Läs senare

Gösta Vestlund, 104, hyllar metoorörelsen

Reportage"En intensiv förundran". Så uttrycker sig Gösta Vestlund om sitt livsbränsle. Hundrafyra och ett halvt år gammal ägnar han stora delar av sina dagar åt att fundera över vår framtid.

Gösta Vestlund, 104, hyllar metoorörelsen
- Jag undrar om Metoorörelsen inte är en folkrörelse av ett slag vi aldrig förut sett. Det är fantastiskt! säger Gösta Vestlund

Två bitar. Ja, på området socker i kaffet är Gösta Vestlund konservativ, konstaterar han medan han rör om så det klirrar mot koppens tunna, blommönstrade porslin.

– Men det är det enda jag är konservativ i!

Det glimmar till i hans blå, munnen ler. Vi sitter i vardagsrummet i det radhus i Nacka där han bott i nära sextio år nu. Ett rektangulärt rum där såväl matbord som soffgrupp får plats. Utanför hoppar en koltrast runt soluret på den frostklädda gräsmattan. Men det ser inte Gösta Vestlund. Hans syn är dålig numera. Det är å andra sidan nästan den enda åldersskavanken han har.

– Med hänsyn till min ålder är min hälsa fullständigt obegriplig.

De många böckerna i hyllorna kan han alltså inte längre läsa. I stället blir det många talböcker. Och så har han ”läsapparaten”, en maskin som förstorar texter sexton gånger och där han nyss kämpat sig igenom den senaste World Values Survey-rapporten. Han gläds över dess resultat.

– I alla hundra länder som undersökts finns växande grupper av människor, framförallt unga och inte minst kvinnor, som börjat ifrågasätta varför de ska vara undergivna. Och det sker till och med i länder som Bangladesh.

Hans slutsats är, att den arabiska våren inte alls är slut, som en del anser. Det är bara det att sådana processer tar tid.

– Det finns ett stort motstånd och uråldriga strukturer. Men vi ser ju ändå förändringar, till och med i Saudiarabien. Sedan är det förstås ett problem att denna nya våg också måste möta klimatförändringarna. Men jag menar att de unga i dag har ett helt annat synsätt och det ger mig förhoppningar både vad gäller demokrati och klimat.

Han hyllar också metoorörelsen.

– Jag undrar om det inte är en folkrörelse av ett slag vi aldrig förut sett. Det är fantastiskt!

Den positiva framtidssynen har han kommit fram till ”med möda och viss ängslan”. Man skulle kunna säga att den är hans egen trossats.

Han var femton då han plötsligt började tvivla på det som stod i Bibeln.

– Jag ställdes inför den överraskande frågan om man måste tro.

Sedan dess har hans svar varit nej. Vilket inte utesluter att han är beredd att ändra sig.

– När jag ställs inför de avslutande prövningarna kanske jag faller tillbaka till den tro som fanns hos farmor och farfar.

Några fakta om Gösta Vestlund

Gösta Vestlund

Ålder: 104 år

Bor: Eget hus i Nacka

Familj: Son och dotter

Studier: Realskola, Sigtuna folkhögskola och Uppsala universitet.

Yrke: Lärare  på Marieborgs och Brunnsviks folkhögskolor och Sigtunastiftelsens läroverk. Tollare folkhögskolas första rektor. Folkhögskoleinspektör på Skolöverstyrelsen 1956-1978, då han gick i pension.

Det finns fortfarande spår av rytmiskt dalmål i Gösta Vestlunds prosodi, trots att det är nära åttio år sedan han lämnade Gagnef, där han växte upp hos sina farföräldrar. De var födda i mitten av 1800-talet och hade därmed upplevt svältåren 1867–1869.

– Därför var det viktigaste för dem att ta vara på allt som naturen kunde ge och odla varje tuva. Farmor talade ofta om mat som ”Guds lån”. De lärde mig också det där med ordning. Att man måste sköta sitt arbete, vara i tid.

Men i farföräldrarnas syn på livet fanns också något som den unga Gösta inte alls ville ta till sig:

– Jag tror de tolkade Luther så, att det var deras livsuppgift att vara undergivna.

Alltså gillade de inte när sonsonen förde politiska diskussioner med en grannpojke. För ”vi har ju bara två kor, de har flera och dessutom häst”.

Det bet inte, snarare tvärtom. Varför skulle inte en fattig pojke kunna uttrycka sina åsikter? Ja varför skulle det över huvud taget göras skillnad på folk och folk? Så han fortsatte debattera utifrån det samhälle han såg omkring sig, med skyhög arbetslöshet och stora sociala orättvisor.

 

Många drar paralleller mellan 1930-talet och i dag. Och visst finns det likheter, konstaterar Gösta Vestlund. Men han ser också skillnader. Foto: Håkan Elofsson

I början av 30-talet, då han återvänt till Gagnef efter realskolestudier i Borlänge, började han dessutom inse vad som höll på att hända i Tyskland.

