Läs senare

Ingela är trogen folkhögskolan

Ett helt yrkesliv i folkhögskolanSlumpen förde henne till folkhögskolan 1953. Sedan dess har Ingela Tengberg varit den trogen och på nära håll upplevt förändringar och de ideologiska strider som förts. Trots att hon är pensionär sedan många år är hon ännu engagerad i folkhögskolan.

– Lärarna var helt i händerna på sina rektorer och deras nycker. Det var många lärare som råkade illa ut, säger Ingela Tengberg . Hennes man såg till, som facklig representant, att många rektorer blev avsatta.
Foto: Emil Malmborg

Alla vägar bär till Rom brukar det ju heta. För Ingela Tengbergs del gick den vägen via en folkhögskola. Den unga Göteborgsstudenten behövde pengar till resan och fick nys om ett lärarvikariat på Jära folkhögskola utanför Nässjö. Hon hade aldrig hört talas om folkhögskolor, men tog chansen, som också innebar en möjlighet att lämna föräldrahemmet och få stå på egna ben. En höstdag blev hon hämtad vid tåget och skjutsad till skolan som var inhyst i ett före detta kvinnofängelse och, med Ingela Tengbergs ord, låg ”utkastad i skogen”, med en och en halv kilometer till närmaste granne.

Den unga lärarinnan blev anvisad ett rum i en av ”flickkorridorerna”. Toa och handfat med kallvatten i korridoren, dusch två gånger i veckan, i källaren. Gemensamma måltider och städdagar (”jag minns när vi putsade alla fönster med tidningspapper”).

Hon blev genast förtjust i folkhögskolans undervisningsmetoder, och de elever hon mötte:

– En fantastisk begåvningsreserv! De var fulla av läslust och kunskapshunger och det var så roligt att undervisa dem!

Dessutom var det lärorikt för 20-åringen att umgås med många olika slags människor, varav flera var äldre än hon själv och hade större livserfarenhet.

– Jag tror de lärde mig mer än jag dem under de där tre månaderna. Jag kom ju från en ganska skyddad värld och hade gått i flickläroverk.

Ändå var det hon som, i egenskap av lärare, skulle hålla ordning i korridoren, som hon delade med ett tjugotal kvinnliga elever.

– Man skulle vara kamrat samtidigt som man var moralens väktare.

Vilket bland annat innebar att hålla koll på att inga möten med pojkar skedde efter sju på kvällen.

– Vad de gjorde före dess var det tydligen ingen som brydde sig om.

Ingela Tengberg skrattar till, där hon sitter i sitt hus i centrala Eslöv – en pampig stenvilla från 1922 med högt i tak, kakelugnar och köksingång som skvallrar om en tid då sådana här hem höll sig med husjungfru. Kristallkronor, äkta mattor, möbler från äldre tidsepoker. Och historier i väggarna: Under andra världskriget användes huset som markententeri för Eslövs flygflottilj och ibland gick här vilt till.

– En gammal general berättade för oss att när officerarna hade tagit ett glas åkte de bricka nerför trappan. Efter två glas tog de gungstolen.

Här har Ingela Tengberg bott sedan 1969. Hon och hennes make flyttade till Eslöv 1960 och började båda jobba på folkhögskolan som lärare. Skolan syns genom vardagsrumsfönstret, där den ligger tvärs över gatan. Det var förstås smidigt på många sätt. Men sedan Eric Tengberg blivit rektor i början av 80-talet innebar det också mer eller mindre dagliga besök av såväl lärare som elever, som ville dryfta olika saker.

– Man skulle vara kamrat samtidigt som man var moralens väktare, säger Ingela Tengberg om sina första år som lärare på folkhögskola. Foto: Emil Malmborg

– Det var allt från krossade hjärtan till att de ville låna pengar, minns Ingela Tengberg, som i sin roll som både rektorshustru och lärare ibland hamnade i kniviga dilemman: Skulle hon vara lojal med sin man eller med sina kolleger?

– Eric och jag tyckte i och för sig om att gräla!

