Läs senare

Kultur som skvaller

Bernt GustavssonJag har länge funderat över varför det kulturella skapande som sker på landets alla folkhögskolor nästan aldrig finns representerat i media, skriver Bernt Gustavsson i sin krönika i Folkhögskolan.

Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

Skvaller utgör enligt forskning på området ca två tredjedelar av våra konversationer. Den vedertagna definitionen på skvaller är ”löst prat som sprids från person till person”, med tillägget att det oftast rör privata saker om en person som inte är närvarande. Mest har skvaller en negativ klang, men enligt vissa forskare så har det en central socialt sammanhållande funktion, ja till och med så att språket växt fram ur skvallrandets funktioner och att sociala normer upprätthålls med dess hjälp. Men hur blir det om kultur och kulturellt skapande till en allt större del kommer att handla om och bygga på skvaller?
Första gången tanken slog mig om förhållandet mellan kulturellt skapande och skvaller var när jag försökte utröna vad Sartre och Beauvoir hade skapat i sina böcker. Vilket slit! Den kultur som skapas i litteratur, filosofi, musik och konst är till stor del framställt med stor vånda, kraftfulla ansträngningar och mycken möda.  Flertalet kommenterande böcker och artiklar jag läste om dessa nyskapande författare och filosofer handlade till mindre delen om innehållet och meningen med deras författarskap, tankar de haft och hur dessa gestaltats. Nej, utan om deras kärleksrelationer, om vem som avskyr vem och vem som ligger med vem. Inte så att jag tror att det liv vi lever är utan betydelse för vad som skapas. Men det väsentliga de försökt säga minskar i uppmärksamhet och omfång, eller försvinner i det intima skvallrets värld. Det var bättre att läsa det de själva skrivit, vilket nästan alltid är det bästa. Särskild uppmärksamhet får skvallret när det gäller offentligt kända personer, eller helt enkelt de som kallas ”kändisar”. Vilka är det och varför?

För några veckor sedan gick jag på Karl Johann i Oslo, på väg upp mot musikhögskolan vid Majorstuen, förbi Nationalteatret och Litteraturhuset. Plötsligt möttes jag av skyltar där det stod, ”Bli känd”. Jag stannade och frågade vad som menades, varför och hur skulle man bli känd? Ja, känd bara, för ingenting, bara hur man bär sig åt för att bli det. Jag sa att jag har flera kamrater uppe på musikhögskolan som skulle behöva ett erkännande för den musik de skapar och framför, inte för att bli ”kända”, utan för att det är bra och att de brinner för sitt skapande. Det var här ointressant, det centrala var att ”bli känd”. Kändisar ger i en allt ökande utsträckning ut böcker och blir publicerade just därför att de är kända. De säljer. Priset på en vinflaska stiger ansenligt om ett känt namn står på etiketten.
Kanske kan det vara så att allt tal om ”kändisar” och ”ikoner” tjänar just skvallrets värld, den värld där det pratas runt om vad folk har för sig, men man vet inte riktigt, har bara hört att… Ju mer det pratas desto fler kändisar blir mera kända. Det förvirrande i detta är att det blir svårt att skilja ut vad som är något att ha och vad som är utan egentligt eller bestående värde. Skvallret är ju dagsländor, kultur är i bästa fall av bestående värde eller något som ger oss en mening. Det allvarliga för kulturellt skapande är att det meningsfulla och varaktiga försvinner. Det finns undersökningar på hur länge ett medialt kändisskap varar, i runda slängar kanske några månader, ibland kortare.

Jag har länge funderat över varför det kulturella skapande som sker på landets alla folkhögskolor nästan aldrig finns representerat i media, eller i en vidare diskussion om kultur och bildning. Ett svar jag får av de journalister jag frågat är att det ”ingår inte i den massmediala dramaturgin”. Ett annat svar kan vara att sådan allvarligt syftande verksamhet inte ingår i skvallrets värld. Se bara den fina rapport som just publicerats – Kulturell bildning i folkhögskolans regi. Här ser vi vad som åstadkoms. Det kanske räcker med att vi vet det? Det andra får mala på i sin egen kvarn och behöver inte skymma det väsentliga, vad människor skapar och den mening de finner i det. Det gäller bara att utveckla sin urskiljningsförmåga för att kunna bedöma vad som är vad.

ur Lärarförbundets Magasin