Läs senare

Folkbildar om kvinnor och pop

PorträttHon rodde det i land till slut, sitt drömprojekt. Anna Charlotta Gunnarsons hyllade bok Kvinnorna som formade pophistorien säger mycket om vad hon brinner för: Folkbildning och att lyfta fram dem som inte fått synas och höras.

23 apr 2020
Med sina hyllade böcker ”Kvinnorna som formade pophistorien” och Popmusik rimmar på politik har Anna Charlotta Gunnarson lyft fram både kvinnorna och politiken roll i populärkulturen.

Anna Charlotta Gunnarson vill sätta saker och ting i en kontext. Ge hela bilden. Eller en annan bild än den gängse. Den röda tråden i hennes arbetsliv, eller förresten, i allt hon gör, är att undersöka hur samhällsutvecklingen hänger ihop med exempelvis naturvetenskap eller musik. För allt hänger ju ihop. Egentligen.
Hon är journalist med humaniora-ämnen i ryggen så när hon började göra program om naturvetenskap för ungefär tjugo år sedan, då fick hon exempelvis professorer i naturvetenskapliga ämnen att prata som de inte hade snackat förut.
– De ringde från Vetenskapsradion och frågade: ”Hur gör ni, de pratar så annorlunda med er? Det låter alltid så roligt när ni pratar med folk”. Jag tror att det har att göra med att jag kom in från ett annat håll, med en annan blick. Visst kan man säga att det är folkbildning. Så många har sagt det om mig och det jag gör, så ja, det är kanske det. På ett roligt sätt. Underhållande folkbildning.

Radioserien Pop och politik, liksom Fejk var och är just det, underhållande men aldrig ytligt, alltid nyfiket. Det samma gäller för den Augustnominerade boken Popmusik rimmar på politik.

I fjol blev Anna Charlotta klar med boken som hon arbetat med i flera år, Kvinnorna som formade pophistorien. En del tydliggörande kapitel kunde hon med tacksamhet lyfta bort efter att #metoo exploderade hösten 2017. Hon strävade efter att hitta balansen mellan att vara förklarande och pedagogisk, samtidigt som det ändå skulle vara både roligt och spännande.
– Jag blev så himla paff av att det är så många killar som har sagt att de kände skam när de läste. Det är nog den vanligaste reaktionen jag har fått. Men det var inte alls min tanke från början.

Hon berättar – den västsvenska dialekten har hon inte släppt trots många år i Stockholm – att kvinnor som spelar och har spelat i band också har hört av sig. De är ”sjukt upprörda” över hur det har varit, hur kvinnliga musiker har fått stå i skuggan av män, män och åter män. I Kvinnorna som formade pophistorien plockar Anna Charlotta Gunnarson fram mängder av berättelser, i många fall tidigare oberättade historier, om kända såväl som okända kvinnliga artister. Gång på gång har historieskrivningen placerat kvinnor lite vid sidan om eller inte alls, alltså helt utanför skildringen av populärmusikens frammarsch.

Anna Charlotta och hennes son betar nu av alla Bond-filmer. Sonen skulle få se det som har präglat henne – Vi har kommit fram till 1980-talet. Det är så rasistiskt och såkvinnofientligt att man nästan inte tror att det är sant. Jag märker att min bild av samhället och samhällsutvecklingen har påverkats av Bond och andra filmer från den tiden.

– Tänk att få höra om kvinnorna som formade sporthistorien. Det där finns inom alla branscher och världar. Varför inte näringslivshistorien, eller naturvetenskapen? Det finns mycket att göra. Jag har suttit och fingranskat läromedel från 1970-talet fram till i dag och en sån som Rosa Parks dök inte upp förrän i början av 2000-talet i svenska läromedel. Hon var inte med och det fanns nästan inga kvinnor med alls. De var namnlösa eller med på en bild där de kanske omgavs av fem män.
Vad har det gjort med oss som har gått i den skolan, som har fått den bilden av världen i exempelvis våra läromedel?
– Tjejer har alltid fått identifiera sig med killar. Det har bara varit killar i filmer, åtminstone så har de drivit handlingen framåt. I naturvetenskapen och politiken är det samma sak. Det har gjort att killar aldrig har behövt identifiera sig med tjejer. Nu är det annorlunda. Nu identifierar sig killar med Lotta Schelin, Marta och Sarah Sjöström också. Men i vår generation, där är många killar helt förlorade. För de har aldrig någonsin satt sig in i att de skulle kunna vara Martina Navratilova eller Karin Söder.
Förlorade?
– Ja, de fattar fortfarande inte vitsen med kvotering. De tror att kvotering handlar om att man ska plocka in folk som är sämre. De är absolut inte det det handlar om. Det handlar om att vikta två personer mot varandra, som har ungefär samma meriter och att man för det breddade perspektivets skull väljer den som är minoritet i gruppen.

Anna Charlotta Gunnarson berättar om hur hon och hennes redaktioner har tänkt när de har gjort både naturvetenskapsprogram och Pop och politik. Hälften män, hälften kvinnor, det har varit viktigt när de har letat efter gäster och huvudpersoner. Precis så har hon resonerat även när det kommer till representation, funktionsnedsättningar, ålder, etnicitet och hbtqi.
– Om man alltid väljer folk som ser ut som en själv och pratar som en själv, i olika sammanhang, då blir det problem. Killar får fortfarande mer bidrag och pengar. De kan prata för sig på ett sätt som alla känner igen. Själv försökte jag göra musikprogram i mer än femton år innan jag till slut fick göra det. Jag passade inte in i mallen.

Anna Charlotta Gunnarson säger att barnbibliotekarier sällan ger en pojke en bok med en flicka på omslaget. – Ge dem redan från början alla möjliga böcker så att de inte behöver känna att det måste handla om dem. Det blir ju en funktionsnedsättning om man inte klarar av att se sig själv i någon annan än den som är exakt som sig själv.

