Läs senare

Håller kvar barndomen i skrivandet

Hon stack hemifrån när hon var 16 år och har hoppat av alla gymnasieutbildningar. Sjukskrivningsperioderna har varit långa och många. Med pennans kraft tar hon revansch och skapar ett eget språk. Stina Stoor från Balåliden kliver fram som vår tids stjärnskott på den litterära himlen.

14 feb 2017
Håller kvar barndomen i skrivandet
Foto: Maria Söderberg

”En gång i mitten på 80-talet fick alla barn på mitt dagis rita en bild av sin familj. De skulle hänga där på väggen inför ett föräldramöte. Men min teckning dög inte. Jag fick kasta min teckning och rita en ny. Min verklighet måste korrigeras. Nog förstod jag att det var illa, trots att jag bara var fyra år. På teckningen fanns tre vuxna och en unge på kanten. Inget annat barn fick bakläxa i att rita sin familj. Bara jag”.

En varm afton vid en korsning nära Sveavägen i Stockholm. Stina Stoor bär fjällrävenbyxor och nött skinnjacka. Håret i fläta med gummisnodd. Det tar bara några minuter så är vi där: i norr, i inlandet, i byn, i den numera omskrivna familjen som är hennes, bland samer i Karasjok i nordnorge och så klädsel. Men också om Stinas identitet som en Johansson från en skogsbrukarfamilj som gifte sig med en Stoor, en etablerad nordsamisk släkt. Nu delar de tiden mellan Balåliden och Aijtejåkk, vid sjön Holmajärvi nära Kiruna.

Den indiska matupplevelsen i kvarterskrogen passar väl in i kulturers korsväg.

– Det är inte riktigt klart och tydlig hur jag ska klä mig. För min Petter är det förstås inga svårigheter och inte heller för våra två barn. Men för mig är det annorlunda. Ibland blandar jag samiskt och andra plagg. Det kan vara en sjal och skor med något som jag har i garderoben. Det blir inte rätt… och det finns de som reagerar, om än försiktigt, bland samer. Samtidigt är jag författare, en friare själ, så jag är nog förlåten.

Ett möte med Stina Stoor under några timmar är en som ett litterärt skafferi på halvglänt. Hon berättar… om byn, klädsel, livet, resor och nervositet. Jag känner mig som en rånargestalt som nyper tag i en texttråd, någon som hon håller på att skriva om, men som inte är klart för publicering.

– Oj, nu hamnade vi rätt in i en berättelse som jag kanske tänker skriva om, kan hon säga.

Att inte anse sig passa in går igen för Stina Stoor. Som 16-åring rymde hon hemifrån.

Gymnasieåren förbyttes i byten mellan linjer, det hände många saker under några år – som hon senare kanske ska skriva om – och vid 25 år fyllda var hon sjukpensionär. Sedan tog livet en ny vändning. Skrivandet var en del av detta, bildandet av familj. För nio år sedan flyttade hon tillbaka till Balåliden.

Hon kunde säga upp kontakten med Försäkringskassan, skaffa F-skattsedel och satsa på pennans kraft.

Men nej, hon trodde aldrig att det skulle bli ett sådant ståhej kring novellsamlingen.

– Nu kan jag försörja mig på att skriva, det är fantastiskt.

Hon har många gånger berättat om den magra bildningstraditionen i barndomshemmet. Ändå var hennes mamma utbildad laboratorieassistent.

– Men det fanns egentligen inga böcker hemma. Min pappa gick sju år i skolan, sedan började han direkt arbeta i skogen.

 

I våras, den 26 april skrev jag till Stina Stoor och frågade om hon ville följa med på en litteraturresa till Minsk. I sällskapet skulle även författaren Ebba Witt-Brattström ingå.

Allt sedan 2002 har jag producerat litteraturmöten över gränserna, då främst mellan Sverige och Belarus. Min förväntan om att hon skulle tacka ja var begränsad. Förlaget hade sagt att hon avböjde ”allt” och laddade för sin nästa roman. På hennes hemsida stod också: ”Tyvärr, har jag inte möjlighet att svara på brev eller åta mig skrivuppdrag på sidan om det lilla verk jag för tillfället arbetar med”.

