Läs senare

»Jag kommer nog alltid att skriva om förtryck«

FörfattarporträttVarje människa har en historia – men vilka får höras? Som folkhögskolelärare och barnbibliotekarie arbetar Kayo Mpoyi med att lyfta nya röster och sätt att berätta. Hennes egen debutroman, Mai betyder vatten, är en hyllad och förtätad bok om förtryck och revolt. Till en del är historien hennes egen.

Denna vår är Kayo Mpoyi efterfrågad för att prata om teman i sin roman Mai betyder vatten: kolonialism, patriarkala strukturer och frigörelse. Foto: Hanna Franzén

Vinden viner över Klockarleden som sorterar kvarteren av resliga höghus och mindre radhus i Stockholmsförorten Brandbergen. På gångavstånd finns den vidsträckta nationalparken Tyresta med sina uråldriga mossar, granar och klapperstensfält.

Det var till Brandbergen den tolvåriga Kayo Mpoyi kom med sina föräldrar och två systrar efter den tidiga uppväxten i Kongo och Tanzania. Hon lämnade förorten när hon var 19. Nu har hon precis återvänt, och flyttat in i en lägenhet i höghuset jämte det hon växte upp i.

– Jag minns hur jag satt som 15-åring i parken här intill och längtade till just den här situationen jag är i nu – att vara författare, att ha skrivit min första bok, att ha börjat på en andra. Då var jag så frustrerad över att texten inte kom ut på det sätt jag ville.

I två och ett halvt år filade den tonåriga Kayo in-ten-sivt på en fantasyberättelse; byggde upp en hel värld, skapade karaktärer, ritade en karta. Tills hon en dag helt drastiskt tog alla tusen handskrivna sidor och gick ut och slängde dem i sopsorteringen.

– Jag såg det som en nystart, och ville att det skulle kännas i hela mitt skapande. Men sedan skrev jag inget mer på tio år, bortsett från dagbok – eller ”memoarer”, som jag kallade dem: ”Jag skriver på mina memoarer”.

Kayo Mpoyi har alltid vetat att hon ska skriva, och har också dedicerat sin hyllade debutroman, Mai betyder vatten, till sitt ”sexåriga jag” – hon, som först formulerade de tankarna.

Denna vår är Kayo Mpoyi efterfrågad för att komma och prata utifrån teman knutna till romanen: om kolonialism, och om hur den fortplantar sig i generationer, om patriarkala strukturer, om konsekvenserna av att växa upp med en dömande Gud, om sexuella övergrepp – och om frigörelse. Hon har också fått prata om ”exilskrivande” för det nystartade och mobila museet Kvinnohistoriska i Stockholm.

– Det var en aha-upplevelse när en av mina handledare en gång introducerade mig för det begreppet, och ett citat som beskriver något som är gemensamt för många av oss som har förflyttat oss: ”Ett trasigt liv kan bara berättas i fragment”. Det betyder alltså att erfarenheter och nedärvda trauman inte alltid går att berätta linjärt, utan enbart i fragment. Det var en så spännande insikt – min privata historia påverkar alltså inte bara vilka teman jag väljer som författare, utan också mitt språk.

Vilka som ges utrymme att berätta historier går som en röd tråd genom Kayo Mpoyis liv, från släktleden före henne i det brutalt koloniserade område som omger Kongo-floden till det moderna Sverige. Sedan ett knappt år är hon engagerad som gästlärare vid Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Skrivkursen Your silence will not protect you vänder sig särskilt till människor vars röster annars sällan hörs, som människor med erfarenhet av migration och könsöverskridande.

– Det finns en viss stämning på Kvinnofolkhögskolan, en politisk medvetenhet och en vilja att arbeta med texter utifrån ett samhällskritiskt perspektiv som jag trivs väldigt bra med.

– Jag är en ­ganska positiv person, så ibland har jag frågat mig varför jag berättar så här tunga saker? Men berättelsen i ”Mai betyder vatten” var något som bara måste ut. Foto: Kajsa Göransson

viktig utgångspunkt för skrivläraren Kayo Mpoyi är att en berättelse inte måste följa en given litterär struktur.

