Läs senare

Myten om manliga genier

Tänk på fem stora konstnärer och fem stora tonsättare genom historien. Vilka väljer du? Förmodligen vita västerländska män. Det är nämligen oftast de som syns 
i uppslagsverken – de manliga så kallade genierna.

28 Maj 2018

I både bild och musik ingår att läsa historia – men vilken historia brukar du, ärligt tala, undervisa om?

– Västerländsk konsthistoria är grundad på en kulturellt konstruerad uppfattning av det manliga geniet, säger Ellen Oredsson, svensk konstvetare som bor i Hongkong och står bakom bloggen How To Talk About Art History.

Efter metoouppropen har det manliga geniets gloria hamnat väldigt mycket på sned, och andra kräver nu på allvar att få ta plats.

– Inom västerländsk konsthistoria är det nästan bara vita manliga konstnärer som anses som de bästa genom tiderna, säger konstvetaren Ellen Oredsson.

– Jag tror inte på begreppet geni över huvud taget, men det finns en icke-formell lista av konstnärer som anses vara de bästa genom tiderna, och inom västerländsk konsthistoria är det nästan bara vita manliga konstnärer på den listan: Michelangelo, da Vinci, Monet, Picasso, Warhol och så vidare, säger Ellen Oredsson.

Hon hänvisar till en uppsats av konsthistorikern Linda Nochlin, Why Have There Been No Great Women Artists?, som beskriver de förutsättningar i samhället som har hindrat kvinnor att bli »stora konstnärer«. På samma sätt, menar Ellen Oredsson, kan man peka på kolonialism och rasism för att förstå hur vita personer inte bara har gjort det svårare för rasifierade personer att bli kända konstnärer, utan också aktivt stulit och tagit kontroll över otaliga konstverk och föremål från andra kulturer.

 

Likadant inom musiken – listan brukar ofta innehålla Mozart, Beethoven, Bach och inom populärmusiken Beatles och Rolling Stones. Men man kan inte förstå musik- eller konsthistoria om man inte samtidigt lär sig om hur samhället såg ut vid tiden som skildras: Vilka ägnade sig åt konst? Vilka villkor fanns för kvinnor och män? Och vilka har skrivit historien och varför? Det hävdar musikforskaren och utbildningskoordinatorn Tobias Pettersson, verksam i Göteborg.

Han berättar att Sverige från 1820- ända till 1950-talet var väldigt influerat av Tyskland, där tonsättaren Felix Mendelssohn Bartholdy grundade landets första musikhögskola. Han var en viktig person när Bach, Mozart, Beethoven, Händel och Haydn blev »klassiska«. Den klassiska musiken ansågs ha högre värden som var universella och eviga. Dessa värden var tyska och kunde bara uppfattas av den som var bildad.

– Det fanns tydliga nationalistiska tongångar och denna musikideologi arbetades in i det utbildningssystem som Mendelssohn själv var med och byggde upp, berättar Tobias Pettersson.

Mozart levde i ett samhälle som dominerades av adeln och kyrkan och de bestämde vad som skulle vara universellt och klassiskt, som till exempel Mozart. Genom historien har tonsättaren, den store individuelle uppfinnaren, ansetts viktigast.

– Precis som banden och bandmedlemmarna inom populärmusiken. Men det gäller att förstå hur och varför vissa band blir kända och varför viss historia väljs ut om den stora och viktiga historien – och annan inte. Vi måste läsa om villkoren – varför har det alltid funnits olika villkor för att ge ut musik om man är kvinna eller man till exempel?, säger Tobias Pettersson.

Man måste alltså gå bakom det som möter oss i den etablerade musikhistorien, menar han.

Ellen Oredsson säger att man måste bestämma sig för att lyfta fram konstnärer som inte bara är vita män.

– Det betyder ju inte att man inte får lov att ha lektioner om vita män, men det kan inte vara det enda man lär ut, säger hon.

Hon säger att konsthistorien oftast är skriven av vita västerländska män och kan man inte rabbla upp några av de mest kända konstnärerna anses man obildad.

– Eftersom västerländsk konsthistoria har den här manliga, vita grunden, känns det också som att det är det första och ofta det enda man måste lära sig. Det är därför vi sitter fast i att bara prata och lära ut om samma konstnärer igen och igen.

Ellen Oredsson menar att det egentligen är ganska enkelt att bryta normer inom historieundervisning. Är man ute efter kvinnors historia kan man börja med att söka på ”female artists in history” på nätet.

– Men kolla var källorna kommer ifrån, så att inte alla källor är vita män!, säger hon.

– Har man tillgång till ett stort bibliotek kan det vara mycket lättare, men man kan få förvånansvärt mycket info om både kvinnliga och rasifierade konstnärer på nätet, bara man vidgar sökbegreppen.

