Läs senare

”Folkhögskolan skulle verkligen behövas i Syrien nu”

Från Syrien till lärare på folkhögskolaBara fem år efter att Rafah Khoudary kom till Sverige från det krigshärjade Syrien hjälper hon nu andra att hitta sin väg i livet. I dag är hon en av få utlandsfödda som undervisar på folkhögskola.

06 sep 2019
– Jag visste från början att jag måste ha svenska språket för att få ett bra jobb. Så jag ville lära mig det snabbt, säger Rafah Khoudary som undervisar i matematik, naturkunskap och data på St:a Birgittas folkhögskola i Södertälje. Foto: Magnus Laupa

Det var när morfars gråstarr blev värre som den 8-åriga Rafah fick rycka in. I kvarteren hemma i storstaden Damaskus var Rafah morfars ”lilla kompis” och ögon. Tillsammans gick de ärenden i stan; till posten, till kaféet, till stadshuset. Dessutom jobbade de med tabeller. Morfar byggmästaren drev ett ideellt sidoprojekt för att dela ut pengar till fattiga i området. Lilla Rafah plitade ner variabler och siffror: ”Familj med fyra barn. Har erhållit 600 lira…”. Så gick de och delade ut kuverten med pengarna.

Tack vare morfar förstod Rafah tidigt decimaler. Och vikten av en summa.

– Morfar lärde mig hur viktigt det är att hjälpa. Och hur något som kan vara en liten summa för mig kan vara lunch för någon annan. I dag säger jag samma till mina döttrar: De pengar vi tjänar är inte bara för oss, utan också för att kunna hjälpa andra.

Morfar var också en fantastisk pedagog, menar Rafah:

– Morfar sa aldrig: ”Du får inte…” eller ”du måste…”. Han lärde mig vad som var rätt och fel genom att berätta sagor.

Vi möts hemma hos Rafah och hennes familj i förorten Östberga i Stockholm. Det är ombonat och trevligt; arabiskt kaffe på bordet, tofflor på fötterna, sommarsol som brinner bakom spetsgardinerna.

Rafah Khoudary har en ledig dag från S:ta Birgittas folkhögskola, där hon undervisar i matte, naturvetenskap och data, och pratar med värme om den svenska företeelsen att låta vuxna få gratis utbildning.

– Ett samhälle förlorar så mycket på dem som inte lyckas i skolan. Jag försöker alltid att förstå varje elevs historia: Vad har den här eleven för förhållande till matematik? Jag lägger också tid på att hitta den bästa studietekniken för var och en, det är så avgörande för hur man kan tillgodogöra sig kunskap. Liksom på att förklara på olika sätt på svarta tavlan så att alla ska förstå.

– Folkhögskolan skulle verkligen behövas i Syrien den dag kriget är slut. Så många som är barn och unga i dag kommer att vara outbildade, vad ska de jobba med? Det är mycket större risk att hamna fel om man saknar utbildning.

Rafah Khoudary kom själv som flykting från Syrien till Sverige för dryga fem år sedan. Att hon redan har ett lärarjobb, och nu talar om det på flytande svenska gör henne till ett levande bevis för vart envetna studier kan ta en människa. Det innebär också att hon är  en av få utlandsfödda folkhögskolelärare – och en tydlig förebild för många av de nysvenska eleverna på S:ta Birgittas folkhögskola.

– De här eleverna behöver få höra att de har val inför framtiden, och inte bara följa vad alla andra gör. Det finns andra yrken än undersköterska och förskollärare, och samhället behöver att människor väljer olika. Om jag exempelvis har en elev som är duktig på att räkna, och dessutom har en viss typ av personlighet, kan jag tipsa om mäklaryrket. Jag försöker utmana eleverna att inte bara följa varandra: ”Välj inte en färdig lösning, skapa något eget!”.

– Efter att vi flyttade till Östberga (i Stockholm) har jag förstått att det är ett område som dras med ett rykte. Och det ligger lite isolerat. Men det är bra för barnen, de kan vara ute och leka själva. Och polisen är ofta här, det känns tryggt. Foto: Siri Laupa

Hon har själv varit noga med att redan som barn lyssna till sin egen vilja. Rafah Khoduary är uppvuxen i en stor våning – ”mycket större än dem ni har här i Sverige” – i en av de centrala delarna av huvudstaden Damaskus. Hon jämför kvarteren med Östermalm i Stockholm; välmående, med burgna invånare. Pappa drev – liksom morfar – ett framgångsrikt byggbolag. Mamma var hemmafru. De tre barnen gick i privatskola, och fick märkeskläder och leksaker inköpta under pappans utlandsresor.

