Läs senare

Här utbildas förortens eldsjälar

ReportageMånga av dem har vuxit upp i förorten och jobbat med barn och ungdomar i många år. Med hjälp av distansutbildningen på Tollare kan de blivande socialpedagogerna bli det stöd och den hjälp de själva aldrig hade.

11 Apr 2018
Här utbildas förortens eldsjälar
Många av de 44 studenterna jobbar i utsatta förorter, många av dem har själva invandrarbakgrund och alla brinner de för socialt arbete. Foto: Jezzica Sunmo
– När någon elev har gjort något dåligt och jag tänker: ”Hur fan kunde du göra så?”. Då minns jag att jag var värre än så, säger Kristian Zivkovic. Foto: Jezzica Sunmo

Kristian Zivkovic har arbetat på Farsta grundskola i fem år, en skola han själv har gått på.  Än så länge står det outbildad socialpedagog på hans kontrakt och just nu fokuserar han på några elever i åttan och nian – elever som han följer och stöttar genom att anpassa deras studiegång, drar ifrån lektioner och lägger till något annat. Kärnämnena är dock viktigast.

– Farsta är hemmaplan för mig. Det är faktiskt en fördel, jag känner många av deras äldre syskon. Eleverna vet vem jag är innan jag ens har börjat jobba med dem. Jag finns där när det krisar som mest. Då gäller det att hitta en snabb lösning samtidigt som målet, gymnasietillhörighet, finns långt, långt fram, i slutet av nian, säger Kristian Zivkovic.

Lugnt konstaterar han att erfarenhet är viktigt men att kunskap är viktigare. Det finns en skillnad på att vara bra på sitt jobb och att vara professionell. Det är så han uttrycker det och det var därför han sökte till Tollare.

– Jag höll på att finslipa mitt ansökningsbrev i en månad. Jag kom in, bara tjugotvå år gammal. De andra är äldre. Jag har mycket att lära av dem alla, säger Kristian Zivkovic.

Tollare drivs av IOGT-NTO och har fyra olika socialpedagogiska kurser. Innanför dörrarna till den pampiga huvudbyggnaden på Tollare folkhögskola pryds väggarna av nostalgiska affischer som påminner om historien. Texter som ”Kul att vara nto:are” och ”Vi får ut mera av livet utan sprit” förstärks av bilder på glada, framåtblickande människor. Mot framtiden.

Kristian Zivkovic går den tvååriga distanskursen Socialpedagogiskt ungdomsarbete för yrkesverksamma. Kursen är så stor att när de 44 deltagarna träffas två dagar i rad, en gång i månaden, hålls lektionerna i skolans sporthall här i Nacka i södra Stockholm. Alla utbildar sig till behandlingspedagoger och socialpedagoger och jobbar med barn och ungdomar på olika sätt.

Under de snart två åren på Tollare har Kristian Zivkovic kunnat använda sig av flera praktiska övningar i sitt jobb. Dessutom har han läst mycket teori som hjälpt honom att sätta namn på saker som han redan gör och har gjort, men nu förstår han varför och vad det resulterar i.

Från början var det ”ett rent bananskal” som gjorde att han hamnade på Farsta grundskola. Kristian Zivkovic var väldigt stökig som barn och bestämde sig till slut för att bryta, sluta med kriminalitet och med droger.

Vändpunkten var på riktigt. Han säger att han ”var nära att torska ordentligt” men via Arbetsförmedlingen kom han in i ett projekt som Fryshuset var involverat i, ett projekt som gick in med pengar till halvårslånga praktikplatser för dömda ungdomar.

– Det fanns inga löften om fortsättning, ingenting sånt. Men jag bestämde mig för att gå till min gamla skola. Kanske skulle det passa mig att jobba med ungdomar. Till slut fick jag vara kvar även efter de sex månaderna, säger

Kristian Zivkovic som blev tillsvidareanställd efter två år.
Han beskriver det som ”jättekonstigt” att komma tillbaka till den skola där han själv varit en elev med stora problem. Plötsligt arbetade han tillsammans med några av de lärare han själv hade haft, lärare som han själv varit stökig mot.