Jo, det stod ”lilla verk”.

Falsk blygsamhet, skoj eller bara ett sätt att undgå för stora förväntningar, sina egna och andras?

Så fort en författare trycks fram i den västerbottniska myllan går tankarna och jämförelsen obarmhärtigt till författarikoner som Sara Lidman, Torgny Lindgren, Per Olov Enquist, Kurt Salomonson eller någon annan berömdhet som deckarmästaren Stieg Larsson eller varför inte estradpoeten Solja Krapu.

Men det finns skillnader mellan henne och dessa författarikoner, påtalar hon i en radiointervju med P1:s Martin Wicklin. Sara Lidman, Torgny Lindgren och Per Olov Enquist bodde ändå i byar på den tid när det fanns folk på plats. Stina Stoor beskriver en senare tid där avfolkningen ”kröp fram i buskarna och åt upp folk, det vill säga avfolkning som ett monster”.

– Hus efter hus blev nedsläckt efter vägen, de blev kallställda.

Nästa meddelande, denna gång på Facebook:

”Är inne på fb så sällan som möjligt nu eftersom jag försöker skriva. Igen. Och jo, förlåt, men jag KAN inte läsa alla meddelanden. Har avinstallerat messenger eftersom pipandet fick mig att misshandla telefonstackaren tills nu endast silvertejp håller den samman.”

Stina Stoor väljer att skriva på dialekt i en alldeles egen språklig form. För mig som är uppvuxen i Arjeplog, tjugo mil nordväst från Balåliden, väcker ord och utryck påminnelser; inandningsljudet vid ett ”jo”; en kangero (spindel); män tilltalas med ”en Arnt” och kvinnor får heta ”a Ingrid”. Eller, störs inte alls av att många meningar i hennes novellsamling enbart innehåller ”Så.” I min hemkommuns ”sörsockna” pratades mer norrvästerbottniska än i den övriga kommunen.

Det kan inte hjälpas, men nog kan man höra stråkar av Torgny Lindgrens berättarton hos Stoor. Inte som en efterapning, utan som en del av en naturlig tradition. Ändå så blandas hennes dialekt med sydsvenskt tal efter många år i storstäder som Göteborg. Hennes återflytt hem till byn, skapandet av familjen, och den stärkta nordliga identiteten med samiska kulturen har gett henne en språkskjuts tillbaka till barndomens minnen och uttryck.

Men, visst svarade hon på min förfrågan, och, javisst nog skulle det gå att följa med till Minsk. Hon beskrev det som en utmaning åka. Inte minst för att ett annat författarbesök till grannlandet Ryssland senare under året var inplanerad.

”Och tänka sig”, skrev hon, ”jag har blivit översatt till just belarusiska med en novell.”

Foto: Maria Söderberg

I Minsk hade översättaren Ljuba Varasjuha tidigt fått syn på Stina Stoors författarskap. Det var redan för två år sedan när Novellix publicerat novellen ”Ojura”. Nu engagerades översättaren inför författarbesöket i Minsk. Samtidigt erkände hon att det hade blivit svårt: ”Stina är en stor mästarinna i att hitta på ord, men de saknas i alla möjliga ordböcker och även i encyklopedier. Jag har försökt förstå kontexten själv, vad ’almyttjen’ och ’ojura’ betyder, men aldrig kom på något riktigt bra”.

Ja, så småningom löste det sig för översättaren. Ojura blev till mer eller mindre läskiga insekter och almyttjen är mjölkört eller rallarros på rikssvenska.

Men efternamnet Stoor? Hur uttalas det? Ljuba Varasjuha fick träna på att säga och översätta ett långt o-ljud, obekvämt för en rysk- och belarusisktalande där korta vokaler äger företräde.

Ljuba Varasjuhas nya utmaning blev i vart fall den inledande novellen ”Gäddan” i samlingen ”Bli som folk”.

