Läs senare

Inlärning förutsätter mänskligt möte

Bernt GustavssonSker inte det levande mänskliga mötet i utbildningen uteblir djupgående inlärning och elevernas och studenternas mentala hälsa riskeras till och med, vilket har visats i flera undersökningar under pandemin, skriver Bernt Gustavsson.

20 maj 2021
Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

En av de få rektorer inom Högskola och universitet som återkommande för bildningens talan är Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan i Stockholm.  När högskolorna nu ställs inför utmaningar under pandemin blir frågan om den fysiska närvarons betydelse i förhållande till informationsteknikens användning central. Strannegård tar hjälp av ingen mindre än Wilhelm von Humboldt och hans syn på hur ett universitet ska utformas, vilket han gör i den lilla skriften Bildning för alla. Humboldt lägger själva stommen för ett bildningsuniversitet genom sina skrifter och han grundar berömda Berlinuniversitetet (1810), förebilden för ett universitet med fria studier och forskning. I huvudsak är högskola och universitet ingen plats för föreläsningar, utan en diskussionens och dialogens plats. Stoffet kan läsas i böcker (och på skärmen), men det ger inte det sammanhang, den socialitet och samhörighet som krävs för god inlärning, helt enkelt den interaktion som måste till för personlig tillägnelse av kunskap. Att samtala och pröva sina tolkningar ger självförtroende, tillit och tilltro till den egna kapaciteten. Sker inte det levande mänskliga mötet i utbildningen uteblir djupgående inlärning och elevernas och studenternas mentala hälsa riskeras till och med, vilket har visats i flera undersökningar under pandemin.

 

Hur står det då till med frågan om bildning på universitet, högskolor och folkhögskolor? I boken Till bildningens försvar: Den svåra konsten och veta tillsammans (2019) visar Sverker Sörlin att bildning är något som åstadkoms gemensamt i samarbetsanda. Örebro universitet har under senare tid gjort en satsning för att profilera bildning som ett redskap för breddade utbildningar och ett tecken i skyn är att årets Forskningsproposition ger ovanligt stort utrymme åt bildningstanken. Det räcker inte med information eller fakta. Den behöver bearbetas, personligt och socialt, sättas in i sitt sammanhang och göras förståelig. Detta behöver sägas många gånger om. Inte minst till de skoldebattörer som oftast inte har någon praktisk erfarenhet och som ensidigt hävdar faktakunskapens allena saliggörande. Humboldt visar vägen till insikten att bildning är något socialt och personligt, som i sin tur kräver ”lärofrihet”, vilket i svensk folkbildning givits namnet ”fritt och frivilligt”. Det vill säga studerande och lärare bestämmer själva över sina egna studier. Vilken bildningens plats kan vara och vilka möjligheter den ges är en generell demokratisk samhällsfråga. När och var uttrycks bildningens utrymme i olika utbildningar på olika lärosäten? Rannsakningen efter pandemin sker väl inte bara på Handelshögskolan?

 

I början på 1990-talet var det fullt tryck på både bildning och folkbildning genom betänkanden och propositioner. Högskoleverket hade en särskild kommitté för bildning och högskolan i Jönköping framhölls som ett föredöme. Men när tidigare rektor på Linköpings universitet blev kansler lade han genast ner kommittén och ambitionerna krympte. Folkhögskollärarlinjen som är förlagd till Linköping hade länge en hög profil mot bildning och folkbildning. Tanken med f-linjen var att lärare skulle rekryteras direkt från fältet, för att inte helt falla in i universitets ramar.

Under senare år kan vi dock iaktta ett sjunkande intresse för att över huvud taget diskutera både bildning och folkbildning. Allt oftare kan vi höra en stigande skepsis för bildningens användbarhet i utbildningar, även hos personer i ledande positioner. Frågan blir hur långt Strannegårds tanke om rannsakan sträcker sig. Efter den kris som inträtt med pandemi och etiska oegentligheter, är det kanske dags för en allmän rannsakan? Finns det några förebilder inom folkhögskolan som kan åstadkomma en renässans? Var finns folkhögskolans motsvarighet till Handelshögskolan? Kanske är det dags att på ett mer djupgående sätt analysera den värdekris vi befinner oss i. Jag gör ett försök i en kommande bok om det rätta, det goda och det sanna. Hur rannsakar sig folkhögskolan – efter erfarenheterna av pandemin och finansiella oegentligheter? Hur kan en (folk-högskola) behålla och utveckla sin själ och identitet när vi direkt kan få all den information vi behöver på skärmen och alla reduceras till knapptryckare?