– För dem var det nog svårt att inse att jag var seriös. Jag fick verkligen bevisa att det var på riktigt. Det var svårt det första året, men jag har förändrat mig. Nu vill jag vara med och påverka så att ungdomarna inte gör samma misstag som jag själv gjorde. Jag vill vara den personen som jag inte hade, förklarar Kristian Zivkovic som också har arbetat med unga brottsförövare i projektet Process Kedjan.

Att se förändring, utveckling, hos en ungdom, det är det som är poängen med jobbet. Det är de som har huvudrollen, som måste göra något själva, men Kristian och hans kollegor kan visa vägen.

– Du kan aldrig tvinga någon att förändra sig. Samarbete är nödvändigt. Det är det samarbetet, och relationen man får med ungdomarna, som är det fantastiska. Jag lär mig så mycket om mig själv också. Som när någon elev har gjort något dåligt och jag tänker: ”Hur fan kunde du göra så?”. Då minns jag att jag var värre än så. Hur reagerade de vuxna då och hur kan jag reagera nu för att det ska bli till något bättre, undrar Kristian Zivkovic retoriskt.

Då var han inte kapabel att analysera det som hände och varför det hände. Nu kan han se att han gjorde si och så för att han mådde på ett visst sätt, för att just det där hade hänt. I sitt jobb, och i utbildningen på Tollare, har han lärt sig mycket om hur hans uppväxt egentligen var. Den var bra. Och dålig.

– Ett annat perspektiv är så viktigt, säger Kristian Zivkovic.

Dagen är lång, snart väntar lektioner om kbt, kognitiv beteendeterapi, och på kvällen blir det praktiskt arbete där allt kommer att handla om hur man ger feedback. Foto: Jezzica Sunmo

I den ljusa sporthallen, där ljudet studsar mellan väggarna, pågår grupparbeten och redovisningar. Lärarna My Wåhlander och Mats Hemstrand har kollat av hur alla mår, många kramar blir det när gruppen återförenas. Efter denna träff har man två samlingar kvar innan kursen är definitivt slut. Grupperna får i uppgift att fundera över hur de som socialpedagoger ska kunna bli förespråkare för modellen cps, som står för Collaborative Problem Solving. De har läst bokenVilse i skolandär modellen är den röda tråden. Den omtalade och omdebatterade boken är skriven av psykologilektorn Ross W. Greene.

Trots att deltagarna arbetar i olika typer av verksamheter, i psykiatrin, på skolor och på olika typer av ungdomshem, har de lätt att komma överens om olika tillämpningsmetoder och vikten av att skapa allianser med ungdomarna.

Många av de 44 studenterna jobbar i utsatta förorter, många av dem har själva invandrarbakgrund och alla brinner de för socialt arbete.

– De är bra på att skapa relationer men när det handlar om metoder och teorierna bakom finns det luckor, säger My Wåhlander, lärare i socialpedagogiskt ungdomasarbete.

Dagen är lång, snart väntar lektioner om kbt, kognitiv beteendeterapi, och på kvällen blir det praktiskt arbete där allt kommer att handla om hur man ger feedback.

Både Mats Hemstrand, som har jobbat på ungdomshem, och den före detta kuratorn My Wåhlander har gått på Tollare tidigare. De understryker vikten av förankring till arbetslivet.

– De flesta av eleverna på distanskursen har stor rutin, otroligt mycket erfarenhet från arbetslivet men har bara gått korta utbildningar. De har ingen helhetsutbildning. De är så bra på att skapa relationer men när det handlar om metoder och teorierna bakom metoderna, då finns det luckor, säger My Wåhlander.

Med hjälp av utbildningen förstår deltagarna plötsligt varför de gör som de gör, de inser vilken metod de har använt och på ett möte med till exempel socialtjänsten kan de nu förklara vad det är som faktiskt har gått bra. Eller dåligt. Teori och praktik sys ihop. Nu får de möjlighet att arbeta mer strukturerat och kan på så sätt utveckla verksamheten.

