Läs senare

Förortsskildrare med vass tunga

FörfattarporträttFörfattaren Eija Hetekivi Olsson debuterade med uppväxtskildringen Ingenbarnsland. Nu har sju år gått och hon lever på sitt skrivande. Men någon kulturmänniska, det kommer hon aldrig att bli

06 sep 2019
– Det är fortfarande en vit välbärgad människosyn som dominerar i litteraturen för barn och unga, säger Eija Hetekivi Olsson som nu skriver på sin tredje bok om förortsflickan Mira.

En text om Eija Hetekivi Olsson måste skrivas i samma tempo som hon pratar. Allt annat skulle vara att ljuga lite grann. Eija, klädd i svart, tittar på -papperet jag håller i handen. ”Åh jävlar vad mycket text. Säg inte att det där är frågor?”. Tänk dig att den där kommentaren sägs på en göteborgska så långt från pg Gyllenhammar man kan komma, tänk dig ett lurigt leende och en gigantisk dos energi.

Solen skiner på gågatan på Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg. även om det inte är särskilt varmt. Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland slog ner som en litterär bomb 2012 och fyra år senare kom bok nummer två, Miira, med samma uppväxande huvudperson och samma kraft, samma brinnande vilja att berätta. På boksidorna forsade det fram, ett annat Göteborg än Avenyn, Liseberg och Glenn Hysén, ett segregerat Göteborg där förorterna Gårdsten och Bergsjön skildras utan något som helst romantiskt skimmer. Språket var skoningslöst och rakt.

Hon håller på för fullt med att skriva bok nummer tre om Miira. Men när vi ses har hon en nödvändig paus från det skrivandet.

– Det är plågsamt att skriva bok. Det är som att klättra upp på Kilimanjaro varje dag. Fast det är kul samtidigt. Jag har det så himla bra att förlaget väntar tills jag är klar. Det får ta den tid det tar, säger Eija Hetekivi Olsson.

Hon andas ut en stund, en mycket liten stund, och fortsätter:

– Att skriva om yngre människor med mycket förortsspråk, det var lättare. Då kan man svära så inihelvete. Nu skriver jag om en vuxenstuderande människa och då blir det genast mycket svårare. Men jag försöker ha kvar känslan, att kunna skriva nästan som jag babblar. Det ska inte bli krystat och jobbigt. Ah, jag tror att jag är färdig om ett och ett halvt år. Så lång tid tar det. Jag har ju ett liv också.

Vad hon skriver på just nu, under pausen från sin tredje bok, vill hon inte säga. Hon pratar förresten ytterst ogärna om sig själv. Då vill hon hellre att det ska handla om de personer hon hjälper i deras skrivande. Inte minst hjälper hon några ensamstående mammor och hon njuter av att peppa och stötta dem, av att se dem växa.

– Det gäller att ösa ur sig en massa konstruktiv kritik. Det är mycket lättare än att skriva själv i alla fall. Som före detta lärare är det kul också, att upprätthålla det pedagogiska.

Vi tar ett pedagogiskt kliv tillbaka i tiden. Eija växte upp i göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön, hon föddes 1973. Där vi sitter på en uteservering på Hisingen 2019, frågar jag henne vad hon hade för relation till skrivandet när hon gick på högstadiet.

– Du menar att skriva på betongväggar och trappuppgångar? Det fanns inte en tanke på att kunna jobba med kultur eller konst. Inte ens när jag skrev första boken tänkte jag att jag skrev. Det sprutade ju text ur mig hela tiden och det har det alltid gjort. Men jag hade aldrig tänkt på det som kultur.

Eija Hetekivi Olsson har gjort en bildningsresa, den är hon stolt över, men någon klassresa har hon inte gjort menar hon, just för att hon inte tjänar särskilt mycket pengar. Hon tjänar mindre än om hon hade arbetat som städare.

Arbetarklasstillhörigheten sitter djupt hos Eija Hetekivi Olsson. Kulturmänniskor, det är andra, inte såna som hon. Böcker skriver den inavlade klicken av mostrar och fastrar och barn, alla som är födda in i den privilegierade geggan. Det är så hon ser det. Men hon lyckades, nu lever hon på sitt skrivande, även om hon säger att hon tjänar mindre än om hon hade arbetat som städare.

Hon har gjort en bildningsresa, den är hon stolt över, men någon klassresa har hon inte gjort menar hon, just för att hon inte tjänar särskilt mycket pengar.

– Jag läste inte när jag var barn. Jo, jag hade böcker, men jag läste inte. Det var ju töntigt. Sen började jag läsa i hemlighet. Morsan köpte såna där Wahlströms ungdomsböcker, men jag öppnade inte dem. På om-slagen var det bara rika, vita människor. Med egna hästar och shit. Det var inte särskilt lockande.

Inte kände hon igen sig i några berättelser heller. Hon menar att det fortfarande är ett problem, vilka som skriver barn- och ungdomsböcker och vilka det handlar om. Det är, som hon uttrycker det, fortfarande en vit välbärgad människosyn som dominerar i litteraturen för barn och unga.

– Hur ska man då känna igen sig om man bor på Biskopsgården och har föräldrar från ett annat land?

Med ett snett leende berättar hon om inställningen till läsning när hon var barn. Det var inte tufft att läsa och det var inte tufft att plugga. Såklart hade hon inte ens öppnat boken inför provet. Sa hon. Egentligen hade hon pluggat stenhårt. Sedan förändrades allt när hon började läsa på komvux.

