Läs senare

»Litteraturen behöver Svenska Akademien«

porträttetIngrid Carlberg är ny ledamot i Svenska Akademien och brinner för att berätta. Redan som barn ville hon bli författare. Men såna drömmar pratade man inte högt om i Surahammar.

17 feb 2021
– Det jag innerst inne ville, att skriva böcker och uttrycka mig litterärt, det var något som jag inte vågade tro på själv. Vem var jag att tro att jag skulle kunna göra det?, författaren och journalisten Ingrid Carlberg har valts in som ny ledamot i Svenska Akademien. Foto: Jessica Gow/TT

Centralstationen i Stockholm kan göra den mest stresståliga personen vimmelkantig. I vanliga fall. Nu under pandemin är det tämligen tomt och stilla. För att vara här.

Ingrid Carlberg tillbringar annars dagarna på Kungliga Biblioteket i Humlegården, en lagom promenad härifrån. Hon är en van arkivbesökare och trivs där. Att sitta hela dagar i mörka, dammiga skrymslen räds hon inte alls. Att vara systematisk, det är hon bra på.

– Det kan bli väldigt enahanda men så kommer den där lilla meningen som: ”Åh wow, i det kapitlet kommer den att bli ljusstrålen”. Det är så berättelsen växer fram, det är då jag känner att jag kommer att kunna levandegöra det jag skriver om.

När vi möts förbereder den nyfikna Ingrid Carlberg sitt tal i Svenska Akademien om sin företrädare på stol nr 5, Göran Malmqvist. Så nu frossar hon i kinesisk modernistisk poesi för att lära sig så mycket som möjligt om sinologen Malmqvist. Den 15 april är det tänkt, pandemiförsenat som allt annat, att hon ska hålla sitt inträdestal i Svenska Akademien.

 

Mer om Svenska Akademien snart men berättelsen om Ingrid Carlberg, som själv tycker så mycket om att berätta, börjar i Surahammar.

Ingrids mamma bor fortfarande kvar i Surahammar, i den avsomnande bruksorten där en gång i tiden flera tusen var anställda vid bruket. I dag ägs det av den indiska ståljätten Tata Steel och har 125 anställda. På Köpmannagatan, som en gång hade bokhandel, pappershandel, två konditorier, en damklädesbutik, två sportaffärer och en musikaffär, finns det nu en pizzeria och ett apotek och inte så mycket mer.

Ingrid Carlberg beskriver Surahammar som Jantelagens hemvist som samtidigt var en väldigt trevlig plats att växa upp på.

– Det jag innerst inne ville, att skriva böcker och uttrycka mig litterärt, det var något som jag inte vågade tro på själv. Vem var jag att tro att jag skulle kunna göra det?

Krokiga vägar ledde henne dit där hon är i dag, där hon verkligen vill vara. Några tjejer, från Hallstahammar och Surahammar, åkte till Paris för att jobba som aupair efter gymnasiet. Då bestämde hon sig för att skriva en artikel och försöka få in den i vlt (Vestmanlands Läns Tidning). Då som nu tycker Ingrid Carlberg om att skriva långt, så hon skrev fem a4-sidor om hur det var att vara aupair i Paris. Hon ringde ung-sidans redaktör som sa att hon skulle komma upp med sitt manus. Det var jullov och Ingrid var hemma och lämnade texten och redaktören sa: ”Och du tror att vi ska ta in allt det där?”. Efter några dagar ringde redaktören tillbaka: ”Det här var ju jättebra, vi tar alltihop”. Det ledde till sommarjobb och så var hon ”inne i rullorna”.

Ingrid Carlberg

Är: Författare och journalist. Senaste boken kom 2019, Nobel – den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris. Har också skrivit barn- och ungdomsböcker.
Född: 1961 i Surahammar.
Bor: I Österskär i Österåkers kommun.
Familj: Man, två barn.
Aktuell: Som nyinvald ledamot i Svenska Akademien, på stol 5 efter Göran Malmqvist.

PRISER OCH UTMÄRKELSER
H M Konungens medalj för betydande insatser som författare. (2020).
Guldspaden för boken Pillret. (2008).
Augustpriset för boken Det står ett rum här och väntar på dig, om Raoul Wallenberg.

Ingrid Carlberg började läsa statskunskap i Uppsala och det blev en fil kand samtidigt som  hon jobbade på tidningen. I slutet av åttiotalet var hon forskningsassistent i den statliga maktutredningen och planen var att doktorera men via Liberala Nyhetsbyrån, trots att hon inte var politiskt aktiv, hamnade hon på Dagens Nyheters ledarredaktion 1990.

– Jag hade ledsnat på dagsnyheter och lockades av det analytiska. Men det jag skrev där var mer personliga krönikor. Jag hade svårt att uttrycka åsikter på det där schwungiga sättet.

Hon insåg att där skulle hon inte vara och ganska snart flyttade hon över till den allmänna redaktionen, tillbaka till vanlig journalistik.

– Ibland brukar jag säga att jag skulle kunna göra reportage om precis vad som helst bara för att det är själva sökandet efter berättelser i något, som är det lustfyllda för mig.

Inte sällan har Ingrid Carlberg, även under sina år på dn:s Lördag Söndag-bilaga, hittat sin berättelse i någon välkänd företeelse men har försökt berätta historien på ett djupare sätt, hon har letat under ytan. Hon sporras av att försöka hitta något nytt, något okänt.

2008 gavs hennes första bok ut, Pillret. En berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader. För den boken fick hon Guldspaden och en nominering till Augustpriset.

