Läs senare

Nytänk stärker alla deltagare på Kävesta

ReportageAllt fler deltagare med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i allmän kurs har gjort det nödvändigt att tänka nytt. På Kävesta har man infört uppstartssamtal, elevvårdsteam, en kurator på heltid och anpassar schemat och arbetssättet till deltagare med svårigheter.

Ludwig Jansson har diagnosen ADD. Innan han kom till Kävesta hatade han skolan och ville bara vara hemma. Nu är det tvärtom. På  Kävesta har han funnit nya vänner och en ny trygghet. Foto: Nils Petter Nilsson

Varannan vecka har deltagarna valämne på Kävesta folkhögskola i Hallsbergs kommun. Det val Ludwig Jansson och hans kamrater har gjort heter Adhd, hinder eller möjlighet? Den här dagen får de titta på en film där bland annat Kakan Hermansson berättar om sina upplevelser av att ha adhd. Efteråt diskuterar de filmen och kommer direkt in på medicinering. Man måste inte ha någon en för att välja just detta ämne men för Ludwig Jansson är det angeläget. Han har själv add och är som en vandrande energikick.  Lagom är inte ordet som beskriver honom eller hans öppenhet.

Den första skoldagen på Kävesta, i augusti förra året, hade han varit enormt nervös. Men så bra det var, ”too good to be true”. Alla var så glada och så positiva. Vad än den frågvisa killen från ”bonnhålan” Pålsboda undrade fanns det svar. Det fanns hjälp att få. Tidigare ville han bara vara hemma. Skolan hatade han. Nu är det annorlunda, nu längtar han till skolan och hatar att vara hemma. Här har han fått nya vänner och en ny trygghet.

Ludwig Jansson tycker att det pratas alldeles för lite om diagnoser och att lärare behöver ha den nödvändiga förståelsen för att kunna hjälpa elever som har problem med koncentrationen, eller förstå såna som honom som behöver hjälp med struktur och med att ”få en kickstart”, komma igång.

– Innan Kävesta var jag en uttråkad kille, hade svårt att få ro. Jag ville göra något hela tiden, fast jag visste inte riktigt vad, säger Ludwig Jansson.

Själv fick han sin add-diagnos när han var femton år. Redan som tolvåring var han deprimerad och fick höra av sin lärare att det ”nog var puberteten”. Han beskriver sig som en tänkare, analyserar allt, hela tiden. Hjärnan går på högvarv och under högstadiet var problemen stora med mycket ogiltig frånvaro. Först i nian, då han fick sin diagnos, fick han medicin. Plötsligt kom motivationen och glädjen. Den nya energin gav honom möjlighet att plugga till åtta godkända betyg på kort tid. Men den medicin som blev räddningen blev också ett slags gosedjur, en falsk trygghet, som han nu har klarat sig utan i två år.

När han var sexton år insåg han att det är män-niskor han vill jobba med. Han hoppade av gymnasiet i Örebro, fordon- och transportprogrammet, bestämde sig för att fixa sina betyg och följa sin dröm. Nu är han tjugo år gammal.

Ludwig Jansson är bara en av många deltagare på Kävesta, och övriga folkhögskolor i Sverige, som har någon form av diagnos, som regel en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. I genomsnitt har var tredje deltagare i allmän kurs på folkhögskola en diagnos. På Kävesta är det mer än varannan deltagare.

– Det var naivt att tro att det skulle bli enklare med vuxna men att vara vuxen är ju inte enklare än att vara barn, säger kurator Annefrid Eriksson. Foto: Nils Petter Nilsson

– Anledningen till att de söker hit är ju ofta att den vanliga skolan inte kan bemöta de problem som finns. Så vi blir ett alternativ när många andra har misslyckats. Den ökade digitaliseringen, kraven på att man ska planera sina egna studier, det är inte alla som fixar det. Då blir det fler och fler som inte klarar gymnasiet och då söker man sig vidare till en annan skolform, säger Anniefrid Eriksson, kurator på Kävesta.

Hon började arbeta som kurator på Kävesta 2014, efter att ha jobbat på gymnasiet tidigare. Hon är anställd på heltid, vilket tillhör undantagen i folkhögskolevärlden. Och det är ändå en stor förbättring jämfört med för bara några år sedan eftersom idag ska alla folkhögskolor ha tillgång till någon form av kurativ tjänst. Enligt en rapport från Folkbildningsrådet har idag fyra av tio folkhögskolor tillgång till någon form av kurativ tjänst på 25 procent eller mindre. Tre av tio har mellan 25-50 procent och en av tio har mellan 75 och 100 procent.  Sex folkhögskolor har kuratorer på mer än 100 procent.

