Läs senare

Här uppfylls teaterdrömmar

TeaterfolkEn drömmer om att få många fans. En annan drömmer om att rocka i England. En tredje är mattegeni och en fjärde jobbar redan med teater. Alla går de på utbildningen Teaterfolk på Värnamo folkhögskola för deltagare med intellektuell funktionsvariation.

03 mar 2020
Repetition i aulan och några veckor kvar till premiären av kabarén Mod och några visor. På scenen står Christian Hansson och Agnes Stahlman och övar

Självförtroendet är det inget fel på. Anna Timoney Ringström sitter i biblioteket på Värnamo folkhögskola. Med hes röst berättar hon om sitt liv. Att hon kommer från Stockholm, att hennes mamma är från USA och att Anna har gått på college utanför Washington i ett år.
Men nu är hon här, på den tvååriga utbildningen Teaterfolk.
– Om du vill veta: Jag är artist och låtskrivare. Teater och drama är roligt. Det skulle vara spännande att vara skådespelare, men min största dröm är att bli artist och låtskrivare i Storbritannien. Jag har en massa förebilder. Bon Jovi och Aerosmith. Mest åt rockhållet, säger Anna Timoney Ringström.
Så säger hon att hon föddes för att skriva låtar. Hon skriver låtar på engelska. För sig själv och för sin duo, den som döpts till Den musikaliska duon.
– Jag trivs jättebra här. De accepterar mig. De accepterar vem jag är. Äntligen. Det är en bra klass, förklarar Anna Timoney Ringström.
Hon och hennes klasskamrater är de första som får ta del av den nystartade satsningen som riktar sig till personer med intellektuell funktionsvariation.
Den här dagen repeterar de inför den kabaret de ska sätta upp några veckor senare, Mod och några visor. Det är dramapedagogen Marie Albertsson som har skrivit manus men det är deltagarnas många samtal och improvisationer om mod och egna berättelser som format kabarén.
– Åh ja, det är enkelt faktiskt, att beskriva Marie. Jag älskar henne. Hon har full koll på allt som pågår. Jag skulle säga att hon är omtänksam, hjälpsam, kärleksfull och galen. Positivt galen. Men det menar jag att hon ibland är lite vimsig, glömmer lite saker, säger Anna Timoney Ringström och lägger till att Marie liknar sångerskan Caroline af Ugglas väldigt mycket. Både vad gäller klädstil och frisyr.

– Jag trivs jättebra här. De accepterar vem jag är, säger Anna Timoney Ringström

Marie Albertsson arbetar på Värnamo folkhögskola sedan 2008 och fick kommunens kulturstipendium 2018. Kommunen motiverade sitt val så här: ”Med ett enormt engagemang lyckas Marie få ihop spännande teaterföreställningar där alla inkluderas och deltagarna växer som människor”.
Tidigare har teater varit en del av baskursen för personer med intellektuell funktionsvariation, men det har också blivit föreställningar som inkluderat andra deltagare på Värnamo folkhögskola. Som Genom tid och rum, en saga om Sverige, där både deltagare i etableringskursen för nyanlända och blivande fritidsledare, var delaktiga. Eller som samarbetet med filmregissören Ruben Östlund som innebar att Marie fick använda sig av manuset till det som blev filmen The Square.
– I och med den här utbildningen får deltagarna verkligen ge sig hän. De får ägna sig åt bara detta. Ja, förutom livskunskap, lite skapande och idrott. Nu får de jobba med både rösten och kroppen på lektionstid utan att vi behöver ta tid från teaterpassen, säger Marie Albertsson.
Planen och ambitionen är att det ska bli en fortsättning på Teaterfolk. Mycket hänger på finansieringen där skolan nu fått hjälp av Allmänna Arvsfonden. När väl beskedet kom om att det fanns tillräckligt med pengar, i februari förra året, började arbetet med att nå ut med utbildningen och att få deltagare.
– Det var lite panik innan vi kunde konstatera att vi var tillräckligt många. Jag tror att det blir lättare nästa gång. Då kan vi nog rida på den uppmärksamhet som vi har fått nu, säger Marie Albertsson.