– jag kom dit som en torr svamp, helt jävla svältfödd på läsning. Den värsta pluggperioden läste jag sju-tio böcker i veckan. Åh, det är så fantastiskt med böcker och med bibliotek. Jag hade ju inte råd att köpa böcker. Jag var som någon som inte har sett mat på länge och blir bjuden på en buffé och bara trycker i sig mat. Fast med böcker.

Ska hon skriva om det hon skriver om, då kan hon inte sitta i Majorna och pimpla rödvin, menar Eija. Då skulle hon glida in i något annat, in i fel värld. Där i västra Göteborg, på andra sidan stan, där vill hon inte bo och verka.

Men nu är det dags att påpeka att hon tycker att det hon gör är ”skitroligt”. Hon vaknar varje morgon och har möjlighet att skriva, vilket hon inte hade haft om det inte funnits ”jävligt bra kulturmänniskor som delar ut stipendier och annat”.

– Det är de som har gjort det möjligt. Annars hade jag inte haft råd att skriva, inte en chans på planeten. Alltså, jag vaknar i ett lyckorus för att jag får göra det. Men det är ingenting jag räknar med ska hänga kvar i all evighet. Men det är häftigt så länge jag kan betala hyran och fortsätta med skrivandet.

Hyllar sitt förlag, eller sina förlag, eftersom hon samarbetar med flera, det gör hon också. Hon älskar redigeringsprocessen, hon älskar att bolla tankar och idéer med redaktörer. Det får henne att utvecklas, att äntligen, efter så långt och slitigt arbete, få andra ögon på texten. Det är faktiskt så roligt att hon nästan inte kan sova under de perioderna.

Vi pratar om segregation, om förorter och om att Göteborg är en väldigt segregerad stad. Men, konstaterar hon, mest av allt är förorterna hem för människor, ”grymma människor, hårt arbetande människor”. Där finns också många arbetslösa, många som driver omkring och klyftorna mellan de människor som har och de som inte har, ökar.

– Att växa upp i förorten har förstås format mig och jag är jätteglad över att jag är född och uppvuxen där. I dag. Nu är jag glad för det. Efter den bildningsresa som jag har gjort.

 

Om man kan berätta om orättvisor, om hur världen ser ut, kanske en värld som de med makt inte känner till, då är det ett sätt att förändra världen på säger Eija Hetekivi Olsson

Hur ser då Eija Hetekivi Olsson på bilden av förorten och inte minst hur den skildras i litteraturen? Hon konstaterar att när hon är mitt uppe i skrivandet, då läser hon inga romaner. Hon vill inte påverkas av det heller. Just nu läser hon faktaböcker och akademisk litteratur, för sin bok.

– Men jag vet att jag själv inte kände igen mig i beskrivningar av förorten och av arbetarklassen. Fast några bra finns det ju. Som Alakoskis Svina-längorna som jag läste efter att jag hade skrivit min första bok. Där kände jag igen mig. Det är få från förorterna som skriver och det är ännu färre kvinnor som skriver. Det är mycket därför jag vill åt de här unga skrivartalangerna. Det är ju de som vet hur det är i dag. Inte vet jag hur det är att vara ung i förorterna längre, säger Eija.

Hon förklarar att de unga, de är ju proffs på hur det ser ut och hur det är att leva i förorten. Då är det bättre att de berättar än att någon medelklassmänniska åker från innerstan till orten för att berätta. Då blir det ”helt fucking fel”, pinsamt. Antingen blir det en romantiserad bild eller så slår det fel.

Om man kan berätta om orättvisor, om hur världen ser ut, kanske en värld som de med makt inte känner till, då är det ett sätt att förändra världen på. Det är i alla fall en början, menar Eija Hetekivi Olsson. Har man ingenting viktigt att förmedla så kan det kvitta och de tjejer som hon hjälper med skrivandet, de är som vandrande dynamit-pjäser allihop. De har något de måste berätta och kanske, kanske kommer världen att inse hur allvarliga systemfelen är, hoppas Eija.

Försiktig är hon inte, inte den som tassar försiktigt. Många klass- och kulturkrockar har det blivit. Som när hon var bjuden på fest där det var en massa journalister och hon var på gott humör, hon som inte bryr sig så mycket om vad folk jobbar med. Inte när det är fest. In steg Eija och alla stod i en lång korridor, alla kvinnor bar klänning och de stod och konverserade artigt. Till slut började hon prata med dem: ”Jag heter Eija, vem är du?”. Vissa blev stötta och undrade: ”Va, vet du inte vem jag är?”.

– Nä, det visste jag ju inte. Sen märkte jag att alla pratade jobb. Tänk att vara på fest med en grupp Volvoarbetare som bara pratar jobb. Plötsligt började frågorna hagla över mig från journalisterna. De ville veta allt. Men de gav sig inte. Till slut såg jag en brandsläckare och fick en tvångstanke och kände att jag var tvungen att gå. Annars skulle jag spruta ner allihop.

Så Eija springer därifrån och ser att det är två kvinnor som springer efter henne. Själv kunde hon inte sluta skratta, hon sprang till en pub och kvinnorna kom efter.

– ”Om ni ska sitta här, håll käften om jobb. Sluta fråga och var människor för fan”.

ur Lärarförbundets Magasin