Läs senare

Folkhögskoledottern som skrev augustnominerad bok

Författarporträtt800 sidor om liten ort i Värmland, kan det vara något? Ja, det tycker författaren och folkhögskoledottern Marit Kapla och det tycker Sveriges samlade kritikerkår. Nu åker hon och musikern Martin Hederos på turné med Osebol – en föreställning om en by.

23 okt 2019
Marita Kapla är nominerad till Augustpriset för sin bok om Osebol, en liten by i Värmland. När hon föddes 1970 hade hennes far just fåt erbete som lärare på Klarälvdalens folkhögskola i Värmland. Foto: Emelie Asplund

Solen skiner över Lagerhuset vid Järntorget i Göteborg. Här håller ett antal kulturtidskrifter och små förlag till, bland annat tidningen Ord & Bild och förlaget Teg Publishing. Marit Kapla är en av två redaktörer för Ord & Bild och förlaget gav i våras ut Osebol, hennes bokdebut.

Den stökiga miljön i ett Göteborg där det omdebatterade bygget av Västlänken verkligen sätter sin prägel på stan, är en kraftig kontrast till det Värmland som står i centrum i Osebol.

I den hyllade och omtalade boken om byn vid Klarälven i norra Värmland får invånarna själva säga sitt. De berättar om vardagen, om hur människor kommit och gått, om hur jobben har kommit och gått, om sorg och glädje, men också om kärleken till bygden och i vissa fall, en stor skepsis till storstäderna och livet där.

”Min tid i Osebol började en dag i slutet av september 1970. Pappa hade fått jobb på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet, några kilometer norr om Osebol på andra sidan älven. Han och mamma fick hyra övervåningen på Byggninga i Osebol, på samma gård som Karin och Alf Håkansson. Tre veckor tidigare hade jag blivit född på Malungs bb”.

Så skriver Marit Kapla i efterordet till boken. Hon förklarar också att hennes tid i Osebol slutade många gånger. När hon gick i gymnasiet i Torsby och kom hem på helgerna, när hon pluggade journalistik i Stockholm, när hon fick jobb som lokalreporter i Torsby för att sedan flytta till Karlstad och när hon flyttade till Göteborg. 2007 kunde inte hennes alzheimersjuka pappa bo hemma längre och på sommaren det året sålde hennes mamma huset som de hade byggt 1975.

Marit bor fortfarande kvar i Göteborg. Senare den här dagen ska hon övningsköra med sin dotter för första gången och kvällen före skickade redaktionen nästa nummer av Ord & Bild till tryck. Så hon är lite stressad, lite ”all over the place” för att låna ett citat från prinsen, Daniel Westling. Dagen innan blev det också offentligt att hon får Studieförbundet Vuxenskolans författarpris på 50 000 kronor.

– Jag har vetat det några veckor. Det är jättekul. Pengarna betyder mycket även om de redan är förbrukade. Det är så skönt att kunna betala tillbaka sina skulder.

Tidigare var Marit Kapla konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival men sedan hon sa upp sig försörjer hon sig som kulturfrilans. Hon sökte friheten, men visste först inte vad hon ville använda den där friheten till.

– Författare har jag alltid velat bli, det var en barnslig dröm som jag skrotade sen. Jag blev alldeles för realistisk och försörjningsinriktad och utbildade mig till journalist istället för jag tyckte att det låg närmast. Men det var ju för att jag ville skriva som jag blev journalist, så när jag slutade på filmfestivalen hade jag under tio års tid mött en massa personer som förverkligade sina konstnärliga pro-jekt och inte minst dokumentärfilmare. Så här i efterhand inser jag att det nog inspirerade mig.

I våras kom Marit Kaplas hyllade debutbok, Osebol. Hon vet att hon vill skriva fler böcker, men hon stressar inte. ”Jag har tre, fyra, fem idéer, men jag har inte hunnit börja på någon mer än att tänka och göra ett tomt word-dokument” Foto: Emelie Asplund

Att dra igång ett stort projekt, det var nu eller aldrig, kände hon på sig. Att det skulle bli en bok visste hon från början. Det var inte heller särskilt svårt att fatta beslutet att det skulle handla om Osebol. När hon skrev en artikel använde hon sig av sina gamla dagböcker från 1980-talet och togs då tillbaka till hur det var att leva i Osebol.