När Anniefrid Eriksson började på Kävesta tänkte hon att det skulle bli skönt att få arbeta med vuxna, slippa all myndighetsutövning och den ibland besvärliga föräldrakontakten.

– Men det var naivt att tänka att det skulle bli enklare. Att vara vuxen är ju inte enklare än att vara barn, eller att vara ung vuxen. Istället kan problemen vara än mer allvarliga och erfarenheten av psykiatrin, vården och egna misslyckanden vara större, konstaterar hon.

Hon menar att den här skolformen är perfekt om man har någon form av diagnos eller funktionsnedsättning, samtidigt som den är svår. Deltagarna blir bekräftade, sedda och lyssnade på, men heltidsstudierna i grupp kan vara besvärliga.

Hösten 2016  infördes så kallade uppstartssamtal på Kävesta. Kuratorn, en lärare och studie- och yrkesvägledaren träffar numera alla deltagare i början av terminen för att prata om behovet av stöd. Studie- och yrkesvägledaren har utökats till halvtid, en ökning av tjänsten med trettio procent.

– Nu tänker vi mer på hur schemat och arbetssättet påverkar deltagare med diagnoser och svårigheter, säger Anna Johnsson, biträdande rektor och ansvarig för allmän kurs. Foto: Nils Petter Nilsson

– Det är inte självklart att man berättar när man söker hit. Då kanske man inte vill marknadsföra sig med: ”Här är jag med min adhd, min sociala fobi och min psykiska ohälsa”, säger biträdande rektor Anna Johnsson.

Vi ses i skolans matsal. Utanför skiner en blek decembersol som både överraskar och piggar upp. Anna Johnsson konstaterar att de ville komma ifrån det gamla tänket om vikten av en nystart.

– Visst ska man ha en möjlighet att göra en ny-start men det är inte alltid ett blankt blad är något bra. Man kan ha med sig tidigare upplevelser från sin skolgång som det är bra att vi känner till, säger hon.

På uppstartssamtalet pratar de om vad det innebär att gå på en folkhögskola och vad det innebär för deltagaren att vara på skolan så mycket. Långa dagar väntar. Vad är det som har funkat och inte funkat i skolan tidigare? Samtalen har gett möjligheter att upptäcka sånt som det tidigare kunde ta lång tid att få syn på. Samma frågor ställs till alla deltagare.

– Det gäller att anpassa behoven snabbt. Det kan handla om ganska enkla grejer. Att eleven behöver en paus ibland, få stå upp under lektionerna, kunna gå tidigare till matsalen, få texter inlästa eller kanske regelbundna möten med kuratorn.

Numera har 16 av 80 deltagare i allmän kurs anpassade scheman. I de flesta fall handlar det om att de har bytt från matte till engelska eller något liknande. En deltagare går bara på 25 procent av lektionerna.

När skolan frågade några deltagare hur de tycker att skolan jobbar generellt var det tydligaste svaret att de gärna träffade elevvårdsteamet mer.På bilden Moa Florell som studerar på Kävesta. Foto: Nils Petter Nilsson

Skolan har också varit med i projektet #jagmed, finansierat av Europeiska Socialfonden, med det gemensamma målet att minska antalet skolavbrott från gymnasieskolan. En av fyra gymnasieelever i Sverige, 24 procent, slutför inte sina studier. Problemen för eleverna fortsätter inte sällan när de söker till folkhögskolorna. Exempelvis har 70 procent av deltagarna i allmän kurs på Kävesta en frånvaro på över 15 procent.

Under projektet #jagmed har skolan satt luppen på sitt eget sätt att tänka och arbeta. Vad har de för regler och rutiner, hur jobbar de och vilka stödinsatser finns att använda sig av?

– En viktig insikt var att det handlar om personer med olika funktionsnedsättningar, det är de som är borta i större utsträckning än andra, säger Anna Johnsson.

Stödteamet och ledningen frågade sig själva om de är så fria, flexibla och anpassningsbara som de vill vara inom folkhögskolorna.

– Ibland är vi lite självgoda. Vi gör skillnad, vi är en jätteviktig verksamhet och har varit det länge. Men hur är det att vara student hos oss? Vi har fullt schema för att vi har krav på det från staten, för att få pengar. Men nu tänker vi mer på hur schemat och arbetssättet påverkar deltagare med diagnoser och svårigheter. Frånvaron är fortfarande hög, även efter projektet, men nu förstår vi att det kanske är så här det kommer att se ut. Vi jobbar hela tiden med anpassningar för att det ska bli en bra studiemiljö för alla, säger Anna Johnsson.

Några deltagare fick frågan hur de tycker att skolan arbetar med att få ner frånvaron och hur de tycker att skolan jobbar generellt. Det tydligaste svaret var att de gärna vill träffa elevvårdsteamet mer.