– Åh, nu kan de ta plats, de kan dela med sig av sina kunskaper och de kan få sina kollegor att göra samma sak, säger My Wåhlander.

En som verkligen har utvecklats, som i sitt jobb vågar säga ifrån, och nu på ett självklart sätt berättar inför alla vad hennes grupp har pratat om, är 25-åriga Susanna Bergvall. Hon arbetar som elevassistent på Vinsta grundskola i Vällingby i västra Stockholm och lyser – det är inte ens en överdrift – när hon i matsalen med de stora fönstren, beskriver hur hon känner, att hon gör skillnad för de barn hon jobbar med.

–Tiden på Tollare har givit mig självförtroende och har blivit ett ställe där jag kan hämta kunskaper, säger Susanna Bergvall. Foto: Jezzica Sunmo

– Det är så coolt med den här utbildningen, att den handlar om så mycket, om så många behov i samhället, att man lär sig hur man fyller dessa behov. Man får möjlighet att hjälpa människor som ingen annan hjälper, säger Susanna Bergvall.

Tillfällena, träffarna som Susanna Bergvall uttrycker det, när klassen möts, leder också till samtal där deltagarna kan få tips, stöd och hjälp med problem och dilemman i jobbet.

– Jag blir påmind om vad jag har gjort, vad jag kan göra, hur jag kan ta upp en viss fråga. Tiden på Tollare har givit mig självförtroende och har blivit ett ställe där jag kan hämta kunskaper. Det de andra pratar om går alltid att relatera till, menar Susanna Bergvall.

Mitt emot henne vid lunchbordet sitter Marie Westerman som själv jobbar som ungdomscoach på Jobbtorg Strängnäs. Hon stryker under Susannas beskrivning med en färgglad penna, visst är kurskollegans resa något speciellt.

– Du har blivit mycket säkrare. Du har verkligen vuxit under de två åren här. Du tror på dig själv på ett helt annat sätt, säger Marie Westerman.

– Ja, det är så skönt, nu vågar jag ta en diskussion på mitt jobb. Jag vet att jag får stöd härifrån och att jag har mer kött på benen nu, jag kan mer, jag kan stå för mina åsikter och tankar, förklarar Susanna Bergvall.
Inte minst kan hon nu ge lärarna på sin skola konkreta tips. Tips som får dem att tänka ett varv till, som när det har handlat om hemmasittare. Hon beskriver också att relationen till barnen har mognat, att hon tidigare var osäker, ville vara kompis med dem. Nu kan hon se både problemen och lösningarna.

– Att bli kompis med barnen är en väldigt snabb väg in i relationen, men det håller sällan särskilt länge. Men ibland får jag även nu skärpa till mig, tänka på att jag snart är socialpedagog. Jag är så ivrig men det gäller att skapa en mer långsiktig kontakt, säger en bubblande Susanna Bergvall. Hon är så entusiastisk, så engagerad.

– Det är kul att få berätta. Jobbet är ju så mycket något man gör bara i stunden men att prata om det leder vidare. När vi är klara i vår kommer jag att sakna våra möten. Det här borde alla ha, ett återkommande forum. Under hela utbildningen har jag antecknat, skrivit ner frågor som jag har tagit med mig hit: Hur skulle ni göra, hur skulle ni tänka, beskriver Susanna Bergvall.

Att de jobbar i så olika verksamheter är bara positivt menar hon och Marie Westerman. Olika synvinklar och erfarenheter men också den forskning de läser nöts och blöts. Samarbete och olika åsikter är nödvändiga. På jobbet och i livet.

Susanna Bergvall har redan rest sig upp och så kommer hon på att hon bara måste säga en sak till. ”Den aktiva, positiva feedbacken från lärarna, den är värd så mycket”. Den skapar mod och trygghet som i sin tur ger möjlighet till eftertanke och nya lösningar.

ur Lärarförbundets Magasin