Fiktion skulle det i alla fall inte bli, hon tycker att det är så svårt att hitta på. Tanken på serieroman skrotades också. Vem skulle rita? Att hitta ett sånt samarbete, det kan ta ett helt liv, som Marit Kapla uttrycker det nu.

Fick Vuxenskolans författarpris

Marit Kapla.

Författare, journalist. 

Född: I Malung 1970. 

Bor: Gråberget (Majorna) i Göteborg. 

Aktuell: Med sin första bok Osebol och som redaktör för tidskriften Ord & Bild. Dessutom ska hon ut på turné  med musikern Martin  Hederos. Premiär i Umeå den 18 november. 

Marit Kapla fick också Studieförbundet Vuxenskolans författarpris 2019 för sin bok. Motiveringen löd: Studieförbundet Vuxenskolans författarpris 2019 tilldelas i år en författare som lyssnat, samlat och sovrat bland människors berättelser för att skapa ett röstverk. Med lång slutartid skapas spår på himmel och bland människor. Så bildar också bokens grafiska struktur och kartbildernas platsangivelser en poetisk ram. Den ber oss sakta in för berättelserna och lyssna tillsammans med författaren. För nog verkar både världen och historien mötas just här”.

 

 

Men en dag när hon var ute och gick trillade tankepoletten ner. Det var under en period när hon intensivläste Svetlana Aleksijevitj.

– ”Jag gör som hon helt enkelt. Jag intervjuar alla i Osebol, jag sätter ihop det och så ser vi vad det blir”. Det kändes så roligt. Då skulle jag få träffa alla som bor där nu. Jag skulle få fråga dem en massa saker och få veta en massa nya saker.

Hon, hennes syster och deras mamma, åkte då upp till Osebol och hälsade på Karin Håkansson, en av de första människor som Marit lärde känna i livet.

– Karin var en väldigt viktig person i min barndom. Hon var underbar att ha som granne och som barnvakt. När vi skulle gå därifrån sa jag till henne att jag funderade på att skriva en bok om Osebol och då skulle jag vilja intervjua alla som bor där. Då sa hon bara: ”Ja, välkommen”.

Marit Kapla skrev en lapp som hon lämnade till alla hon ville intervjua i Osebol. Det skulle inte finnas några frågetecken om vad det var hon ville göra. I det där brevet förklarade hon att det skulle bli en bok och det skulle det bli även om inget förlag var intresserat.

– Jag gjorde upp med mig själv att om ingen annan ville ge ut den fick jag ge ut den själv. Jag kunde i alla fall trycka upp hundra ex och ge alla varsin bok. Det var skönt att tänka så, då skulle arbetet inte vara bortkastat, inte för någon.

Hon ville att människorna skulle berätta om sina liv, om hur det var att bo i Osebol, vad det var som hade fört dem dit eller om de alltid hade bott där. Minnen och reflektioner, allt var intressant. Som detaljer om husen. Det blev öppna frågor, långa samtal och mycket kaffe.

– Den enda frågan som var mer specifik var: ”Har du någon favoritplats i Osebol?”. Om någon jagade jättemycket så frågade jag om vargen, om någon var jätteintresserad av skolan så blev det det vi pratade om.

 

Boken Osebol bygger på intervjuer med människor i byn. Under arbetet fick Mari Kapla förslaget att skriva en rad för varje mening, vilket gav boken en mer poetisk utformning. Foto: Emelie Asplund

En bit in arbetet gjorde Ord & Bild ett nummer med temat På plats där tre av intervjuerna kom med. Författaren och översättaren Erik Andersson som själv skriver mycket om Västergötland, var väldigt intresserad av Marits intervjuer och föreslog att hon skulle kunna skriva ut dem annorlunda, en mening på varje rad. Plötsligt blev det mer som poesi och allt närmare den form som det till slut blev på de mer än 800 sidorna i boken som Teg Publishing tidigt slog fast att de ville ge ut.

