Läs senare

”Hästunderstödd pedagogik ger vinster som inte går att mäta”

HästpedagogikPå Billströmska folkhögskolan på Tjörn jobbar man sedan flera år tillbaka med hästunderstödd pedagogik. Just nu en förmiddag i veckan på valbar kurs. Tillit är ett ledord. Tillit gentemot hästen, gentemot pedagogerna och gentemot kompisarna.

16 dec 2019
Tiden i stallet på Tjörns ridklubb varje tisdag förmiddag innebär en paus i den vanliga skolvardagen. Foto: Nicke Johansson

Havet ligger blankt nedanför Tjörns ridklubb. Solen har gått upp men höstljuset är blekt. Johanna Olsson blickar ut över den hyfsat torra paddocken där de tre hästarna Troja, Wilma och Jocke leds runt. Det är tisdag och Billströmska folkhögskolan är här. Eller rättare sagt, fem av åtta deltagare från de allmänna linjerna är här och de två lärarna Anna Robertsson Petersén och Johanna Olsson.

En förmiddag i veckan åker de hit, Ranjdar, Elliott, Ida, Leija och Wilma. För rörelseträning och samvaro med hästarna. För att slappna av och arbeta med kroppsmedvetenhet.

En håller i hästen och en sitter på, barbacka. Johanna Olsson ger instruktioner. ”Försök att slappna av. Försök att vara så tysta som möjligt och känn att hästen är varm, att den andas. Våga lita på att ni kommer att överleva det här”.

Det är en valbar kurs och är en släkting till den allmänna linje med vanliga ämnen men med hästunderstödd pedagogik, som drogs igång hösten 2018. Den kursen är pausad nu.

– Vi fick verkligen goda resultat. Vi blev inte förvånade, inte alls. Eftersom vi har haft det här som valbar kurs länge så har vi sett hur mycket det påverkar, säger Johanna Olsson.

På skolan finns också en sommarkurs, Må bra till häst. Den kursen kom till efter en idé om metoden med hästunderstödd pedagogik. För sju-åtta år sedan började hon gå bredvid på en ridskola där hon var instruktörselev. Där handlade mycket om handikapp- och rehabridning och många som var där hade fått ridning på recept. Själv hade Johanna en nackskada som hon rehabiliterade sig ifrån och hon började tänka på vad som skulle kunna användas i undervisningen. Hästarna som hjälpmedel för att ge lust att orka gå upp ur sängen och lusten att ta sig ut. Sommarkursen ledde till den valbara kursen.

Elliott Andersson vågar sträcka upp armarna trots att han sitter på hästryggen. Foto: Nicke JOhansson

”Gör gärna så i början att ni andas ut genom munnen så att hästarna hör er. Andas in. Håll. Och andas ut. Lyssna på ljuden omkring er. På det harmoniska skramlet från Hasse där borta, fåglarnas kvittrande”.

Johanna Olsson dirigerar med armarna, pratar tydligt och vandrar runt i mitten när de tre hästarna lotsas runt. Då och då säger deltagarna att de inte kommer att klara det de ska göra, som att släppa tyglarna. För att nästa sekund släppa och se helt avslappnade ut. Ibland peppar de sina kompisar, ropar att det inte är farligt.

Johanna Olsson undervisar i svenska, samhällskunskap och historia på en annan allmän linje och förra året kunde hästeleverna vara med i de tre ämnena, men också i stallet. Då byggdes en allt starkare relation upp som satte spår även i klassrummet.

– Det handlar om personer som har mycket taskiga skolminnen med sig. Det handlar om tillitsfrågor, sånt som måste övervinnas. Men så är det ju generellt, kommer man till en folkhögskola gör man det av en anledning. Men under det året hade vi möjlighet att jobba mer en till en, än vanligt och det gör stor skillnad. Det var både roligt och ansträngande. Och givande.

