Läs senare

Livet på en folkhögskola under pandemin

reportageNär alla andra folkhögskolor gick över till distansunder­­visning valde Liljeholmens folkhögskola i östgötska Rimforsa en annan väg under coronavåren 2020. Där fortsatte undervisningen som vanligt. Nästan.

05 sep 2020
– Det hade varit mycket lättare att säga att vi stänger, som alla andra skolor gör. Ingen skulle ha kritiserat oss för det, säger Daniel Bjurhamn, rektor på Liljeholmens folkhögskola. Foto: Crelle Ekstrand

Avslutningen är några dagar bort och rektorn, Daniel Bjurhamn, har förberett skyltar med texter som Konst, Musik, Allmän och Bibel på så att deltagarna vet var de ska stå för att kunna hålla den sociala distansen även på terminens sista dag.

Han konstaterar att livet på skolan trots allt har varit förhållandevis normal efter den dramatiska tisdagen i mitten av mars. På en presskonferens i Stockholm meddelade regeringen att de rekommenderade gymnasieskolor, högskolor och universitet att bedriva distansundervisning. Folkbildningsrådet gick ut med samma budskap till folkhögskolorna. De flesta av landets folkhögskolor följde rekommendationen men Daniel Bjurhamn hoppades att skolan i Rimforsa ändå skulle kunna bedriva stora delar av sin undervisning på plats.

– Min tanke var att ringa Folkhälsomyndigheten för att beskriva hur det funkar på en internatskola på landet där de flesta deltagarna bor på skolan, eller i alla fall inte åker långt för att ta sig till skolan varje dag. Deras spontana reaktion var att det inte fanns någon anledning för oss att stänga, det var ju inte skolor som vår de ville åt med sin rekommendation, säger Daniel Bjurhamn.

Filialen i Linköping däremot, knappt fyra mil från Rimforsa, fick lägga om sin verksamhet. De 30 deltagarna har haft sin undervisning på distans och även de studerande på allmän kurs i Rimforsa har fått förändra sina rutiner under våren. En del har suttit hemma då de exempelvis haft föräldrar i riskzonen.

– Vi visste att risken fanns att vi skulle vara tvungna att stänga även här. Vi fick ta dag för dag, vecka för vecka. Nya riktlinjer skulle kunna förändra allt, förklarar Daniel Bjurhamn.

Liljeholmens folkhögskola anordnar även en pensionärskurs (Lustfyllt lärande – en dagledigkurs) men också deras vår har sett annorlunda ut. Deltagarna i deltidskursen som innehåller mycket naturkunskap, lite kultur, lite rörelse, de vill inte köra på distans, konstaterar rektorn. Men de har läst och diskuterat böcker på nätet och har träffats några gånger utomhus med då har inte alla kunnat vara med.

Daniel Bjurhamn inför samma anpassningar i skolan i höst som under våren: flera matlag, enkelrum vid symtom och inga stora grupper. Foto: Crelle Ekstrand

Även om oron för att allt skulle kastas över ända fanns i bakhuvudet på Daniel Bjurhamn och personalen så tuffade verksamheten på. Särskilt efter den stora utmaningen, påskhelgen i mitten av april.

– Normalt sett åker de flesta som har ett hem att ta sig till hem över påsken. Vi har en del ensamkommande också men vad skulle hända om våra deltagare spreds ut över landet och sen kom tillbaka, undrar Daniel Bjurhamn utan att förvänta sig ett svar.

Skulle skolan kunna fortsätta hävda att deras verksamhet fungerade som i en ”bubbla” utan särskilt mycket kontakt med omvärlden? Nej, den skulle nog spricka. Istället ordnades flera aktiviteter varje dag, grejer som skulle få deltagarna att stanna kvar. Det var utflykter, löpargrupper, tomatplantering och måleri men också en enkel påskfest där alla skulle ha med sin egen mat plus att rektorn köpte ett gäng glassbyttor. Satsningen gjorde att 75 procent av deltagarna inte lämnade skolan över påsken.

– Då kände jag att vi skulle fortsätta, att det skulle gå. Det handlade ju om att göra en samhällsinsats, om att stanna kvar där man var, konstaterar Daniel Bjurhamn.

 

Men visst fanns det tvivel i början, vad händer när media skriver att Liljeholmens folkhögskola har öppet? Skulle drevet vara ett faktum? Skulle det pratas om folkhögskolan som inte följer de nationella direktiven?

– Ja, vad säger man då, när frågorna kommer från lärare, deltagare och föräldrar? ”Det är ju mig ni får hänga sen, det är jag som får sluta”, säger Daniel Bjurhamn mer än två månader efter att beslutet togs.