– Hitler hade ju kommit till makten på demokratisk väg – och genomfört diktatur.

Gösta Vestlund gör en paus, som för att riktigt understryka det han sagt. Inte för att han hör till dem som sätter likhetstecken mellan då och nu – vi ska återkomma till det – men ändå.

– Alltnog. En vårkväll satt vi i köket och åt rågmjölsgröt när det knackade på dörren.

Utanför stod tre unga män som hade flytt från Tyskland. Deras berättelse stärkte Gösta Vestlund i hans farhågor om nazismen och läget i Tyskland.

En tid senare anordnades ett nazistmöte i byn. Han gick dit och protesterade. Det sågs inte med blida ögon av dem som hade arrangerat det hela. Efter mötet blev han hotad av en grupp andra unga män och några dagar senare kom församlingens pastorsadjunkt på besök i hemmet. Han erbjöd Gösta Vestlund ekonomiskt stöd till fortsatta studier.

– Jag sa till honom att jag inte säljer mina åsikter för en studentmössa.

I stället blev det hans faster i Borlänge som såg till att han kunde börja studera på Sigtunastiftelsens folkhögskola. Där tog han stort intryck av pedagogiken, som var långt från den han hade upplevt i realskolan.

– Rektorn, Manfred Björkquist, och lärarna behandlade alla lika, oavsett om vi var från välbeställd medelklass eller arbetslösa. De lät oss diskutera fritt och jag upptäckte hur man socialt kan förena olika samhällsgrupper.

En insikt som kom att ha avgörande betydelse för Gösta Vestlunds fortsatta karriär, inte minst inom folkhögskolevärlden.

 

När han så småningom blivit student vid Uppsala universitet var han aktiv i föreningen Laboremus, som samlade studenter och arbetare i debatter om aktuella ämnen. Ett av dessa var flyktingfrågan.

1939 hade tio judiska läkare begärt asyl i Sverige, vilket studenter vid fler

a svenska universitet protesterade mot – de ansåg att flyktingarna skulle hota studenternas framtida arbetsmarknad. I Uppsala anordnades det så kallade Bollhusmötet i syfte att anta en protest mot den judiska invandringen. Gösta Vestlund och hans kamrater i Laboremus gick dit och gjorde vad de kunde för att argumentera för flyktingarna. Men mötet urartade – och slutade med att protesten antogs.

Många drar paralleller mellan 1930-talet och i dag. Och visst finns det likheter, konstaterar Gösta Vestlund. Men han ser också skillnader.

– På den tiden var en av de största nationerna i Europa helt upptagen av Hitlers idéer. Situationen påverkades också i hög grad av att vi hade Sovjet. Visserligen har vi Putin i dag, men situationen i Tyskland är ju en annan. Och framförallt har vi andra förutsättningar i stort.

Det är World Values Survey han syftar på igen. Detta att människor i betydligt högre grad än på 1930-talet har utbildning och kunskap ser han som en stark motkraft gentemot extrema åsikter och rörelser.

 

Gösta Vestlund har lagt sina memoarer i den läsmaskin han numer använder när han ska läsa. Foto Håkan Elofsson

Efter en filosofie magisterexamen i bland annat pedagogik och statskunskap arbetade Gösta Vestlund som lärare på Brunnsviks folkhögskola, senare på Sigtunastiftelsens läroverk – där en av hans elever var Olof Palme – och Marieborgs folkhögskola.

Så följde ett antal år då han ägnade sig åt att på olika vis utforska vad som skapar – och motverkar – arbetsglädje. Det hela började med att han 1949 fick i uppdrag av Industriens upplysningstjänst att författa skriften Arbetsglädjens problem. I den sammanfattade han amerikansk arbetslivsforskning men också gjorde en del egna iakttagelser. Han konstaterade bland annat att vi människor har två grundbehov som behöver tillfredsställas också på arbetet: trygghet och mening. Ur det drog han slutsatsen att många arbetsplatser behövde fördjupa gemenskapen mellan sina anställda, och skapa ”ett förhållande mellan människor, som präglas av ömsesidig tillit och ömsesidigt personligt intresse, och där var och en efter förmåga ges tillfälle att ta del i planering och utförande av förekommande verksamhet”.

Skriften blev uppmärksammad och studieförbundet Brevskolan gjorde en studiecirkelversion av den. Det hela ledde till att Gösta Vestlund blev ombedd att leda ett utvecklingsprojekt om just arbetsplatsrelationer vid sca i Sundsvall. Så han och hans lilla familj flyttade norrut.

I SCA-projektet ville man prova att låta arbetsgrupper mötas ”över gränserna” för att diskutera arbetslivets betingelser. De började med att samla homogena grupper av arbetare respektive arbetsledare och beslutsfattare för att diskutera frågor som kommunikation, samarbete, ledarskap. Terminen därpå blandades arbetare och arbetsledare respektive arbetsledare och beslutsfattare i diskussionsgrupperna och termin tre var alla med i samma grupp.