Men någon fortsättning blev det alltså inte, främst av ekonomiska skäl. Inte minst krävs det två pedagoger för varje lektionstillfälle med hästarna. Om något händer måste en kunna åka och en annan stanna kvar och ta hand om de andra deltagarna. Och om hästarna. Hon påpekar att det är farligt med hästar, det är alldeles nödvändigt att ha ett väl inarbetat säkerhetstänk. Dessutom kan deltagarna få panikattacker och ibland behöver de gå undan. Det finns rum där de kan ta en paus, vila ut lite.

– Det som händer med deltagarna är ju vinster som inte går att mäta, säger Johanna Olsson som tror mycket på hästunderstödd pedagogik. Foto: Nicke Johansson

Ytterligare tre lärare på skolan har varit med och jobbat med metoden: Eva Green-Fredriksson, Susanna Aronsson och Kerstin Andersson.

– Vi skulle behöva en säck med pengar och vi skulle behöva klona oss. Men det som sker här, det som händer med deltagarna, det är ju vinster som inte går att mäta. Många av våra deltagare har antingen en spektrumdiagnos eller någon typ av adhd, det är många neuropsykiatriska varianter och om de får en bra skolupplevelse så påverkar det jättemycket. Oavsett om det är genom hästar, konst eller musik, säger Johanna Olsson.

–Nu har vi två övningar kvar. Båda är frivilliga. Om ni vill kan ni prova att lägga er ner bakåt. Jag skojar inte med er. Jag har ingen humor. Det måste ni ha märkt vid det här laget.

När Billströmska folkhögskolan på Tjörn har hästpedagogiken som en valbar kurs når de en helt annan deltagargrupp.

– Det är väldigt tydligt hur inställningen till hästtjejen fortfarande lever kvar väldigt mycket. Är det en valbar kurs då är de här stunderna ett sätt att göra något annat. Det är inte pluggigt, det går att rättfärdiga för sig själv på många andra sätt än att du måste tycka mycket om att vara med hästar, tror Johanna Olsson.

I de valbara kurserna är det blandade grupper, både språkmässigt och när det kommer till kön. Skillnaden är markant, när det var en linje var det nästan bara unga tjejer med ”gammalsvensk bakgrund” som sökte. Det är så Johanna Olsson uttrycker det. Till den valbara kursen däremot har det tidigare varit många unga killar med utomeuropeisk bakgrund, ofta nyanlända.

Morgonen inleddes med att Anna Robertsson Petersén hade lite avslappningsövningar uppe i fikarummet.

– De brukar få sitta på stolar och göra sina yogaövningar, en variant som vi kallar för ryttaryoga. Det kräver mycket av dem att i grupp lägga sig på en matta, än så länge. Det är bara fjärde gången och det är lite trösklar för det, säger Johanna Olsson och lägger till att hon gör ungefär motsvarande övningar på hästryggen.

Ida Kaiser går Allmän kurs 1 och är den enda som är van vid att rida. Hon rider varje lördag och konstaterar att tisdagsförmiddagarna i stallet på Tjörns ridklubb är lite annorlunda, att här skrittar man mest. Det går långsamt. Men det är bra det också.

– Jag är här för att jag tycker om hästar. Det är mysigt. Jag är förväntansfull innan och stunden med hästen gör mig lugn. Det mildrar min ångest som jag lever med. Efteråt känner jag mig avkopplad, säger Ida Kaiser.

Med hästpedagogiken som valbar kurs når man en helt annan deltagargrupp. I de valbara kurserna är det blandade grupper, både språkmässigt och när det kommer till kön. Foto: Nicke Johansson

I samma klass går Ranjdar Abdullah som alltid har tyckt om djur, speciellt hästar. Han beskriver känslan av att befinna sig i närheten av en häst som både lugnande och spännande. Just där och då är de bästa vänner, han och hästen.

– Timmarna här påverkar mig jättemycket. Jag blir lugnare. Jag har haft häst en gång i tiden, men sen flyttade vi hela familjen, sålde allt vi hade. Jag red i grundskolan också, men nu har jag börjat igen. Gamla minnen vaknar till liv, säger Ranjdar Abdullah som försöker ta dagen som den kommer men han drömmer om att bli sjuksköterska.

