Läs senare

Några slutord

RedaktörenMed dessa ord avslutar jag min tid som redaktör för Folkhögskolan, efter 27 år.

20 maj 2021

En eftermiddag våren 1994, när jag kom hem från mitt arbete som journalistlärare på Kalix folkhögskola, låg ett nummer av Folkhögskolan nedanför brevinkastet. I en annons sökte man en redaktör till tidningen. Jag hade arbetat fyra år som folkhögskollärare och just gått med i SFHL, som förbundet hette vid den här tiden.

Min erfarenhet av folkhögskola var den allmänna kursen på Forsa folkhögskola åren 1971–1974, från 18 års ålder. I början av åttiotalet en termin på fritidsledarutbildningen i Kalix men hoppade av och sökte hösten därpå dess ettåriga journalistutbildning. Åtta år senare, 1990, anställning som lärare i journalistik i Kalix.

Men, jag visste egentligen ingenting om folkhögskola.

Samma år som  annonsen var införd slumpade det sig så att Linköpings universitet öppnat en tvåårig distansutbildning för folkhögskollärare. Suget var stort. Vi var ett hundratal lärare på folkhögskola som sökte. Där började också min resa att djupare förstå vad folkhögskola är. En resa som pågår än.

Folkhögskolan är ingen fast form. Under sina 150 år har den förändrats och förvandlats utom i sin kärna: en studieform för vuxna, frivilligheten och friheten, avsaknaden av en kursplan, de engagerade lärarna, gemenskapen, det ständigt pågående samtalet om livet, att vara människa, demokratin, vilket samhälle vi vill leva i. Det vi kallar bildning.

Folkhögskolepedagogiken är nog mindre en metod och mer ett förhållningssätt. Metoderna kan variera. Gösta Vestlund hänvisade ofta till en studie som gjordes de första åren efter millenieskiftet och som visade att det som utmärkte folkhögskollärare var just det demokratiska förhållningssättet gentemot deltagarna.

Den förre folkhögskolerektorn och författaren Stewe Claeson brukar tala om folkhögskolans ”hundhet”. Hundar kan se väldigt olika ut. Det går inte att riktigt sätta fingret på vad det är men när vi ser den vet vi att det är en hund. Samma sak är det med folkhögskola. De ser väldigt olika ut. En slottsliknande byggnad på landet eller bunkerliknande lokaler i stan. När vi kliver in vet vi vad det är.

För tio år sedan slutade jag som lärare på folkhögskola. Nu är det alltså dags, efter 27 år, att lämna över som redaktör. Det har inte bara varit ett jobb. Det växte till ett uppdrag, även om det är en ständig balansgång att å ena sidan stå lite vid sidan av och hålla det journalistiska uppdraget i minnet, å andra sidan vara en del av en rörelse, en skolform. Många har varit med på resan, ingen nämnd och ingen glömd men som har varit ett ovärderligt stöd.

En ny redaktör är redan utsedd, Björn Andersson som kommer att presentera sig själv i nästa nummer. Han har mångårig erfarenhet som reporter och chefredaktör för Lärarförbundets olika tidningar som nu produceras av contentbyrån Make Your Mark, från nästa nummer även Folkhögskolan. Nästa nummer gör vi tillsammans och det är möjligt att jag också dyker upp som reporter i något framtida nummer.