Rafah var det aktiva, ifrågasättande mellanbarnet, som försökte kapa åt sig uppmärksamhet och talutrymme mellan en tre år äldre syster och en fyra år yngre bror.

– Jag protesterade hela tiden. Så är det fortfarande – om jag tycker att jag har rätt, då kan jag inte hålla tyst.

Tillsammans med syskon och vänner utforskade hon trädgården och kvarteret och navigerade i en ficka mellan fri lek och föräldrarnas ganska stränga uppfostran.

– Jag var ständigt i rörelse, och förstod mig inte riktigt på andra i min ålder som satt och hängde över tv- och dataspel. Precis det, att sitta still, var mitt enda problem när jag själv började att studera programmering.

Lusten styrde Rafahs skolgång. Vissa betyg pekade mot himlen, som matematik, fysik, kemi och biologi. Andra, som historia, arabiska och skrivning, fick hon knappt godkänt i.

– Fast min analytiska sida har varit bra vid språkinlärning. Jag har lätt för grammatik, och för att organisera kunskaper.

Jämte jämnåriga hade Rafah också en vän i en 80-årig granne till morfar och mormor, en kvinna som Rafah gärna hälsade på.

– Man lär sig mycket av att vara med äldre, de visar på ett sådant fint sätt hur man kan vara. Särskilt i 15–18-årsåldern, när man själv brinner som en vulkan, är det bra att ha äldre nära som kan dämpa en.

Efter universitetsstudier och examen som gymnasielärare arbetade Rafah under några år som lärare på grundskolenivå, men längtade efter att undervisa äldre elever. I stället bytte hon – nu gift och mor till två barn – till ett jobb som systemanalytiker och projektledare för ett mindre managementföretag i Damaskus. Så, i mars 2011, bröt kriget ut.

– Ganska snabbt blev tillvaron farlig. Jag var hela tiden så stressad och orolig, och beredd på att hämta hem barnen från förskola och skola. Till slut vågade jag inte lämna dem över huvud taget, och slutade mitt jobb.

Familjen gjorde ett försök att flytta till Libanon, men återvände till Damaskus. De reste till Kairo, men ville inte bo där heller. Tillbaka i krigets Syrien gjorde Rafah en tabell över olika tänkbara alternativ.

– Våra kompisar hade lyckats komma till Kanada, men vi visste att det var svårt att få visum dit. Så undersökte vi förhållandena och skolsystemen i Tyskland, Österrike, Sverige… På ett sätt hade det varit så mycket lättare att komma till Kanada, eftersom både jag och min man pratar engelska. Eller att stanna och hoppas på fred i Syrien. Det var mycket svårt. Men vi valde Sverige för barnens skull.

Det första flyktförsöket misslyckades; förmedlaren försvann med pengarna. En andra gång chansade de på att ta sig till Turkiet och därifrån med flyg till Sverige och Arlanda.

– Det ögonblicket när flygplatspersonalen tittade på passet, på dig, på passet… Det varade bara 3–4 minuter, men det kändes som en dag.

Först när familjen klev ur planet på ett snötäckt Arlanda kunde Rafah och hennes man andas ut.

– Det första vi gjorde var att köpa sim-kort i Pressbyrån och ringa våra föräldrar: ”Vi är i Sverige nu”. Fortfarande när jag ser en Pressbyrå påminns jag om den känslan.

Efter mellanlandningar i Märsta och Gävle skickades familjen till ett boende i den lilla norrbottniska byn Harads.

Det var fint där, men för mig som kommer från en storstad var det svårt att bo i en sådan liten by. Efter två månader ordnade vi själva ett boende i Örebro. Tyvärr blev vi utslängda därifrån av bostadsrättsföreningen, och av så uppenbart av rasistiska skäl. Min syster, som också kommit då, var höggravid. Vi var tvungna att flytta med två dagars varsel.

– Jag uppmanar mina elever är att man behöver inte anstränga sig för att förstå hela tiden, utan bara låta språket strömma in, säger Rafah Khoudary. Foto: Magnus Laupa

Så fann familjen nytt boende i Södertälje, och Rafah kunde satsa på sina studier; SFI på rekordsnabba nio månader, därefter fördjupade kurser på Folkuniversitetet. Samtidigt med studierna vikarierade hon som lärare i olika grundskolor i Stockholm. Varje morgon vaknade hon klockan fem, kollade vikarie-appen, klev i skorna och satte sig på bussen till huvudstaden.