– Jag vill bidra till ett skrivsammanhang där man får skriva i vilken form som helst, utan att först behöva försvara sin egen eller textens existens. Det är nödvändigt. Flera av eleverna är de första att skriva om vissa erfarenheter; det innebär att de nästan måste uppfinna ett nytt språk.

Att initialdiskussionen redan är gjord – det vill säga att ingen behöver börja med att förklara sin utgångspunkt som normbrytare – gör att samtalet kan gå direkt på kärnan, menar hon.

– Det handlar om: Vad skriver vi om när vi inte skriver om ras? När kan svarta författare skriva om köksbord, semestrar och skogsutflykter?

Vid den senaste träffen handlade textsamtalet om hopp.

– Många av oss skriver om smärta. Då är det intressant att fundera på: Har vi ett ansvar att också vara hoppfulla? Vem är hoppet isåfall för?

Huvudpersonen i Kayo Mpoyis roman heter Adi, och skildrar skarven mellan att vara flicka och den förväntade rollen som kvinna, om hennes motstånd, strategier, förluster och vinster. Och om upptäckten av sexualiteten; lusten i den, skammen som den beläggs med från omgivningen.

Berättelsen är fiktiv. Samtidigt finns flera likheter med Kayo Mpoyis liv: Ursprung i det som i dag bär det officiella namnet Demokratiska republiken Kongo. En pappa som under de tidiga barndomsåren arbetar som diplomat i Tanzania. Ett liv präglat av en sträng form av protestantism (i Kayos fall var pappan också präst, och höll bland annat gudstjänster i hemmet).

Folkhögskollärare och bibliotekarie

Fakta: Kayo Mpoyi

Gör: Författare,
folkhögskolelärare,
bibliotekarie, konstnär.

Ålder: 33 år.

Bor: Stockholmsförorten Brandbergen.

Familj: ”Stor.”

Uppvuxen: I dåvarande Zaire (0–3 år), Tanzania (3–10 år) och Sverige.

Gör: Författare, aktuell med debutromanen
Mai betyder vatten (Norstedts, 2019). Lärare vid skrivarkursen ”Your silence will not protect you” vid Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Barnbibliotekarie på deltid i Stockholmsförorten Jordbro.

Berättelsen i Mai betyder vatten har besökt henne under flera år, och lika många gånger har hon försökt att avvisa den för att slippa ta itu med den, och i stället berätta något annat.

– Men det var som en av mina skrivlärare sa till mig: ”Vissa berättelser är som hårbollar, man måste hosta upp dem innan man kan göra något annat”.

Barnperspektivet är konsekvent och genialt gen-om–fört, ner i minsta upplevelse. Som när Adi försöker få kontakt med sin lillasyster Mai: ”Jag tittar på Mai men hon är upptagen med att sucka mot sina trötta rosettprydda fötter”.

Även de sexuella övergreppen berättas utifrån en sexårings begreppsvärld. Det Adi är med om kan hon inte sätta ord på. Här finns heller ingen klassisk dramaturgi. Ingen ställs till svars.

– Att fastna vid smärtpunkten är inget alternativ för Adi; hon lever den. För en yttre blick kan det kanske te sig som: ”Va?! Ska hon bara gå vidare?!” Men jag ville skriva berättelsen för henne, inte om henne. Och jag ville inte reducera henne till att enbart vara ett offer. För mig som författare var det lättare att skriva om övergreppen när jag fick syn på helheten. Övergreppet mot Adi är en reproduktion av ett övergrepp som drabbar henne, familjen, släkten, nationen. Jag förstod att en utvecklingsberättelse om en flicka också är en berättelse om alla i familjen, när jag såg att förtryck fungerar som en spiral, och alltså återupprepar sig.

Berättelsen är fiktiv men samtidigt finns flera likheter med Kayo Mpoyis liv, ursprunget i det som i dag bär det officiella namnet Demokratiska republiken Kongo. Foto: Kajsa Göransson

Precis som för Adi i boken har myter spelat en stor roll i Kayo Mpoyis familj.