Vi träffas i hennes lokal på Söder och vi pratar mer om identifikation, men också om James Bond, om hur hon och hennes son har ett gemensamt tittarprojekt, att beta av alla Bond-filmer. Från början var det en populärkulturell gärning. Sonen skulle få se det som har präglat Anna Charlotta och så många andra av oss i vår generation, så hårt. Men det som skulle vara kul och egentligen samma sak som det hon alltid gör, att berätta om samhället genom att sätta saker i ett sammanhang, blev till något annat.
– Det är ju helt otittbart nästan. Vi har kommit fram till 1980-talet nu och visst kan man berätta om kalla kriget och titta på spiondetaljer. Men det är så rasistiskt och så kvinnofientligt att man nästan inte tror att det är sant, säger Anna Charlotta Gunnarson och fortsätter:
– Jag märker att min bild av samhället och samhällsutvecklingen har påverkats av Bond och andra filmer från den tiden. Men det är inte kunskap utan schabloner. Det kan handla om voodoo eller om mellanöstern. Det är bara karikatyrer. Tintin har också format mig mycket. Jag läste inte Gabriel Garcia Márquez, jag har istället läst Tintin. Det är inte riktigt klokt.

Det är hon som säger det, att hon har haft en ganska ”killig” smak, ”killiga” intressen. Hon tror att det har gjort att hon har kunnat umgås med killar. För att hon har haft samma referensram. Samtidigt som hon har haft med sig en annan sida också.
– Om jag har velat prata om Carola har jag fått hålla käft om det, eller om schlager. Det var först ganska sent som jag hamnade i gäng som pratade om schlager. Jag har alltid gillat det, men det har varit skitlöjligt i alla sammanhang jag har hamnat i.
Och så är vi tillbaka i det där med identifikation när Anna Charlotta Gunnarson säger att barnbibliotekarier väldigt sällan ger en pojke en bok med en flicka på omslaget.
– Ge dem redan från början alla möjliga böcker så att de inte behöver känna att det måste handla om dem. Det blir ju en funktionsnedsättning om man inte klarar av att se sig själv i någon annan än den som är exakt som sig själv.

Hon föddes i Lidköping men flyttade till Lysekil när hon var nio år gammal. Hon har alltid lärt sig av historier och av historien. För det är ju så roligt att ta reda på lite mer och berätta om det. Men samtidigt som hon har velat veta mer, har hon också alltid varit arg.
– Det är det roligaste som finns att vara arg. Jag är arg precis hela tiden. Fast jag skrattar också precis hela tiden. Det finns något underbart i att vara skitirriterad och sen göra något roligt av det. Jag har ingen aning om hur det är att inte vara arg. När jag var femton var jag arg på min pappa som inte hjälpte till hemma och på skolan. Jag var nog också arg på snubbar som tog mycket plats.
Alla de där bråken med pappa har gjort att Anna Charlotta aldrig har varit rädd för auktoriteter, hon har nästan alltid bråkat uppåt, inte sällan mot chefer.
– Gud vad jag har svårt för chefer som inte beter sig! Man får säga ifrån på ett respektfullt sätt även mot en chef som man inte gillar.
Tonårsfräsandet tränade henne i argumentationsteknik och i att inte visa för mycket respekt.
– Jag försöker träna mina barn. De är alldeles för snälla. För fasen, skrik eller smäll i dörren! ”Nej, det behövs inte”. Jo, kom igen då, det är skönt att smälla i dörren. Det är inte farligt att säga ifrån.

Anna Charlotta Gunnarson

Fakta: Anna Charlotta Gunnarson.
Ålder: Fyller 51 i februari.
Yrke: Journalist, författare och musiker.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Familj: Sambo med musikern Andreas Mattsson. De har två barn.
Aktuell: Fortfarande aktuell med boken Kvinnorna som formade pophistorien. Den pratar hon ofta om på bibliotek och liknande, så även under 2020.
Är också med i bandet 500 mil tillsammans med Christel Valsinger. Debutskivan Åska kom i september 2018.
Skriver numera om popkultur i Tidningen Vi. I sommar kommer en ny säsong av UR-serien Fejk i P4.
I sommar blir även Kvinnorna som formade pophistorien teater i Norrbottensteaterns regi.  
För övrigt: Hon har skådespelat mot Daniel Craig i Hollywoodfilmen The girl with the dragon tattoo.

Frilansjournalisten Gunnarson gör verkligen inte bara journalistik om musik, men fascinerad av musik det är hon. Hon konstaterar att musik är något som alla konsumerar. Ingen kommer undan.
– Människor kan välja bort böcker helt och hållet, du behöver inte gå på bio, du behöver inte se på film, du behöver inte ha en tv. Men musiken kommer till dig ändå, Tänk att när man sätter ihop lyrik och musik så blir det en sån möjlighet, ett sånt maktmedel.
Men när Anna Charlotta Gunnarson pratar om svensk hiphop, då är hon varken arg eller glad, utan mer bekymrad. Hon skulle verkligen vilja tycka om den. Visst, lyriken är ”skitbra” ibland, men musiken är inte hennes, hon känner sig utanför.
– Jag tänker att jag missar en del av samtiden för att jag inte kan det där. Men det är ju så roligt att lyssna på musik. Jag tycker verkligen om musik. Jag lyssnar mycket på ny musik också. Gör du det?
Artikelförfattaren måste fundera. Jo, det gör jag ju, men det är lätt att återfalla, att frossa i det gamla, det kända, som är en knapptryckning bort på Spotify.
– Man måste brottas med sin egen nyfikenhet eller brist på den, när man är äldre. Så är det.