Läs senare

”Jag har aldrig upplevt ett större gensvar”

PorträttFolkhögskolan var det första rum där Susanna Alakoski kunde uttala sin oformulerade önskan att bli författare i. Där mötte hon andra människor med samma önskan och lärare som tog deras drömmar på allvar.

16 dec 2019
– Folkhögskolan är bäst i världen i Sverige påatt känna av folkets behov och drömmar. Att se svårigheter och ge tillåtelse för människors lite krokigare vägar genom livet, säger Susanna Alakoski, som själv fick sina författardrömmar uppfyllda på folkhögskola. Foto: Sara Mac Key

Susanna Alakoskis senaste bok Bomullsängeln handlar om hårt arbete, som något man inte pratar högt om. Men hon såg ändå en historia värd att berättas. Även om dessa kvinnor i fabriken själva inte precis ropat på någon uppmärksamhet.

–Om min mormor hade fått veta att jag skulle skriva om hennes fabriksliv hade hon protesterat. ”Susanna, om mitt liv vill ingen läsa!” Men trots det fåordiga hade hon snappat upp något som hon inte kunde lägga ifrån sig. Sina kvinnliga släktingars historia.

Jag förstår att hennes mormor inte var en kvinna av stora ord. Susanna berättar om en relation som mest bestod av vykort där det stod ”Grattis på födelsedagen.”.

–Min mormor arbetade femtio år i en bomullsfabrik i norra Finland. Jag var arton år då hon dog. Och idag sitter jag här med första delen av ett episkt projekt om fyra generationers kvinnoliv.

De hon talar om är Hilda, Greta, Kathrine och Barbara som alla kom att lämna sin bygd Österbotten, att titta ut på boksidorna.

Bomullsängeln var till en början tänkt som en roman. Alltså en bok, förtydligar Susanna. Men textmassan blev bara större och större. Materialet växte och växte och historien hade liksom inget slut.

–Jag var till slut tvungen att sätta punkt och börja tänka att det jag skrev på var den första delen. Av fyra. Minst.

Jag läser ett reportage om henne daterat för närmare fem år sen. Det är så mycket som har hänt i hennes liv. Men ändå inte. Hon berättade då att hon var så tacksam över sin tillvaro. Sin framgångssaga. Sin klasskarusell, som hennes dotter kallat det. Där hon hade kvar privilegiet att använda sitt underifrånperspektiv trots att hon nu blivit en etablerad författare.  Men hon beskrev också i texten hur bra hon mådde av att arbeta, att få formulera sig. Att skriva. Hela tiden. Värdefulla tankar som inte fick försvinna i glömska. Förr var det gula post-it lappar. Idag är det samma uppenbara glädjeblandade ilska, fast skrivideerna samlas numera i mobilen.

– Bomullsängeln är nog min viktigaste bok. Jag har på riktigt aldrig upplevt ett större omedelbart gensvar från mina läsare.

Att hennes tid som elev på Skurups Folkhögskola har betytt mycket för hennes skrivande råder ingen tvekan om.

– Folkhögskolan var det första rum jag kunde uttala min djupa oformulerade önskan att bli författare i. Jag mötte andra människor med samma önskan och lärare som tog våra drömmar på allvar. Det var viktigt. Jag förstod också att det gick att bli bättre på att skriva genom att både öva och att läsa.

En värdefull egenskap hos en författare är arbetsglädje. Man ska tycka om att arbeta. Och det gör Susanna. Hon är som en fabriksarbeterska. Uthållig. Lojal. Disciplinerad. Men det är inte bara det. Här finns det också humor. Värme. Nyfikenhet. Berättarlust. Allt sånt som kan skapa en bok. Som folk vill läsa.

–Jag älskar att jobba. Och jobbar mycket. Liksom en så stor del av arbetarklassen så har jag aldrig haft tid för några direkta hobbies även om jag är en hängiven fjällvandrare. Och det blir inte mycket fester för min del.

Skrivande handlar även mycket om att forska. I över tio års tid har hon rest, suttit på museum, bläddrat i arkiven, träffat människor. Och ambitionen har inte varit blygsam.

– Jag ville berätta om industrihistorien ur ett kvinnligt perspektiv i romanens form. Jag ville låta historien flöda genom flera generationer och berätta både om vardag och världshistoria.

Susanna Alakoski

Född: 1962 i Vasa i Finland.

Bor: Gustavsberg utanför Stockholm.

Bakgrund: Utbildad socionom och genusvetare. Arbetat bland annat som fiskfabriksarbetare, socionom samt pressekreterare åt Gudrun Schyman.

Aktuell med: Bomullsängeln del ett i en kvartett.

Tidigare titlar i urval:
Svinalängorna, 2006, Håpas du trifs i fengelset, 2010, Oktober i fattig­­sverige, 2012, April i anhörigsverige, 2015.

Dagens samtal med Susanna sker på Göteborgs årliga bokmässa. Jag har fångat henne under ett litet tomrum i det annars så späckade schemat. Efter ett litterärt samtal på Svenska Dagbladets scen ska hon strax ila iväg till abf:s monter och tala folkbildning. Vi har letat oss mot ett lite lugnare mötesrum. I kölvattnet har vi en dokumentärfilmare som håller på att göra en film om fotografen Jean Hermansons bilder från den tunga industrin. Det känns i luften. Bomullsängeln har tagit Susanna ännu längre ut i litteraturens allemanssalong. Hon låter nästan chockad när hon visar ett uppslag med julklappstips från ett heminredningsmagasin och utbrister att ”Bomullsängeln goes feelgood”. Samtidigt finns allvaret kvar.