Bara inledningen, fick jag senare veta, hade gett en del huvudbry:

”Åsas näsa som snorig. Och hela tiden hade det varit händerna runt axelremmarna frampå kroppen. Mothållet. För nylonbanden på morfars stora fiskeryggsäck blev helt till skärplågor annars. Av tyngd. Hon hade avböjt högerarmen ibland bara, för att dra ansiktet mot skjortärmen, och sådär, göra snortorra ränder över sin kind”.

Stina Stoor måste sägas vara ett litterärt stjärnskott på den svenska himlen. En sliten metafor, men ack så precis i hennes fall.

Novellsamlingen ”bli som folk” som utkom 2015, fick Borås tidnings debutantpris och Författarförbundets Katapultpris. I nomineringen till Augustpriset beskrev man hennes stil som ”en förnyelse av den svenska novellkonsten”.

Titeln ”bli som folk” har, som det mesta i Stina Stoors författarskap en utgångspunkt i familjen, och just i detta fall, en idé om att hon skulle bi något ”rejält” den dag hon skulle välja gymnasielinje. Själv ville hon söka estetiskt gymnasium, men föräldrarna ville inte skriva på ansökningsblanketten. De ansåg att hon skulle ”bli något riktigt” och inte lägga en massa år på ”trams”, helt enkelt: bli som folk.

Titeln på boken kunde knappast ha varit bättre ”Från skam till revansch”

Hon rör sig också ständigt kring barndomens lekar och möten med en hård vuxenvärld. En författare som inte släpper ett barns fantasivärld och verklighetsflykt.

 

Litteraturresan till Minsk kom några veckor senare och jag vinkade av Stina Stoor på perrongen vid Arlandaexpress. Hon fick visum beviljat efter inbjudan från det belarusiska oberoende författarförbundet, liksom resekollegan Ebba Witt-Brattström och Lana Willebrand, tolk och guide. Själv fick jag nobben. Det är fyra år sedan jag hamnade på en ”svart lista”. Trots att EU hävt sanktioner och de frostiga relationerna mellan Sverige och Belarus tonats ned, räckte det inte. Att arbeta med det fria ordet är kanske inte farligt, men tillräckligt retsamt för att en diktatur inte ska uppskatta ett oberoende engagemang.

Men alla kom förstås hem från diktaturlandet.

Publiken i Minsk hade i första hand bestått av kvinnor. Stina Stoor var lyrisk över storstaden Minsk, som ju ligger närmare Stockholm än vad Stockholm ligger i förhållande till Kiruna. Bemötandena var fyllda av värme och nyfikenhet.

”Flera reagerade på att jag inte hade någon utbildning. Hur var det möjligt? Kunde man bli författare i Sverige utan universitetsexamen?”

Hennes novell ”Gäddan” hade blivit uppläst i ny språkdräkt.

– Stina Stoor uttrycker så starkt sina egna upplevelser och sitt liv i närområdet. Hon berättar om sådant som också känns nära för oss i Belarus, sa Nadya Kandrusevich, en av åhörarna.

Hon översätter barnböcker från svenska till belarusiska och kämpar för att bibehålla och stärka det belarusiska språket i förhållandet till det ryska som dominerar.

– Hennes sätt att skriva på dialekt är spännande för oss och det var närmast chockartat hur privat hon kunde uttrycka sig.

I P1:s prestigefyllda ”Sommar” var det Stina Stoors tur i slutet av juli månad. Det är svårt säga nej till en sådan förfrågan, även när en ny bok ska bli klar. För egen del gissar jag att det blir svårt ses igen för fler bilder. Och mycket riktigt:

”Har fått säga nej till både Land och Granta och andra som velat ha mig med på olika sätt men det fungerar helt enkelt inte. Blev ganska uppenbart just med sommarpratet att allt utanför berättelsen förstör flödet alldeles för mycket. Det är svårt att vara så sträng men det är nog enda sättet om det någonsin ska bli nåt. Kram/Stina”.

Håll fast i dina berättelser, Stina Stoor. Vi väntar.

ur Lärarförbundets Magasin