan vara problematiska, till exempel att passa tider, hålla ordning på saker och ting. Det finns boendestödjare, socialpedagoger, studie- och yrkesvägledare, ibland personliga assistenter. En del behöver mycket stöd och en del klarar sig i princip själv om det finns små stödfunktioner på plats.

3. Vilken sorts stöd skulle du peka ut som den viktigaste?

– Det är kombinationen av ett socialpedagogiskt stöd utanför undervisningen och en förståelse för vilka behov man har i undervisningen. Man är noga med att vara tydlig med målen när man jobbar med olika uppgifter. Dessa grupper har ett stort behov att veta varför man ska göra något, hur de ska göra det och hur uppgifterna är upplagda.

4. Hur anpassar lärarna sig när det gäller kursinnehållet?

– När man börjar en kurs försöker man fånga upp vad deltagarna själva har för erfarenheter och intressen inom kursinnehållet och så bygger man en struktur utifrån det. Men det är ju något som ligger i hela folkhögskolans ideologi, att det ska vara deltagarstyrt och det är det även på dessa kurser.

5. Ni berör mycket det sociala lärandet, hur viktigt är det?

– Det är extremt viktigt. En av de förmågor som den här gruppen måste träna på är att fungera i nya sociala situationer. Man tränar mycket på att prata inför andra och på olika mellanmänskliga relationer. Många tycker det är obehagligt att ta ordet själva. Då jobbar man mycket med att alla får ungefär lika mycket utrymme när de talar.

6.Hur ser det ut med utbildning och fortbildning för lärarna?

– Det har vi inte undersökt. De lärare jag har kommit i kontakt med är ämneslärare i olika ämnen. Men det vi skriver är att de har en hög specialpedagogisk kompetens. Ibland finns det specialpedagoger, ibland fixar lärarna det helt själva. Det som gör att det fungerar är att det finns resurser. Folkhögskolan får ju extraresurser och det har man använt på olika sätt. Ibland finns det specialpedagoger, ofta socialpedagoger. Det är lite olika hur man har löst det.

7. Ni höjer ett varnande finger för institutionalisering av deltagarna. Vad innebär det?

–Det är ganska många som stannar på folkhögskolan i flera år, de tycker att det är obehagligt att lämna den här miljön. Men man behöver lära sig att komma ut i arbetslivet och andra platser. Folkhögskolan är så trygg och omhändertagande att alla inte har lärt sig att fungera utanför den här miljön.

8. Hur ser deltagarna själva på tiden efter folkhögskolan?

– Vi har skrivit väldigt lite om det men man kan konstatera att de har inte särskilt mycket visioner om vad som ska hända sen. Vi har skrivit på något ställe att de har en mycket oviss framtidsbild med få visioner om lämplig utbildning eller något specifikt arbete som de önskar att ägna sig åt. De vet inte vad de vill göra efter folkhögskolan.

9. Har andra samhällsinstitutioner något att lära av folkhögskolan?

– Det tycker jag. Framför allt hur man gör allting förutsägbart. I andra utbildningssystem är det bara fokus på betyg och att allting ska gå snabbt. Alla ska nå samma mål på samma tid. En del fixar inte det. Folkhögskolan är en trygg miljö där man vet att man inte blir kränkt. Deltagarna berättar att de blir förstådda av omgivningen och det beror ju på att man utgår från individen.

10. Ni skriver om funktionshindrande miljöer. Hur ser en sådan ut?

– Om en utbildningsmiljö inte ger en förutsägbarhet angående hur lektioner och dagar kommer att se ut, då är det direkt funktionshindrande. På folkhögskola började man varje dag med att sitta en halvtimme där man såg och bekräftade varje deltagare, och så gick man igenom vad som skulle hända under dagen, under veckan och sen vad som skulle hända under varje lektion under dagen. När man gör så fungerar det mycket bättre för många fler inom den här gruppen. Det kan räcka med en kvart varje morgon att man träffar samma person som går igenom hur dagen kommer se ut.

ur Lärarförbundets Magasin