I det där efterordet som jag citerade tidigare skriver Marit Kapla också: ”Vattnet blänker och träden växer, i Osebol som på andra platser. Solen ser ut att röra sig över himlen, fast det är vi som rör oss.

En gång var vi alla här, och ingen annanstans”.

För så är det ju, där man själv bor är jordens medelpunkt, oavsett om man bor i Osebol eller i Stockholm, på landsbygden eller i en storstad. Osebol har förändrats. Skogsbruket ser annorlunda ut, i Värmland och överallt. Färre arbetare behövs eftersom maskinerna har tagit över. Affären i byn är borta, slalombacken används inte längre och bron över älven är stängd. Visst är det glesbygd, visst har många lämnat, men andra lockas av tystnaden, -lugnet och skönheten och flyttar dit.

Marit Kapla pratar själv nästan ingen dialekt alls men boken är full av ord som ”kôppan” istället för kopparna,  ”pôjken” istället för pojken och gôtt istället för bra eller gott. Ibland behövdes det dialektala, ibland togs det bort. Rytmen och känslan fick styra.

– Det enda jag har ångrat är att jag inte började tidigare, det har folk sagt till mig också. Att jag borde ha pratat med personer som dog för några år sedan, folk som visste massor. Men jag hade inte kunnat göra det här förrän nu, det är en åldersgrej, säger Marit Kapla som fyller 50 nästa år.

När hon bodde där var hon inte det minsta intresserad av att veta mer om Osebol. Då var hon full av tankar på att hon skulle utbilda sig och ja, hon skulle bort. Hon skulle göra spännande resor, ha ett spännande jobb, träffa spännande personer. Osebol var inte spännande alls.

– Vid en viss punkt i livet slutar man att bara forsa framåt. Som tur är. Nu blir det lite mera irrande. Ska man framåt eller bakåt?

Boken består av 42 röster som tillsammans formar en Osebol-kör, en kör som ger många olika bilder av bygden. Men nostalgisk känns den aldrig även om vissa personer i byn beskriver en saknad av det som var. I intervjuer har hon också poängterat att hon till och med hatar ordet nostalgi.

– Egentligen är det väl sentimentalitet som inte är min grej. Det här med att se en förfluten tid i ett romantiskt skimmer som om det var mycket bättre då. ”Nu är allting tråkigt, det var så underbart då”. Jag är inte sån, det känns meningslöst. Jag kan vara glad för saker som hänt i det förflutna men verkligheten pågår alltid här och nu. Jag vill inte att skildringen av Osebol ska vara sentimental eller romantiserande, säger Marit Kapla och fortsätter:

I november gav sig Marit Kapla ut på Turné med sin bok tillsammans med musikern Martin Hederos som specialskrivit musik till texten. Premiär var i Umeå den 18 november. Foto: Emelie Asplund

– Det betyder inte att jag inte vill få folk att känna saker. Snarare blir jag otroligt glad när jag hör att folk har suttit och gråtit när de har läst boken. Och skrattat. Det har jag själv gjort när jag har läst boken. Men jag vill inte idyllisera. Det är ingen idyll. Verkligen inte. Och det är inte bara Osebol som inte är en idyll. Livet i allmänhet är ingen idyll och livet i Osebol är inte annorlunda mot någon annanstans. Men det känns som om jag fortfarande bor där. Osebol är min plats. Men det betyder inte att jag vill bo där i den nu pågående verkligheten.

Osebol blev inte bara en väldigt omtyckt och omtalad bok. Den blev också en port in till musikvärlden. Musikern, värmlänningen och vännen sedan länge, Martin Hederos, har specialskrivit musik till texten som Marit läser och tillsammans ger de sig ut på turné i höst.

– Martin är så lyhörd, en fantastisk musiker och det de säger, de människor jag har pratat med, det är så poetiskt, intressant, viktigt, angeläget. Då är det bara roligt att stå på scenen

ur Lärarförbundets Magasin