Men oftare var de överens: Som i de frågor som stundtals delat folkhögskolevärlden i olika schatteringar: utbildning kontra bildning, till exempel. Men först en liten utflykt till 1930-talets Långedrag i Göteborg, där Ingela Tengbergs liv börjar med att hon slipper bli döpt till Davida Lavendia.

– Släktingar grep in.

Hon växer upp som ensambarn i ett borgerligt hem, med stort intresse för musik och litteratur (”det lästes kolossalt mycket”), och med en liberal världsåskådning.

– Pappa var inte politiskt aktiv, men han beunrade Torgny Segerstedt.

Efter att ha gått ut flickläroverket överväger Ingela att bli jurist. Men då det inte finns någon juristutbildning i Göteborg väljer hon att satsa på läraryrket, inspirerad av några av sina egna lärare, varav i synnerhet latinläraren är en förebild.

– Hennes lektioner var så livliga, så till och med latinsk grammatik blev intressant.

Efter universitetsstudier i latin, fornkunskap och grekiska och tremånadersvikariatet på Jära hägrar den där resan till Rom, där hon vill fördjupa sina kunskaper.

– Jag drev omkring där ett tag och studerade staden på egen hand, men åkte hem tidigare än det var tänkt.

Varpå hon blir erbjuden anställning på Jära folkhögskola igen. Denna gång blir hon kvar i fyra år. Som ogift lärare får hon även denna gång bo i en av flickkorridorerna. Och, precis som eleverna måste hon be om lov om hon ville resa bort på helgen.

– Internatet betydde mycket för mig, som hade växt upp som ensambarn. Det är en förlust för folkhögskolorna idag att så många inte har internat, för jag tror inte det blir samma intensiva känsla av samhörighet och engagemang i själva folkhögskoleidén.

Vilken den nu är. Under de många år som Ingela Tengberg tillbringat i folkhögskolevärlden har hon upplevt flera ideologiska debatter och stridigheter kring sådant som bildning kontra utbildning (”jag och Eric ansåg att allmänbildning kräver kunskap i botten”), som mellan olika sorters pedagogik, framför allt under 70-talet.

– Vi talade föraktfullt om flumskolorna. Men visst, en del av deras idéer kring omdömen, till exempel, fanns det nog en del i.

Genom att Eric Tengberg var redaktör för fyrabandsverket Folkhögskolan 100 år, som gavs ut till 100-årsjubileet 1968, diskuterades också folkhögskolehistoria livligt i hemmet.

– Gruppen som jobbade med det var här rätt ofta.

Eric Tengberg har varit död i drygt tjugo år, men hans hustru vill gärna framhålla hans betydelse för arbetsvillkoren inom folkhögskolan. Bland annat var han drivande i att bygga upp Svenska folkhögskolans lärarförening, sfhl , som den hette då (idag Förbundet Folkhögskollärarna).

– Innan dess var lärarna helt i händerna på sina rektorer och deras nycker. Det var många lärare som råkade illa ut. Till exempel kunde man bli avskedad utan motivering inom tre år från att man blivit ordinarie.

Hon berättar hur han, bland annat genom att engagera riksdagsledamöter som var före detta folkhögskoleelever, lyckades utarbeta ett regelverk. Han såg också till att en rad rektorer blev avsatta.

– Han brukade kallas rektorsmördaren, säger Ingela Tengberg med ett leende och berättar om hur telefonen i det tengbergska hemmet ringde mest varje dag, när lärare sökte stöd och hjälp.

Ingela och Eric Tengberg möttes på Jära folkhögskola, där båda var lärare.

– Det var vanligt med folkhögskoleförlovningar på den tiden. Fast jag var den enda som hittade en lärare. Tre av mina kvinnliga kolleger blev tillsammans med elever.