Vem det var han talade med på Folkhälsomyndigheten vet han inte.

– Det borde jag förstås ha tagit reda på men jag blev så glad att jag inte tänkte på det. Det är kanske bra för den personen också. I efterhand är det kanske inte någonting man vill skylta med. Men jag tror inte att det har spridits någon smitta här, förklarar Daniel Bjurhamn.

Så fort en deltagare kände minsta symtom skulle den höra av sig till skolledningen och fick då flytta från det vanliga boendet till vandrarhemmet där alla har egen toalett. Sammanlagt flyttade åtta deltagare ut och fick matlådor som ställdes utanför dörren.

– Allt tyder på att vi har hållit smittan stången men nog undrade jag om jag hade tagit rätt beslut, särskilt de första två-tre veckorna, säger Daniel Bjurhamn.

– Visst kan man måla hemma men det går inte att ha samma kontakt med lärarna, säger Frida Nilsson som i våras gick sitt första år på konst- och designlinjen. Foto: Crelle Ekstrand

Han tystnar innan han tar sats igen. Han poängterar att det verkligen är en sanning med modifikation att skolan varit öppen som vanligt. De korta kurserna som är fokuserade på samtalskonst, bemötande och psykosocial miljö har ställts in, alla läger under våren och sommaren har bokats av, distansutbildningarna har inte kunnat vara på skolan alls. Liljeholmens folkhögskolan tappar 1,7 miljoner kronor bara på dessa förändringar.

– Såklart gräver det ett djupt hål i vår ekonomi. Vi är en egen förening med lån och skulder. Vi har ingen huvudman som skjuter till några pengar. Men, och det är viktigt, om vi hade kört all undervisning på distans hade ingen köpt någon mat här och många hade flyttat härifrån och sagt upp sina hyresavtal, tror Daniel Bjurhamn.

Han är väldigt nöjd med antalet ansökningar inför läsåret 20–21. Särskilt bra ser det ut när det kommer till de långa kurserna, inte minst konst- och designskolan. Men en viss oro finns där och lurar. Vad händer om coronaviruset fortsätter att påverka verksamheten?

 

Dagen efter mitt besök på skolan kommer beskedet från utbildningsminister Anna Ekström. Det är fritt fram för gymnasieskolor, högskolor och universitet och därmed även för folkhögskolor att öppna. Men som så ofta de senaste månaderna kompletteras beskedet med ett konstaterande att det gäller om smittspridningen inte tar fart igen.

På en storsamling ytterligare några dagar senare kommer Daniel Bjurhamn och personalen fram till att de ska starta höstterminen på plats men med samma anpassningar som under våren: flera matlag, enkelrum vid symtom, inga stora grupper och återkommande uppmaningar om att tvätta händerna.

– På något sätt måste vi starta. Det är nästan döden för skolan annars – om vi så måste fasa in deltagarna under flera veckor, säger Daniel Bjurhamn.

 

– Om studion stängts hade jag gått under. Jag vet inte vad jag hade gjort då, säger Albin Larm, som i våras gick sitt andra och sista år på musiklinjen. Foto: Crelle Ekstrand

I den stora matsalen har personalen gemensam morgonfika. Nedanför uteserveringen ligger sjön Åsunden men kökschefen Åsa Banck blickar ut över borden där deltagarna suttit på varannan stol sedan den där dagen i mars.

– De första dagarna stod jag vid dörren och sa: ”Tvätta händerna! Tvätta händerna! Tvätta händerna!”. Nu tvättar alla händerna innan de går in i matsalen och istället för en samlad lunchtid är lunchen uppdelad på tre tider. Det har funkat jättebra. Alla har hjälpts åt. Det har varit som en gemensam uppgift vi alla ska lösa, säger Åsa Banck.

Om inte personalen hade stått bakom planerna att fortsätta med undervisningen på plats, så hade Daniel Bjurhamn inte vågat driva den processen.

– Det hade varit mycket lättare att säga att vi stänger, som alla andra skolor gör. Ingen skulle ha kritiserat oss för det. Vi skulle ha fått en massa problem men vi hade inte fått någon kritik från offentligt håll eftersom vi hade följt riktlinjerna. Det är klart man ska följa rekommendationerna men att våga tänka lite mer själv och gå mot strömmen kräver kanske lite mod, säger Daniel Bjurhamn.

Lite kritik har han trots allt fått. Bland annat från upprörda föräldrar som har ringt och mailat. Några rektorskollegor har också hört av sig för att kolla hur det går och hur de jobbar på Liljeholmens folkhögskola.