I september fick Josef Knutson för sig att spela fotboll på baksidan av sitt internat och skulle vända sig om för att hämta en väska. Foten gick åt ett håll, han själv gick åt det andra hållet och fotleden bröts. Men han är ändå på gott humör, säger själv att han skulle kunna sitta hela dagen och berätta historier. Han kastar sig mellan skämt och djupaste allvar.
Han kommer från Toftaholm, eller ja, han är adopterad, är från Polen egentligen. Han spelar mycket dataspel och gör youtubefilmer. Han spelar musik och tycker om att plinka på sin elgitarr.
– Jag gick på den här skolan tidigare. Så det är som Säsong två av Värnamo folkhögskola för mig. Jag har varit en teaterapa sedan jag var liten och är lite av en kändis här på skolan. Jag hade huvudrollen, var Peter Pan i pjäsen som hette Genom tid och rum. Vi spelade på Spira i Jönköping, säger Josef Knutson.
– Inte var jag nervös då heller. Inte ett skvatt. Jag var så lugn. Jag var bara: Ingen kan rubba mig. Det är den känslan jag vill uppleva, berättar Josef Knutson.
Han bjuder på en mycket snabbspolad version av sitt liv. En version som innehåller en urspårad mattelektion på mellanstadiet med en gallfeberretad lärare, koncentrationssvårigheter och adhd.

 

Jag har varit en teaterapa sedan jag var liten, säger Josef Knutsson, här tillsammans med kompisen Emil Söderqvist (till höger).

– Jag var en hypertyp. Jag var överallt. Som ett flipperspel. Jag är ingen sån person som sätter lås på mig själv, nä, nä, nä. Jag gillar att vara en öppen person. Jag kan stå och säga exakt vad som helst inför folk. Jag är inte rädd, men jag är inte heller en som kör över folk, påpekar Josef Knutson och bjuder in den betydligt tystlåtnare parhästen Emil Söderqvist i samtalet.
– Innan har det varit mycket mobbning. Jag har blivit slagen och kritiserad. Man har sagt elaka saker, tvingat mig att göra saker. Här har jag en bästa vän som skyddar mig, säger Emil Söderqvist, klädd i orange hoodie och blåjeans.– Ja, om jag blir arg, då blir jag mer än förbannad. Jag sätter mitt liv på spel för mina kompisar. Jag är en beskyddande person, men är snäll när människor är trevliga mot mig, förklarar Josef Knutson.

– Innan har det varit mycket mobbning. Jag har blivit slagen och kritiserad. Här har jag en bästa vän som skyddar mig, säger Emil Söderqvist.

Emil trivs med livet nu. Han har bra vänner som han kan prata av sig med när han känner sig nere någon dag. De bryr sig när han delar med sig av sina tankar och sina intressen.
De båda berättar energiskt om sitt spelande, om GTA, om Fortnite, om de videor de lägger ut på Youtube. Emil drömmer om att göra en film om sig och sitt liv. Och om att göra ett spel. Josef säger att det kan gå, men att det kommer att bli väldigt tufft. Inte minst för att det krävs att man är duktig på matematik och programmering.
– Jag är lite datageni fast jag inte ens gått någon datautbildning. Men jag är ändå datageni i huvudet. Till exempel när vi kör yatzy. Det tar fem sekunder bara för mig att räkna ut. 26, 50, 35. Jag har ett sifferminne som in i den. Jag har förresten gått på en annan folkhögskola också, läst just spelprogrammering. Så jag vet hur svårt det är. Men det är en annan historia, ler Josef Knutson som hoppas att han kan bli någon sorts skådespelare, någon gång i framtiden.

Inne i aulan fortsätter repetitionerna och Josef håller med när jag tycker att de verkar ha roligt tillsammans. Visst är det kul därinne. Han beskriver teaterarbetet där replikerna ska övas in, som att lägga ett pussel. Var och en har sin egen personlighet och då har det ingen betydelse om vissa har lite svårigheter för det. Som Josef Knutsson uttrycker det.