– Bomullsängeln är nog min viktigaste bok. Jag har på riktigt aldrig upplevt ett större omedelbart gensvar från mina läsare. Jag vet inte hur många jag redan mött som säger ’mamma jobbade på strumpfabriken’, pappa var tillskärare i Norrköping’, ’mormor var sömmerska hela sitt liv’.  Men roligast var nog när jag igår fick höra om de åtta äldre männen som ska läsa Bomullsängeln på sin skrivarcirkel. Det var otippat.

Hon erkänner. Hon är stolt. Oerhört stolt. Hennes nytillskott är kaxigt. Unikt. Viktigt.

– Impulsen till att skriva denna romansvit var nog att jag gillar min släkt. Jag gillar fabriksfolket.  Jag gillar att sitta och gräva i arkiven. Och jag älskar dessa möten med läsare som säger att jag har öppnat upp deras historia. Jag har fäst blicken på saker i deras förflutna de inte har tänkt på. Saker de först nu kommit på att de fattats. Det är det bästa.

– Bomulls­ängeln är nog min viktigaste bok, Impulsen till att skriva denna romansvit var nog att jag gillar min släkt. Jag gillar fabriksfolket. Jag gillar att sitta och gräva i arkiven. Foto: Sara Mac Key

Var man än har sett Susanna denna bokhelg i Göteborg så har hon varit omgiven av människor. Hon har stått i mitten, lyssnat, svarat och strålat som en sol. Det är idag svårt att tänka sig den andra Susanna, författaren som stängt in sig i fyra månader bara för att skriva. Inte har umgåtts med någon utanför familjen. Som snart ska stänga dörren om sig igen. En balanserad mix av det tillgängliga och det osociala.

–Jag trivs nästan för bra med min ensamhet ibland.

Tillsammans med sin man Mats Söderlund håller hon även i skrivutbildningar.

– Glädjen att få vara en del av andras formuleringslust, att ge dem feedback och locka dem att gå vidare, det ger mycket tillbaka.

Hon vill lära dem att de duger. Att alla duger. Att det inte finns något som heter ”Du kan” eller ”Du kan inte”.

–Man kan sakna vacker sångröst och ändå träna sig till att sjunga. Eller titta på Zlatan och fotbollen.  Han har under hela sitt liv oavbrutet tränat sin förmåga. Så är det också med skrivande. Övning ger färdighet.

Det benhårda budskapet igen. Strängt arbete. Disciplin. Träna. Om och om igen. Det låter inte ens tråkigt när de kommer ur Susannas mun.

Men att vara lärare i skrivande. Kan det inte lätt bli att trampa skrivaren på tårna? Att lämna ifrån sig en text kan ofta vara en väldigt läskig sak, även för en journalist som skriver ett personporträtt. Och i din situation som professionellt skrivande, hur mycket lyssnar du på de som får läsa dina texter innan publicering?

–För mig handlar det numera om att våga visa upp även det som inte känns riktigt klart. Att blotta sitt arbete för andras ögon för att få nödvändig respons.

Men att vara författare är också att ta intryck, bli inspirerad av andra. Nyligen fick Susanna ett Göran Palm-stipendium. Hans författarskap har på många sätt präglat hennes skrivande.

– När jag som ung läste dikten Själens furir förstod jag att poesi kunde vara både berättande och rolig. Jag känner mig också inspirerad av och besläktad med hans sätt att närma sig människors liv och berättelser. Hans nyfikenhet. Allvaret och önskan att förmedla stort som smått.

Priser och utmärkelser i urval 

2006  Augustpriset för Svinalängorna

2012  ABF:s litteraturpris

2013  Tidningen Vi:s litteraturpris

2014  Ivar Lo-priset

2013  Avböjde Jan Myrdals stora pris – Leninpriset  då hon ”inte ville förknippas med totalitära ideologier”

2015 Hedersdoktor, Malmö högskola, fakulteten  för hälsa &samhälle

2015  Bengt Börjesons pris för viktiga insatser på det sociala området, Ersta Sköndal högskola

2016  Stockholms stads hederspris i litteratur

2019 Jakobsberg folkhögskolas  Göran Palmstipendium

När hon mottog hans stipendium på Jakobsbergs folkhögskola samtalade hon och jag en stund på scenen bland annat om vad det betydde för henne att det var just en folkhögskola hon fick stipendiet av. Svaret kom utan tvekan.

– Folkhögskolan är bäst i världen i Sverige på att känna av folkets behov och drömmar. Att se svårigheter och ge tillåtelse för människors lite krokigare vägar genom livet. De startar utbildningar före andra, inte minst skrivarskolor, som vi ju var så många som längtade efter.

Men skrivande handlar om så mycket mer för Susanna. Yttrandefriheten. Demokratin. Att se möjligheter. Hon ser sig idag som en folkbildningens stora försvarare.

–Om det är något jag är trött på hos politikerna. Inte minst hos vänstern så är det negationerna. Om man ser tillbaka så är det så mycket vi uppnått. Vi blev av med apartheid i Sydafrika. Vi slog tillbaka nazisterna under andra världskriget. Många sociala reformer har genomförts tack vare vänstern. Kampen för rösträtt blev lyckad. Man ska absolut inte förneka att det finns enorma hot, det gör det. Och vi behöver synliggöra hoten. Men också att det finns ofantligt många motkrafter.

Hon möter motkrafterna varje dag när hon är ute och läser och pratar kring sina böcker och nämner hur exempelvis Sölvesborgsborna slog tillbaka när sd förbjöd Prideflaggorna. Så många visade ilska och solidaritet.

– Vi är många som kämpar mot den sortens samhälle som exkluderar, och den kraften är mäktig.