Det hela slog väl ut och sca ville fortsätta att arbeta tillsammans med Gösta Vestlund. Men då skolan i Sundsvall nekade att ta emot familjens svårt handikappade son flyttade familjen tillbaka till Stockholm, där Gösta Vestlund fick tjänsten som rektor på den då nystartade Tollare folkhögskola.

Dit tog han med sig de lärdomar han hade dragit i Sundsvallsprojektet. I stora drag gick de ut på att om människor i olika ställningar samarbetar och får respekt och tillit till varandra ökar arbetsglädjen och motivationen.

Så hur åstadkommer man detta i en skola? Jo, Gösta Vestlund fick med Tollare folkhögskolas styrelse och arbetslag på att alla – elever, lärare och övrig personal – skulle dua varandra, detta tretton år innan Bror Rexeds berömda du-reform.

 

Andra sätt att främja skoldemokratin på Tollare var att införa skolstämma och skolnämnd, med representation från såväl elever som lärare och övrig personal samt runda bord ”av den enkla anledningen att face-to-face-kommunikation är mer uttrycksfull”.

Men kunde man göra såhär ostraffat? Då folkhögskolan fick oväntat besök från Skolöverstyrelsen trodde Gösta Vestlund det var klippt. I stället visade det sig att de ville ge honom en tjänst. Gösta Vestlund tog tacksamt emot denna möjlighet, som skulle göra det enklare för honom och hans hustru att ägna mer tid åt sin svårt handikappade son.

Under åren på Skolöverstyrelsen var Gösta Vestlund med om att driva igenom folkhögskolornas rätt att särskiljas från gymnasieskolan, samt tillerkännas rätten att ge högskolebehörighet. Det hela ledde så småningom också till att utbildningen för folkhögskollärare vid Linköpings universitet startades.

– Det var dramatiska år, men spännande!

Och mitt i detta: Hemma fanns sonen Lasse, som hade fötts med en allvarlig cp-skada 1944.

– Barnläkarspecialisten som undersökte honom sa att han var obildbar, ”så lämna honom ifrån er och glöm honom”. Men vi sa ”aldrig i livet att vi överger någon som är så hjälplös!”.

Och inte var Lasse Vestlund obildbar. Tvärtom tog han så småningom en fil kand och ägnade hela sitt yrkesverksamma liv åt att undervisa på Furuboda folkhögskola i Skåne.

Under ett antal år på 60-talet var Gösta Vestlund också ordförande i Riksförbundet rörelsehindrade barn och ungdomar, RBU, som hade startats 1955.

– Jag blir lite högtidlig när jag tänker på det.

 

Varje onsdag träffas medlemmar i en diskussionsgrupp hemma hos Gösta Vestlund och diskuterar samhällsfrågor. Foto Håkan ElofssonNu ringer telefonen. Det är en av medlemmarna i den diskussionsgrupp som varje onsdag träffas här och diskuterar samhällsfrågor. Nej, Gösta Vestlund nöjer sig inte med att sitta här hemma och läsa om demokratiutvecklingen i världen. Utöver onsdagsmötena skriver han krönikor och medverkar ibland på evenemang, bland annat för att prata folkhögskola.

Vid sådana tillfällen brukar han påpeka att folkhögskolorna traditionellt sett vänt sig till vuxna.

– Men nu tar de ju emot allt fler ungdomar som inte klarar gymnasiet. Det har ju gjort att de allmänna skolorna börjat ställa nya slags krav på undervisningen. Det menar jag är fel. Ett annat problem är att det blivit så många speciallinjer och att många folkhögskolor har inriktat sig för mycket på individuell kompetens.

Han anser att folkhögskolevärlden i stället bättre borde förvalta sin gamla vision om ”allmän medborgarbildning”, det vill säga vara delaktig i att stärka demokratin. Inte minst för att den demokratiska situationen har förändrats.

– Förr stärktes demokratin genom att man fick fler att över huvud taget rösta. I dag behöver människor lära sig hur de kan medverka i den demokratiska dialogen, till exempel genom att argumentera för sina åsikter, leda sammankomster, skriva och justera protokoll. Det ser jag som oerhört viktigt.

–  Ytterligare en sak som är nödvändig är att ta klimatförändringarna på allvar, säger Gösta Vestlund med en stadig nyfikenhet på framtiden. Foto: Håkan Elofsson

Och så finns det en sak till som är nödvändig, anser han: Att ta klimatförändringarna på yttersta allvar.

– De måste ha det som grund i undervisningen och vilka möjligheter vi människor har att göra förändringar för att klara framtiden.  Och det viktigaste pedagogiska instrumentet är dialogen. Nyfikenheten på om våra motståndare kanske också har något att tillföra, så vi tillsammans kan lösa klimatfrågan.

Själv säger han sig hysa ”en intensiv förundran” inför vad som komma skall och gör vad han kan för att fortsätta följa med och medverka i samhällsdebatten. För:

– Så länge man lever har man ett uppdrag.

ur Lärarförbundets Magasin