Han sitter still mycket på dagarna och övningarna på hästryggen ger honom bra och nödvändig träning. Det känns i hela kroppen efteråt. Han lyser upp när han tänker på hur avslappnande det var att luta sig bakåt på hästryggen, hur mjukt och skönt det kändes.

Även Johanna Olsson får med sig mycket av förmiddagen utomhus och i stallet. Det är ett skönt sätt att vara på jobbet, utomhus och dessutom i rörelse.

– Jag är inte en person som är jättebra på att sitta still. Mest av allt är det ett relationsbygge som jag har jättemycket nytta av i klassrummet, oavsett om det är deltagare jag har till vardags eller ej, menar Johanna Olsson.

Det som är så bra med stunden med hästarna är att ”de kommer åt så mycket”, som hon säger det. Forskning visar att det är lättare att reglera affekt i relation till ett djur än till en människa.

– Du tränar också balansen. Som påverkar proprioception, att veta var man är i rummet, som påverkar inlärningsförmågan. Du får oxytocin, för det är beröring. Det är inte ofta som de här deltagarna går runt och tar i varandra på det sättet som de skulle behöva. Men att stå och andas med en häst och bli varm av päls, det påverkar dig i kroppen. De som inte har språket med sig från början får en språkpåverkan. För att vi måste byta information med varandra, säger Johanna Olsson.

Det är nödvändigt att vara här och nu, fokus måste vara på det du gör. Hon lyfter också fram att de jobbar två och två och måste kommunicera och därmed tränar de på att samarbeta och tillit. De lägger bokstavligt talat sina liv i Johannas händer.

– Klarar de det och överlever vi den stunden, då är det inte så jäkla farligt att prata om Karl xii sen. Då vet de att jag inte vill ha ihjäl dem. De vet att vi inte gillrar fällor. Så många av dem kommer hit med inställningen att lärare i synnerhet och vuxenvärlden i allmänhet gillrar fällor, berättar Johanna Olsson.

– Timmarna här påverkar mig jättemycket. Jag blir lugnare, säger Ida Kaiser.

De kliar och borstar hästarna, de kratsar hovar. Arbetet i stallet är tydligt. Det är bra för personer med diagnoser. Stallet är så att säga fyrkantigt och det måste vara det. ”Nej, du får inte gå bakom hästarna och vifta med armarna”. ”Är du arg måste du gå ut. Ta en promenad och ta ansvar för dina reaktioner”. Det är kortfattat och väldigt rimligt, det finns en mening med det som händer hela tiden.

– Men det ställer höga krav på hästarna som är med. Klubben har tre-fyra hästar som vi kan använda. Framförallt när deltagarna ska sitta på hästarna krävs det en ganska stor klantmarginal. De måste få tappa balansen utan att hästarna gör det också, säger Johanna Olsson.

Hästarna är vana att följa den som står i mitten av manegen, att den ska ropa: Nu ska ni trava! Nu ska ni galoppera! Men inte de här tisdagsmorgnarna. Då ska deltagarna sitta och känna och känna efter: Vad händer om du lutar dig häråt? Vad gör hästen då? Hur känns din häst, vilket humör är den på i dag? Hästarna är vana vid att leverera oavsett, som Johanna Olsson uttrycker det.

Efteråt varvar de ner i fikarummet. Med smörgåsar, kaffe och lite fniss. De pratar om hur hästarna betedde sig. Som ”den nya stjärnan Jocke, honom har vi inte haft med oss tidigare”. Ida Kaiser tycker att det gick bra, att han var snäll. Snart åker de tillbaka till Billströmska folkhögskolan, sju kilometer bort. Stämningen är mycket spralligare, mer tillfreds nu än för ett par timmar sedan. Johanna hade rätt: ”Jag sa ju att alla skulle överleva”.

ur Lärarförbundets Magasin