– Jag är uppvuxen med så många myter och stora berättelser. Som när jag föddes i Kinshasa på det fina sjukhuset Ngaliema, dit alla ministrar skickade sina fruar att föda, och min pappa ”betalade en månadslön för varje dag min mamma var där”. Men också om hur flera i min släkt börjat från ingenting, och tagit sig upp.

Med hjälp av myter går det att lyfta de vanliga berättelserna en nivå, och ”spegla hur stort allt är”, menar Kayo Mpoyi.

– Vissa saker måste berättas på ett sätt som kan bära dem, och som gör dem större än vardagen. Det går inte bara att säga: ”Hon dog.” Nej: ”Hon klövs itu, och blev till två barn”. För mig är det helt normalt att en död inte kan vara död, och det är också ett uttryck för en syn på livet. För att försöka förklara varför Adi blir den hon blir – efter 200 år av förtryck, grymhet, sorg, kamp och fantastiska saker – behövs de mytiska inslagen.

Att myter jämfört med ”verkliga” skildringar ofta ses med skepsis är bara ytterligare en av de dikotomier som präglar så kallade moderna samhällen, menar Kayo Mpoyi. Värderingen – att något är bättre eller sannare – är densamma som i maktuppdelningen mellan man-kvinna, vuxen-barn, den utvecklade europén–den vilde afrikanen:

– Det här isärdragandet, som finns i alla maktordningar, tar bort människans helhet. Och det är ett förtryck i sig. Jag tror att jag alltid kommer att skriva om förtryck på olika vis: Vad är förtryck? Var kommer det ifrån?

Ursprungligen har Kayo Mpoyi sju syskon. Hon är näst yngst, och det var alltså bara de tre yngsta som kom med föräldrarna till Sverige. Under de två år de väntade på uppehållstillstånd levde familjen under mycket knappa omständigheter och på olika adresser.

– Det var först som vuxen jag förstod varför vi åt samma mat varje dag, och varför det fanns så lite mat i kylskåpet. Och hur det måste ha varit för mina föräldrar att börja om från början med allt, igen. Jag mindes först bara lekarna, när vi gick till simhallen…

Böckerna räddade livet på mig. Dessutom fick jag via böckerna lära mig svenska kulturella koder, säger Kayo Mpoyi. Foto: Kajsa Göransson

Kayo Mpoyi vill inte prata för mycket om sin familj, men beskriver uppväxten som ”klaustrofobisk”,  även efter att familjen blivit officiellt välkomnad i det nya landet, de fick sin lägenhet i Brandbergen och pappan, den forne diplomaten, äntligen fick ett jobb som förpackare av flygplansmat. Under hela tiden läste den lilla Kayo allt hon kom över.

– Jag bodde på biblioteket. Det låter klyschigt, men böckerna räddade livet på mig. Dessutom fick jag via böckerna lära mig svenska kulturella koder, som vad det innebär att fira midsommar och att åka ut på landet. Och jag fick språket, vilket bidrog till att jag bara behövde ett halvår i förberedelseklass. Och eftersom jag kunde uttrycka mig kunde jag också få bra betyg i andra skolämnen.

Nu har även den cirkeln slutits. I mars började Kayo Mpoyi en deltidstjänst som barnbibliotekarie i grannförorten Jordbro, med ett särskilt uppdrag att arbeta läsfrämjande.

– Jag ska läsa för och med barn i förskolor och även göra hembesök och läsa med barn och deras föräldrar. Alltså, kan det finnas ett bättre jobb?!

Någon gång hoppas Kayo Mpoyi att också vara textcoach i sitt födelseland för att fånga berättelser om här och nu, och om det som har varit.

– För många kongoleser – och kanske särskilt för dem i diaspora – finns en sorg över förlusten av den egna historien före och bortom kolonialismen. Min dröm är att en dag arbeta med unga och vuxna i Kongo och be dem att skriva ner sina berättelser. Vår historia är så sårig, men jag kan tänka att den riktning den tog trots allt inte var någon förlust – jag är ju här, vi är här. Vi lever och fortsätter att skriva och förändra historien. Det gäller bara att förstå var och hur man ska titta.

ur Lärarförbundets Magasin