Läs senare

I skönlitteraturen finns en vidare diskussion om sanning och äkthet

Bernt GustavssonFrågan om sanning har aktualiserats på ett nytt sätt genom den förnekelse av sanning som kommer till uttryck i samtida politiskt liv men i skönlitteraturen kan vi finna en vidare diskussion om sanning och äkthet, som utformas till en kritik av övertron på fakta, dokumenterad sanning och förnekandet av fantasins sanningar.

05 sep 2020
Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

Frågan om sanning har aktualiserats på ett nytt sätt genom den förnekelse av sanning som kommer till uttryck i samtida politiskt liv. Ord som ”postsanning”, ”faktaresistens” och ”falska nyheter” diskuteras i en flod av böcker och artiklar om det sannas innebörder. Lever vi i en ”postsanningens” tillstånd, eller är det gamla sanningar som förnekas och nya som kommer till? Själv har jag kommit att se orden ”sanning” och ”äkthet” snart sagt överallt och vill komma underfund med hur vi kan använda den strävan efter sanning som görs i vetenskap, filosofi, konst och litteratur i dagens svåra situation. Bristen på sanning i politiken är främst analyserad av Hannah Arendt. I en analys av Watergateaffären gör hon en intressant iakttagelse, nämligen att det hela börjar med självbedrägeri, för att sedan bli till ett bedrägeri fullt ut. Särskilt i skönlitteraturen kan vi finna en vidare diskussion om sanning och äkthet, som utformas till en kritik av övertron på fakta, dokumenterad sanning och förnekandet av fantasins sanningar.

I den nyöversatta romanen Hårda tider (1854) av Charles Dickens, en av hans mest radikala, häcklar han de auktoritära ”faktanissar” som vill förbjuda fantasin i skolorna, samtidigt som de rika och talföra lever på i sina livslögner. Senare, när Robert Musil skriver om högreståndslivet i Wien 1913 visar han aningslösheten hos det högre skiktet. Ingen anar vad som håller på att ske, man är mitt uppe i firandet av Kejsaren och har för avsikt att genomföra en nationell manifestation. Efter den första katastrofen håller Musil ett föredrag 1937 om dumheten, den dumhet som förkrymper människors utrymme för nya möjligheter, möjlighetssinnet, och det ”verklighetssinne” som ersatts med lögnen, ljugandet. Det var nazismen han avsåg och det förstod alla som lyssnade. Musil menade att det finns en sanning för vetenskapen och en för hur vi lever våra liv. Litteraturens uppgift är att förena dessa.

Torgny Lindgren presenterar i Pölsan (2002) en berättelse om sanning genom den läckra maträtten pölsa, särskilt vanlig och omtyckt i Västerbotten där historien utspelar sig. En före detta krigsförbrytare kommer 1947 till byn Avabäck för att han har hört talas om och blivit intresserad av pölsan. Detta berättas av en filosofiskt lagd man som bor i närheten och som skriver notiser för lokaltidningen. Notisförfattaren får en dag, mitt under sitt skrivande, ett brev från chefredaktören som menar att detta är ett uttryck för dennes egen fantasi. God journalistik ska med stort allvar söka sanningen och inte vara uppdiktad, fabulerad. Notisskrivaren menar i ett oskrivet svar att människor inte kan förfoga över sanningen som en ägodel. Vi kan inte heller ställa fantasin mot verkligheten som om dessa vore oförenliga. Kort sagt, är en dokumentär beskrivning av livet i Västerbotten sannare än en fiktiv, fantasifull beskrivning? Lindgren och hans alter ego insåg mycket väl att det behövs kunskap om det man skriver.

Ett annat sätt att närma sig frågan om äkthet görs i Lärarinnans sång (2018) av
Vigdis Hjort. Här skildras hur en lärare på konsthögskolan blir tillfrågad av en elev som vill göra ett dokumentärt elevarbete. Eleven följer henne sedan i arbetet och på fritiden med en videokamera och väcker stor uppmärksamhet på skolan. När lärarinnan kommer till skolan på morgonen filmas hennes ankomst, men filmaren är inte nöjd utan ber henne att få ta om entrén. Hon gick inte som hon brukar gå. Det ska ju vara en dokumentär. Lärarinnan får genom filmen syn på sig själv på ett nytt sätt och hamnar i en både personlig och professionell kris.
Det har föreslagits att göra vetenskapens strävan efter sanning, vetenskaplig metod och teori, till ett folkbildningsprojekt, som ett sätt att öka förståelsen för vetenskapligt arbete. Jag tror det är en utmärkt idé, men den bör kompletteras med en vidare förståelse av sanning och äkthet som innefattar litteraturen som jag givit exempel på här, men även konsten, musiken och politiken.