Berättelsen Pillret började som ett reportage och byggdes sedan ut i bokform.

– Avslöjarfaktorn var och är inte det viktigaste för mig utan det är den fördjupande journalistiska berättelsen med litterära verktyg.

När Ingrid Carlberg skulle skriva sin andra sakprosa-bok, den om Raoul Wallenberg fick hon välja. Chefredaktören Gunilla Herlitz som då var rätt ny på sin post, gav henne inte tjänstledigt. Det skulle vara hundra procent eller inte alls och trots att Ingrid Carlberg skulle få göra vad hon än ville i dn-huset och älskade sitt jobb valde hon att skriva den bok som gjorde att hon fick Augustpriset. Inte minst fick hon ett ”otroligt bra kontrakt” med förlaget, Norstedts och ja, hon hade ju hela tiden strävat efter att skriva böcker.

 

– Det finns en demokratisk kärna i att människor kan ta till sig text och att vi inte låter vredesutbrott, hatspråk och Twitter ta över vår kommunikation, säger Ingrid Carlberg. Den 15 april håller hon sitt inträdestal i Svenska Akademien. Hon efterträder Göran Malmqvist.

Den  november 2012 var undertecknad i Konserthuset i Stockholm för att skriva om Augustpriset för Göteborgs-Posten. Göran Rosenberg fick det skönlitterära priset och Ingrid Carlberg fick det facklitterära priset. Jag kommer ihåg hur hon strålade, hur glad hon var. Vi journalister fick komma upp på scenen för korta ”Hur känns det”-intervjuer.

Hon konstaterade att Det står ett rum här och väntar på dig… Berättelsen om Raoul Wallenberg, kan se avskräckande tjock ut med sina 694 sidor men att den inte är så svår att ta till sig. Hon pratade också om hur roligt hon haft under arbetet och hur hon såg det som sin uppgift att skriva den bok som skulle fördjupa en i hennes ögon ganska schablonartad, lite Hollywoodinspirerad bild av Raoul Wallenberg.

Det hon gjorde där, liksom i den hyllade boken om Alfred Nobel som kom 2019, var att levandegöra historien. Egentligen har hon börjat skriva på en ny bok, en bok där hon ska berätta om ”påverkanskampanjer genom historien”. Men dels fokuserar hon på det där talet i och för Svenska Akademien och dels får det ta den tid det tar att bli frisk. För så är det, Coronahösten 2020, var en omskakande berg-och-dalbanefärd för Ingrid Carlberg. Hon opererades i september, en rutinoperation av ett nyckelben som inte läkt ordentligt. Men något gick fel, nerver kom i kläm så att hon förlorade en stor del av rörligheten i vänster arm och hand. Mycket av hennes tid efter det har gått åt till rehabträning, återbesök och sjukgymnastik och hon vet fortfarande inte om hon kommer att få tillbaka all sin rörlighet. Hennes viktigaste verktyg, armarna och händerna, rycktes ifrån henne. Det är bättre nu men ändå lång väg kvar.

– Men jag kommer inte att ge mig, jag är ganska envis, säger Ingrid Carlberg och syftar både på att hon ska bli återställd, fortsätta skriva och driva vårdskadeärendet.

– Ironiskt nog har jag råkat ut för en sån här sak tidigare. För 27 år sedan höll jag på att dö två gånger efter en vårdskada i samband med en förlossning. Men har man varit och tassat nere i dödsriket två gånger så fattar man att man inte kan deppa ihop utan det handlar om att använda något slags kvarvarande entusiasm. Glädjen är ditt bästa vapen. Jag får vara glad över att inte behöva amputera.

 

När hon kommit hem från sjukhuset och satt i morgonrock, lätt morfingroggy ringde Mats Malm, Svenska Akademiens ständige sekreterare.

– Jag blev helt ställd. Han lät väldigt övertygande men ett tag trodde jag att någon skämtade.

Nej, Ingrid Carlberg från Surahammar, hade inte haft en tanke på sig själv i Svenska Akademien. ”Såna som hon”, personer med en bakgrund som journalist, som ägnar sig åt litterär journalistik, brukar inte väljas in.

– Jag hoppas att mitt liv inte kommer att förändras så mycket. Jag vill hinna skriva som vanligt men ser uppdraget som väldigt stimulerande.

Hon kommer in i Svenska Akademien samtidigt som den skakades rejält av dn-journalisten (och författaren) Matilda Gustavssons avslöjande #metoo-hösten 2017. Reportaget och sedan boken Klubben om Jean-Claude Arnault och den nära kopplingen till Svenska Akademien tvingade i förlängningen kultur-Sverige att göra upp med mycket, inte minst kulturmännens sätt att vara och synen på sexuella trakasserier.

– Genom hela den här krisen har jag känt att det är så sorgligt att en av våra finaste institutioner solkas ner. Jag var inte okritisk till hur man skötte den här katastrofen eller krisen, men Svenska Akademien är betydelsefull och behöver återvinna full kraft.

Ingrid Carlberg menar att i den tid vi lever i, när språket utarmas och folk läser mindre och mindre, då har Svenska Akademien en viktig roll när det kommer till att försvara språket och litteraturens roll.

– Det finns en demokratisk kärna i att människor kan ta till sig text och att vi inte låter vredesutbrott, hatspråk och Twitter ta över vår kommunikation. Men min spaning är att att folk faktiskt läser, säger hon som tycker att det är ”extremt smickrande” att Svenska Akademien ”tycker att jag är en sån som borde kunna göra någonting i Akademien”.