– Det var tufft, jag orkade bara fyra dagar i veckan. Men det var så jag lärde känna Stockholm, jag var ju på nya platser och i nya skolor varje dag.

I hennes privata studieupplägg ingick också att dagligen titta på svensk tv. Och att lyssna på svensk radio, så fort hon åkte bil.

– Det uppmanar jag även mina elever att göra. Man behöver inte anstränga sig för att förstå hela tiden, utan bara låta språket strömma in. Det var så häftigt en gång när jag satt i bilen och insåg: ”Ah, den här novellen känner jag ju igen!” Det var… vad heter den, ”En ö i havet”.

Så behövde S:ta Birgittas Folkhögskola ny kompetens inom matte, naturvetenskap och data. En av Rafahs tidigare lärare på Folkuniversitetet tipsade om henne. I dag är hon någon att räkna med för både personal och elever. På avslutningen i somras höll en av hennes elever tal: ”Om man har problem vänder man sig direkt till Rafah. Hon kan lösa allting.”

– Redan i Syrien var mitt mål att få jobba med vuxna elever. För mig är det lättare att hitta ett språk och ett mer jämlikt sätt att förhålla mig till vuxna elever. Det är också vad eleverna förmedlar till mig i dag, att vi är som vänner, och jämlika.

Den senaste terminen har Rafah undervisat både i Södertälje och Stockholm. Hon har också hållit extra kurser för arbetslösa över 55 år, som varit tio år i Sverige utan att komma in i språket.

– Jag försökte förmedla till dem: Om man bara gör på samma sätt är risken stor att man misslyckas ännu en gång. Som elev – och lärare – måste man hela tiden prova nya vägar.

Lika viktigt är att frigöra sig från tanken på att vara ”nysvensk”, menar hon:

– Det var den stora utmaningen för mig själv när vi kom hit och skulle starta om från noll med tre barn i ett nytt land: ”Okej, nu är vi här. Detta är mitt liv nu, och mitt land”. Det är så lätt att hoppas ”bara kriget är över, så åker vi tillbaka”. Men om man tänker så blir det inte bra, man måste satsa allt.

Numera är flera i Rafahs familj samlade i Sverige. Rafahs pappa bor liksom hennes syster med familj i Eskilstuna, en timmes tågresa bort. Mamman, som är svårt sjuk, bor hemma hos Rafah och hennes familj i Östberga.

Den yngre brodern är kvar i Damaskus med fru och ett barn.

– Han valde först att stanna, i dag är det mycket svårare att lämna Syrien. Jag känner en jättestress för honom, bara för två dagar skedde en stor explosion på en plats nära dem. Även om det är så mycket farligare i andra städer är det jätte-farligt också i Damaskus, de håller sig mest hemma och är väldigt oroliga. Jag försöker hela tiden att hitta andra lösningar för dem, men det är svårt.

Framtiden för Rafah Khoudary är inmätt i små och stora steg och drömmar. Ett näraliggande mål är att bli huvudlärare i matematik. En annan dröm att en dag arbeta som kriminalkommissarie, i Syrien är det svårt att få göra det som kvinna. Foto: Magnus Laupa

Den eviga oron är  Rafahs ständiga skugga.

– Min och min familjs resa har inte varit lätt. Varje dag innehåller fortfarande nya utmaningar. Men jag måste fortsätta kämpa.

Framtiden för Rafah Khoudary är inmätt i små och stora steg och drömmar. Ett näraliggande mål är att bli huvudlärare i matematik.

– En annan dröm är att en dag arbeta som kriminalkommissarie, i Syrien är det svårt att få göra det som kvinna. Jag tänker att jag är bra på analyser. Eller så ska jag starta en egen skola. Det har att göra med hur jag är som person – jag vill inte bara följa regler, jag vill skapa dem. Isåfall skulle jag vilja driva en skola där eleverna får större frihet att specialisera sig. I dag förlorar samhället på att elever, som kanske har Asperberg eller autism, misslyckas i skolan. Men man måste inte kunna allt. Det är väl bara bra om vissa är riktigt duktiga i ett eller två ämnen?

Det har blivit dags att skiljas åt. Barnen är på ingång, Rafahs mamma kan behöva henne. De få gånger Rafah har egen tid tycker hon om att promenera i Stockholms innerstad. Så snart fötterna börjar röra sig framåt vaknar nyfikenheten.

– Jag tycker inte så mycket om rutiner. Så fort något verkar bekant vill jag tänka nytt: ”Okej, jag känner igen den gatan. Jag tar en annan.

ur Lärarförbundets Magasin