På Eslövs folkhögskola var paret Tengberg med om att införa landets första språklabb,

Att Ingela Tengberg valde att engagera sig i just Moderaterna var lite av en slump, eftersom hon i grunden kände sig liberal. Om hon hade blivit politiker som ung hade hon lika gärna kunnat välja ett parti till vänster, konstaterar hon
– Jag är en rätt ljusblå moderat. Med ganska många röda prickar. Foto: Emil Malmborg

liksom att starta folkhögskolevärldens första långa pensionärskurser, i början av 80-talet, något som inte var okontroversiellt.

– Det fanns ett motstånd som gick ut på att det inte var lönt att satsa på gamla människor. Men vår tanke var att ge människor som aldrig hade fått chansen att studera möjlighet att göra det. Det är ju en rättvisesak. Och deltagarna är så otroligt tacksamma. De suger i sig!

1964 fick paret Tengberg sonen Lars, som så småningom likt sin far, blev rektor på Eslövs folkhögskola och numera arbetar inom Folkbildningsrådet. Genom honom har Ingela Tengberg fortsatt inblick i folkhögskolevärlden. Dessutom är hon fortfarande själv en del av den. Efter att ha levt pensionärsliv i några år längtade hon tillbaka och fick möjligheten att hålla i litteraturkurser för pensionärer, något hon fortfarande gör. Hon berättar om den första gruppen, varav hälften var personer med sexårig folkskola i bagaget, andra hälften akademiker.

– Det blev ett fantastiskt utbyte och var så trivsamt och lärorikt för oss alla!

Som lärare strävar Ingela Tengberg efter att göra sina lektioner lika livliga och lustfyllda som de latinlektioner hon mindes från sin egen skoltid. I höstas fick hon ett kvitto på att hon brukade lyckas: I en skrift från Eslövs museiförening beskriver en av hennes före detta studerande henne som ”den bästa lärare jag haft genom alla år”. Han skriver bland annat att hon uppmuntrade honom att skriva om Kuba, trots att hon själv var känd som moderatpolitiker. ”Jag älskar uppkäftiga elever!” hade hon sagt.

Hon nickar och ger blandrastiken Lassie en kaka från kaffebrickan.

– Så är det. Man ska uppmuntra folk att tänka fritt och sätta sig över sina egna ideal.

Som ”ivrig Fredrika”, det vill säga engagerad i Fredrika Bremerförbundet, har Ingela Tengberg i alla år också värnat om kvinnors rättigheter. Men även om det tog tid innan folkhögskolevärlden blev jämställd i fråga om antal lärare – 1942 var till exempel endast fem av 106 ordinarie folkhögskollärare i landet kvinnor – har hon aldrig upplevt några skillnader i fråga om behandling eller arbetsvillkor.

– Vi kvinnliga lärare hade samma lön som våra manliga kolleger och på Jära var vi nog ungefär lika många kvinnliga lärare som manliga. Fast, det är klart, av de ordinarie var nog bara män. Och så var det ju väldigt mansdominerat på rektorssidan. Jag är nog lite gammalmodig som inte reagerade på det.

I politiken däremot, har hon erfarenhet av sådant som hon kallar ”metoo-händelser”, även om hon slår bort det med att tidsandan var sådan. I stället berättar hon gärna om en episod då hon och en kvinnlig politikerkollega hade lyckats få ett förslag från den ”rätt röda” skolchefen nedröstat.

– Då gick han ut i korridoren och sa att ”det borde vara skottpengar på såna jävla fruntimmer”.

Hon skrattar nöjt och berättar att hon senare blev god vän med nämnda politiska motståndare.

Att hon valde att engagera sig i just Moderaterna var lite av en slump, eftersom hon i grunden kände sig liberal. Men det var från det partiet som frågan kom. Och för övrigt: Om hon hade blivit politiker som ung hade hon lika gärna kunnat välja ett parti till vänster, konstaterar hon.

– Jag är en rätt ljusblå moderat. Med ganska många röda prickar.

Men mer än politiker ser hon sig nog som lärare.

– Jag har hängt upp mig på ett citat från upplysningstiden, av Danton: ”Näst bröd är utbildning folkets största behov”.

ur Lärarförbundets Magasin