Tobias Pettersson berättar att han har funderat på att skriva ett läromedel i musikhistoria för gymnasiet men att det inte har blivit av ännu. Kanske är det dags nu? För som han säger:

– Man måste bryta sönder hela paketet och se på samhället, strukturer, hur musik skapas och används. Lärare, lärarutbildare och musikforskare – alla har ett ansvar för att vidga historien.

 

Johan Söderman tycker att man kan läsa både om arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen för att få en bredare bild av musik- och konsthistoria.

Johan Söderman är docent, verksam i Göteborg, med gedigna kunskaper om bland annat hiphop. Han säger att var tid skriver sin historia och att vi länge har haft en eurocentrisk syn på världen, men att vi nu lever i en tid där många ifrågasätter genus och kön och är kritiska till normer.

–  Den klassiska musiken till exempel, varför har den ansetts finare än den folkligt förankrade musiken? Jag tror inte att det så ofta undervisas om dansbandsmusik på musiklektionerna, eftersom musik man lyssnar på har ansetts fin och musik man rör sig till har ansetts för folklig. Skolan startade ju också som en medelklassinstitution för borgerskapets barn, säger han.

Han berättar att det i usa finns en debatt om varför de många afroamerikanerna som går i kyrkan där de sjunger och spelar, bland annat gospel, inte är de som söker sig till lärar- eller musikutbildningarna trots att många är väldigt begåvade; det är fortfarande en majoritet vita medelklassbarn som söker sig dit.

Men det finns motrörelser: i usa firas varje år i februari Black History Month, för att minnas och lyfta fram personer av afroamerikanskt ursprung. Och i Sverige har många kvinnliga hiphopartister kommit fram det senaste decenniet, som Linda Pira, Silvana Imam och nätverket Femtastic för kvinnor som arbetar som artister, dj:s, fotografer och designers med en förankring inom hiphop och urban musikkultur. Hiphop är bra att utgå ifrån om man vill läsa musikhistoria – den startade som en subkultur bland fattiga afroamerikanska och puertoricanska ungdomar i usa och fortfarande är texterna samhällskritiska.

Eller läs om Frälsningsarmén, som startade i mitten på 1800-talet i London, för att hjälpa de mest utsatta i samhället att få mat, som prostituerade och alkoholister, och där musiken spelade en mycket viktig roll. Än i dag växer många musiker och musiklärare upp inom frikyrkan.

– Eller berätta om Joe Hill. Från början hette han Joel Hägglund och växte upp i en musikalisk frikyrkofamilj i Gävle. Där finns samhälls- och musikhistoria som går att applicera på vårt samhälle i dag, berättar Johan Söderman.

– Joe Hill och hans syskon splittrades när föräldrarna dog och han kom till usa där han försörjde sig på olika ströjobb och började skriva arbetarsånger och räknas i dag som en viktig visförfattare.

Johan Söderman tycker att man kan läsa både om arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen för att få en bredare bild av musik- och konsthistoria och hur samhället såg ut när rörelserna uppkom på 1800-talet. I Sverige samlade de runt 200  000 personer av dåtidens 4 miljoner.

– Klassisk musik är inte hela musikhistorien; den stora massan lyssnade inte på klassisk musik och att ägna sig åt konst var en lyx som var förunnad överklassen. Jag hoppas att musiklärare i dag är medvetna om detta och undervisar om annat också.

Några kvinnliga genier

Frida Kahlo: Hennes kompromisslösa självporträtt har blivit ikoniska, och hon vägrade att böja sig efter eurocentriska normer om skönhet.

Guan Daosheng: En kinesisk konstnär från tidiga Yuandynastin som målade mycket bambu, ett motiv som ansågs vara maskulint.

Sita Devi: Hon var den mest kända konstnären inom Madhuhbanikonst, en indisk traditionell konststil som utövas av kvinnor i Mithila­området  men är fortfarande osynlig inom konsthistorian.

Zanele Muholi: Nutida lesbisk syd­afrikansk konstnär som oftast arbetar med fotografi. Hon synliggör afrikanska hbtq-personer genom sina verk.

Guerrilla Girls: En nutida konstgrupp bestående av anonyma kvinnliga konstnärer. Deras aktivistiska verk handlar om sexism och rasism inom konstvärlden.

Hildegard av Bingen: Levde under medeltiden och var bland annat predikant, författare och tonsättare.

Caccini på 1500–1600-talet, båda döttrarna, Francesca och Settimia, var sångerskor och tonsättare. Francesca Caccinis opera Ruggieros befrielse anses vara den första kända operan skriven av en kvinna.

Syskonen Anna Maria ochWolfgang Mozart och syskonen Felix och Fanny  Mendelssohn, båda barnen i dessa syskonpar var musikaliskt begåvade men bara sönerna fick fortsätta studera och spela musik.

ur Lärarförbundets Magasin