Läs senare

Hon botar matteångest

Varje ny deltagare som Camilla Backe undervisar i matematik får skriva ett brev till henne om den ångest och olust de kan känna inför ämnet. Det har lett till större förståelse för vad varje person bär med sig. Dessutom blir det lättare att börja på ny kula.

– Om du frågar fem personer om deras minnen av matematik har minst en negativa erfarenheter, säger Camilla Backe. Foto: Christel Lind

Allt började för några år sedan. Matematiklärare Camilla Backe på Folkhögskolan i Halmstad, en filial till Katrinebergs folkhögskola som ligger mitt på kullerstenstäckta Lilla torg i stadens centrum, hade en deltagare som blev arg och kände obehag så fort hon så mycket som såg en mattebok. Det blev som ett oöverstigligt hinder, Camilla Backe nådde inte fram hur hon än vände och vred på undervisningsmetoderna. Hatet mot själva ämnet var konstant.

– Efter några samtal kom det fram att varje gång vi skulle ha mattelektion kom den här personen att tänka på en mattelärare som hon hade haft i tidigare skolår. Han hade behandlat henne illa och fått henne att känna sig totalt värdelös. Hon slukades upp av de känslorna, det hade verkligen satt spår.

Camilla Backe insåg att de negativa erfarenheterna låg i vägen för deltagarens möjlighet att överhuvudtaget ta till sig någon ny kunskap i ämnet, att hon var tvungna att göra upp med den gamla läraren först. Men det handlade inte om något försök till uppgörelse i verkligheten, att få den unga kvinnan i fråga att ta kontakt med någon lärare från svunnen tid. Istället bad Camilla Backe deltagaren att skriva ett brev till henne och berätta om vad som egentligen hände, vad hon bar med sig.

– Hon skrev ner precis allt, lämnade brevet till mig och sedan var det som om det var ur världen. Det var faktiskt magiskt. Vi tog oss sedan igenom matte 1 under första terminen. Därefter klarade hon kurserna i både matte 2 och 3 på en enda termin, av bara farten.
Det var alltså, precis som Camilla Backe hade anat, inte deltagaren förmåga det var fel på. För det är aldrig fel på mottagaren, betonar hon.

– Om någon inte förstår så är det jag som lärare, alltså sändaren, som måste ändra på mina förklaringsmodeller. Och jag har ett oändligt tålamod, det måste jag ha. Jag får aldrig ge upp någon, inte en enda gång.

Camilla Backe insåg att de negativa erfarenheterna stod i vägen för att ta till sig ny kunskap. Genom att skriva brev kunde deltagarna lämna dem bakom sig. Foto: Christel Lind

Nu står vi i ett klassrum där det i dag sitter ett femtontal deltagare som samtliga läser Allmän kurs. Men var och en har sina egna scheman och mål, de räknar i olika kurser, böcker och avsnitt. Alla är redan i full gång, trots att Camilla Backe för ovanlighetens skull anländer senare än deltagarna i dag. Hon var ju tvungen att möta upp Folkhögskolans reporter.

– Jag har sällan gemensamma genomgångar under mina lektioner utan försöker istället individanpassa stödet och takten till var och en.

Den som vill lyssna på musik i hörlurar får det. Och räknar man bättre i kafeterian är det okej att sitta där, bara man kommer till Camilla Backe när man behöver hjälp. Hon berättar att hon ägnar hela lektionerna åt att cirkulera runt och hjälpa den som behöver stöd, hon står aldrig framme vid en kateder – någon sådan finns inte ens. Och hon är stolt över det som har hänt i hennes klassrum, att flera som tidigare avskytt ämnet har utvecklats så mycket att de till och med har självförtroende att våga hjälpa kompisar.

– Det är min belöning som lärare, att se när ljuset går upp eller när jag ser hur någon har mod att hjälpa en annan. Det ger mig så oerhört mycket energi.

Men vi backar till det här med brevet. Det som hände med den unga kvinnan som skrev, öppnade Camilla Backes ögon för en ny viktig nyckel. Från och med det året, 2013, låter hon numera varenda ny deltagare som hon undervisar i ämnet att skriva just ett sådant brev för att berätta om sin relation till och erfarenheter av matematik. Genom åren har det blivit mer än hundra brev och Camilla Backe sparar dem allihop. Även om hon alltid ger deltagarna möjlighet att få tillbaka sina brev vill få det. Det är som om de flesta släpper det som har varit när de väl har fått skriva ner och berätta om erfarenheterna, funderar Camilla Backe.

– Ångest och ilska är förlamande. Du kan inte ta in något nytt om du fastnar i de känslorna. Därför behöver deltagarna få ur sig det här och ofta verkar det räcka med att bara få berätta för mig. Efter det kan vi börja om på nytt, säger hon.

I dag talar man dessutom alltmer om matteångest än om mattesvårigheter, fortsätter Camilla Backe. Just matematik är ett ämne där det är lätt att både jämföra sig med andra och att hamna efter om man inte får rätt stöd. Och eftersom vägen in i ämnet är ”trappvis”, den ena färdigheten bygger på att en grund i nivån under finns, hamnar den som inte hänger med ofta mer och mer på efterkälken, får känslan av att vara korkad samtidigt som vägen till förståelse blir längre och svårare.