För Ludwig Jansson har möjligheten att till exempel få prata med en kurator betytt mycket:

– Kuratorn, Anniefrid, är jättebra. Om jag sitter på en lektion så kan jag bara gå därifrån. Så fort jag funderar över något kan jag gå upp till henne. Det kan handla om att jag inte klarade av att diska dagen innan. Alltså, vad som helst. Hon förstår. Hon försöker tänka sig in i min situation. Jag har haft många dåliga kuratorer, men hon är inte en av dem. Vi har en dialog hela tiden och hon pratar med lärarna som känner till min situation.

En som i många år har efterlyst kuratorer och fler stödpersoner i folkhögskolan är Catharina Brewitz. Hon är kurator och lärare på Vimmerby folkhögskola och har arbetat som kurator på folkhögskola i tjugofem år. Numera ”praoar” hon som halvtidspensionär som hon uttrycker det. Hon nöjer sig med att jobba 40 procent som kurator och tio procent som lärare. På telefon berättar hon att hon är inne på samma spår som elevvårdsteamet på Kävesta. Hon menar att den utveckling som lett till att deltagare med olika typer av funktionsnedsättningar allt oftare söker sig till folkhögskolorna gör att det krävs nytänkande på flera olika plan.

Hon berättar hur kuratorns arbete har förändrats. För femton år sedan var deltagarna ofta väldigt plikttrogna, de ville komplettera för att kunna gå vidare till högskolestudier.

– Förut var det mer som drop in till mitt rum. Då var det ofta kvinnor som kom till mig. Hemma tyckte kanske deras män att de hade blivit malliga och plötsligt ville se nyheterna på tv, eller så ville kvinnorna ta sig ut ur sina destruktiva förhållanden. De ville vidare och prata om hur de skulle ta sig dit. I dag är det mycket mer av en uppsökande verksamhet. Vi måste vi prata om saker som vi aldrig behövt göra tidigare, om mat, om hygien. Jag pratar med människor som inte vågar gå in i matsalar och har sociala fobier. Internatet och skolan dockas ihop mycket mer också: Hur beter man sig, hur städar man, hur vågar man gå ut i matsalen för att äta på kvällen om man har jättemycket ångest.

– Om jag sitter på en lektion så kan jag bara gå därifrån och upp till kuratorn, säger Ludwig Jansson, här tillsammans med Alexander Jardeberg. Foto: Nils Petter Nilsson

Hon efterlyser fler yrkesgrupper till folkhögskolorna: Socialpedagoger, specialpedagoger och ja, kuratorer. Som hon ser det är det så mycket arbete i skolvardagen som handlar om att deltagarna efter utbildningen ska kunna fungera socialt: äta en normal måltid, ta sig från punkt a till punkt b, rösta, handla och förstå vad pengar är. Vardagskunskap som du och jag tar för givet.

– Många av deltagarna har en bakgrund som hemmasittare. Det är svårt att bryta ett mönster och stor frånvaro sliter även på de deltagare som inte tillhör den här gruppen. De slutar för att det inte är någon idé med grupparbeten och samarbete, det fungerar inte – det som vi alltid varit så duktiga på i folkhögskolorna, säger Catharina Brewitz.

Men varken Kävesta eller någon annan folkhögskola kan lösa alla problem. Ibland blir frånvaron för hög, svårigheterna att ta sig till skolan för stora. Ett avbrott kan vara nödvändigt.

– Vi gör mer nu när någon slutar, försöker hålla kontakten efteråt och hör av oss mer och oftare redan när deltagaren är frånvarande eller har andra problem, säger Anniefrid Eriksson.

Eva Egard är specialpedagog på Kävesta och pratar om vikten av att, som hon säger det, ”knacka på”.

– Det är en stor utmaning för lärarna och oss andra, att kanske behöva gå förbi sina egna sociala spärrar. Visst, det kan se ut som om hen inte vill ha kontakt, huvan är neddragen över huvudet och dörren känns stängd, men det kanske är nödvändigt att störa ändå. Att sträva efter dialog och efter att bygga relationer. Relationer är grunden till allt, säger Eva Egard.

Ludwig Jansson berättar att han siktar på att plugga i Lund, på psykologprogrammet, när han är klar med studierna på Kävesta. Han vill bort från Närke och börja om på nytt. För att det ska lyckas måste han lämna sitt förflutna och sin hembygd bakom sig. Han vill klara sig själv på riktigt och han känner att han har lärt sig hantera sin funktionsnedsättning. Nu ligger han i fas i vartenda ämne och känner att folk med diagnoser kan de också. Alla kan.

ur Lärarförbundets Magasin