Unik teaterutbildning

I höstas startades den tvååriga utbildningen Teaterfolk på Värnamo folkhögskola, en unik utbildning som riktar sig till personer med intellektuell funktionsvariation. Skolan har fått ett bidrag från Allmänna Arvsfonden och utbildningen genomförs i samarbete med Smålands Musik & Teater, Mora folkhögskola och FUB Värnamo.

Även glasögonprydda Linnéa Dahl har gått på Värnamo folkhögskola tidigare, mellan 2008 och 2011. Då bodde hon på internatet och stortrivdes med det, nu pendlar hon till sin lägenhet i Växjö varje dag.
– Jag har jätteroligt verkligen. Jag vaknar varje dag och bara: ”Shit, ännu en dag i skolan. Gud vad roligt!”. Första veckan hoppade jag nästan ur sängen när ringklockan ringde. Lärarna påverkar mycket. De gör att det blir bra dagar, säger Linnéa Dahl.
Men precis som på alla arbetsplatser, alla skolor och inte minst alla teatrar, blir det konflikter även på Teaterfolk. Linnea förklarar att vissa dagar är det väldigt skön stämning, andra dagar är det mindre bra.
Hon skakar på huvudet när hon säger det. Lärarna har fått jobba jättemycket med konfliktlösning.
– Vi har nog skärpt till oss lite extra just i dag, när ni är här från tidningen. Men jag känner att vi måste skärpa till oss på riktigt. Inom mig känner jag att jag måste bita ihop, säger Linnéa Dahl.
Just nu har hon tjänstledigt från sitt jobb på Ensemble Cor i Växjö, en teater som liknar Glada Hudik i sin satsning på kultur för personer med olika funktionsvariationer. Hon drömmer, precis som Josef, om att jobba inom teatern på något sätt. Linnéa anstränger sig verkligen för att jag ska förstå hennes blandade känslor inför att stå på scenen. Hon är en människa som gillar att ta plats och som tycker om stunden på scenen, men kan också bli väldigt, väldigt nervös.
– Åh, det finns så mycket kvar att lära om teater. Så mycket, menar Linnéa Dahl.

Just den egna kreativiteten får deltagarna i Teaterfolk jobba mycket med. De skriver, de skapar saker med händerna, de är kreativa på scenen, de improviserar, de jobbar med sin fantasi och mycket med kroppen och med rösten, säger Marie Albertsson. ansvarig för kurser Teaterfolk.

Marie Albertsson håller med Linnéa. Det blir en hel del konflikthantering.
– En del av deltagarna som har funktionsvariationer har svårt för att läsa av varandra och då blir det konflikter. Särskilt de som bor här på skolan nöter på varandra. De träffas så mycket och de är rätt olika, det är de, konstaterar Marie Albertsson som lägger till att det inte är unikt för människor med funktionsvariationer att det är komplicerat det här med samarbete.
– Men det är väl extra känsligt för personer som har det svårt socialt. Det är en väldigt spretig grupp. De är på väldigt olika nivåer och det är utmanande. Men jag tycker så mycket om processen när man till exempel jobbar med ett manus. När man upptäcker nya saker hela tiden. Det blir så kreativt då man hela tiden har en process i huvudet, säger Marie Albertsson.
Just den egna kreativiteten menar hon att deltagarna i Teaterfolk får jobba mycket med. De skriver, de skapar saker med händerna, de är kreativa på scenen, de improviserar, de jobbar med sin fantasi och mycket med kroppen och med rösten.
– De får göra flera föreställningar, de får lära känna en massa människor. Även om de har konflikter med en del av dem så är det en del av livet tänker jag, att kunna hantera det och ändå kunna bortse från varandras brister. Förhoppningsvis blir de positiva erfarenheterna av varandra större än konflikterna, säger Marie Albertsson.
Emil Söderqvist har i alla fall fått vänner han kan både prata och spela med. Han blickar framåt, han vet vad han vill.
– Jag vill bli kändis. Jag vill få mycket fans. Och tjejer.