– Breven ger dessutom mig som lärare viktig förkunskap om varje deltagare som jag tar med mig in i undervisning och bemötande. Vad bär deltagaren med sig? Vilka känslor förknippas med ämnet? Vad tycker hon eller han egentligen är svårt? Om du frågar fem personer i din bekantskapskrets om deras minnen av matematikundervisningen i skolan lovar jag att minst en kommer att ha negativa erfarenheter.

– Ångest och ilska är förlamande. Du kan inte ta in något nytt om du fastnar i de känslorna. Därför behöver deltagarna få ur sig det här och ofta verkar det räcka med att bara få berätta för mig, säger Camilla Backe. Foto: Christel Lind

Det är dags för Camilla Backe att ägna totalt fokus åt deltagarna nu. Medan hon hjälper en av dem med logaritmer, berättar Hampus Gärdh att han har läst på Folkhögskolan i Halmstad i totalt sex år. Det är den tid han har behövt för att tillgodogöra sig de kurser som är nödvändiga för att ta nästa steg i livet. Just nu övar han liggande stolen, trots att momentet egentligen hör till kursplanen för årskurs 5 till 6 i mellanstadiet. Men Camilla Backe lägger ingen värdering i det.

– Hon jobbar så, anpassar efter behov för var och en av oss. Jag ska göra högskoleprovet snart och då behöver jag kunna liggande stolen, konstaterar Hampus Gärdh.
Från och med mellanstadiet satt han mest av lektionerna i matematik, berättar han. Det skrev han om i brevet till Camilla.

– Många gånger har jag varit med om att en lärare bara lämnat mig när jag bett om hjälp, för att de har gett upp när jag inte förstått och sagt att de inte haft mer tid. Det har fått mig att känna att det är lönlöst, att jag helt enkelt inte kan. Men Camilla ger sig aldrig, säger Hampus Gärdh.

Vid ett annat bord sitter Edwin Aguilar Campos. Han har skrivit tre olika brev till Camilla Backe, ett för varje nytt läsår som han inlett på Folkhögskolan i Halmstad.

– Jag gillade egentligen matte i lågstadiet och var ganska bra på det. Men jag behöver bekräftelse och ingen hemma gav mig det. Då tyckte jag inte att det var värt att kämpa. Dessutom skulle man hata matte för att få status och hänga med de coola killarna i klassen, så jag struntade i många lektioner.

Senare i livet har Edwin Aguilar Campos kämpat med svåra depressioner. Camilla Backe har känt till det och då har han under tunga perioder fått ta upp en bok och läsa på lektionerna, istället för att sitta och hänga över matteboken utan att få något gjort.

– Att jag har fått läsa istället har fått mig att känna att jag gör åtminstone något. Att sitta med matteuppgifter men vara oförmögen att koncentrera sig spär bara på ångesten, det har Camilla förstått, säger Edwin Aguilar Campos.

Nani Sela som har följts åt med Edwin under tre år på skolan, håller med. Han föddes som flicka, har så länge han minns känt att det varit fel och är nu mitt i en process av att även rent fysiskt bli den han alltid känt sig som – en man. Det har såklart påverkat även förmågan till koncentration i skolan.

– Camilla ser oss som hela människor, försöker förstå varje elevs bakgrund och erfarenheter och vilka situationer vi befinner oss i. Hon har också massor av olika förklaringsmodeller och ger inte upp förrän hon hittar just det som passar mig.

Nani Sela berättar att han ofta har upplevt att han har ett lite ovanligt sätt att tänka kring matematik, även om resultatet i slutändan blir rätt.

– Tidigare lärare har sagt att jag tänker fel och att jag måste gå tillväga på just det sätt som de använder. Men jag har ju inte förstått deras sätt. Camilla tänker inte så, hon är öppen för fler sätt att räkna, om resultatet blir det samma.

För ett par år sedan fick Josef Andersson diagnosen dyskalkyli men Camilla Backe menar att han snarare har svårigheter med att strukturera talen. Med litet stöd klarar han av varje uppgift. Foto: Christel Lind

 

Lektionen börjar lida mot sitt slut och Camilla Backe hjälper Josef Andersson med andragradsekvationer. För ett par år sedan fick han diagnosen dyskalkyli men Camilla Backe skakar på huvudet.

– Jag skulle snarare kalla det svårigheter med att strukturera talen. Du kan ju, Josef, bara vi benar ut varje uppgift.
Camilla Backe är skeptisk mot dyskalkyli. Under sina 35 år som lärare har hon bara mött en enda person som hon har sett ha det, säger hon.

– Den personen hade överhuvudtaget ingen taluppfattning, kunde inte få ihop ett plus ett. Det var utmanande. Men att få en sådan diagnos gör att man lätt ger upp, för det är ju inte som med dyslexi att det finns verktyg och hjälpmedel. Och ge upp, det vill jag inte att någon av mina deltagare någonsin ska göra.

ur Lärarförbundets Magasin