– När jag har pratat med dem och andra har jag hänvisat till den rekommendation vi fick, förklarar Daniel Bjurhamn.

 

På uteplatsen sitter Frida Nilsson som har ett par dagar kvar av sitt första år på konst- och design och hon beskriver vardagen under vårterminen som surrealistisk. Pandemin har funnits där, hon bor på landet i närheten av skolan men utbildningen har skapat ett andrum.

– Ja, arbetet och livet här har ju fortgått som vanligt förutom några ändringar. Alla sköter sig, tvättar händerna, håller avstånd. Jag har aldrig varit rädd för att det har varit fel beslut. Visst kan man måla hemma men det går inte att ha samma kontakt med lärarna, inte samma diskussioner, så jag är glad över att det blev som det blev, säger Frida Nilsson.

Någon resa till Köpenhamn blev det inte men istället blev det en utflykt till Omberg med övernattning på vandrarhem.

– Vi har inte kunnat ha någon vernissage och inte heller kom det mycket folk till utställningen på stadsbiblioteket i Linköping. Det är trist förstås, att vi inte har fått visa upp det vi har gjort, men det är som det är, konstaterar Frida Nilsson och säger till Albin Larm, som sitter bredvid, att det har ju påverkat er också, vi har inte fått se era konserter.

Albin går sitt andra och sista år på musiklinjen och han konstaterar att visst är det tråkigt att bara få spela inför en kamera, men han är tacksam över att de fått vara kvar på skolan.

– Om studion stängts hade jag gått under. Jag vet inte vad jag hade gjort då. Nu har man kunnat fördriva tiden där, säger Albin Larm.

– Man har fått vara lite mer försiktig och inte kunnat fika som vanligt, säger Elina Sandström som studerar på musiklinjen. Foto: Crelle Ekstrand

– Det känns otroligt lyxigt att det här hände när hela ens liv är här, när alla mina vänner är här. Man har fått vara lite mer försiktig, inte kunnat fika på Bagarboden men å andra sidan har vi varit där och hämtat fika för att stödja den lokala verksamheten, säger Elina Sandström som går sitt första år på musiklinjen.

Albin som är från Sala i Västmanland har kompisar som pluggar på Mälardalens högskola i Västerås. De har tyckt att det är ”jättemärkligt” att Albin och hans kompisar har bott så nära varandra på internatet och att det inte har gjorts något åt det.

– Äh. Jag pratade med dem i telefon: ”Ni är bara avundsjuka” och så lade jag på. Men egentligen är jag inte så insatt i varför olika beslut har tagits. Jag är bara glad över att jag har fått vara kvar här. Jag ser min lektionssal från mitt sovrumsfönster. Men det är klart, kommer smittan hit blir ju alla sjuka, erkänner Albin Larm.

– Men vi är isolerade här. Det är ju därför det har fungerat. Hade utbildningen varit i en stad hade vi inte kunnat vara här på samma sätt, säger Frida Nilsson.

 

Allmän klass har klassråd och läraren Maja-Lena Staaf nickar mot mig och fotografen när hon säger till klassen att: ”Vi på Liljeholmens folkhögskola är faktiskt väldigt ovanliga som har fortsatt att ha undervisning i klassrummet under corona. Vi tänker kanske inte på att det är något speciellt, men det tänker andra på”.

Senare på eftermiddagen ska det bli volleyboll för alla som vill. Annars får man titta på, förklarar Maja-Lena Staaf.

Hennes kollega Tove Askling gör sin sista dag på skolan och tackar för sig. Hon konstaterar att det har varit ”så himla fint att följa er och se er utvecklas”.

Det pratas om inlämning av böcker och datorer, om att städa ur skåpen och instruktioner inför avslutningsdagen och morgondagens klasskalas.

– Jag tycker inte att det var fel beslut att ha öppet. Det har funkat bra. Men det är klart, om andra lärare har blivit sjuka har vi fått täcka upp för varandra. Så det har blivit att hoppa in i alla möjliga ämnen, säger Maja-Lena Staaf och fortsätter:

– Sen har vi några som har pluggat hemma. För några få har det gått bra, bättre än det gjorde för dem när de var här. Men för flera har det inte gått bra. Jag har känt stress över att ringa och kolla hur det går och känner att jag inte riktigt räcker till för dem.

Trots det menar hon att det överlag har gått bra. Hon är glad över att hon inte har behövt bedriva någon distansundervisning.

– De som har varit här har uppskattat skolan mer än de gjorde innan. De är glada över att det faktiskt finns en skola att gå till, säger Maja-Lena Staaf.