Läs senare

EU-krav motverkar folkhögskolans särart

KrönikaStatskontorets föreslagna mätbara indikatorer och EU:s kvalifikationskrav för folkhögskolan utgör förslag som går rakt emot och motverkar de syften och den mening som är folkhögskolans, skriver Bernt Gustavsson.

Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

Folkhögskolans syfte är att åstadkomma utbildning och bildning. Det benämns sedan lång tid som två ben, det ena drar människor till utbildningsformen, det andra sker under tiden med god pedagogik. Länge var de övergripande orden ”allmän medborgerlig bildning”, som nu har preciserats med de syften staten har för att ge resurser till verksamheten – demokrati, påverkan, bildning och kultur. Så långt inga problem, varje rektor kan statens syften utantill och många lärare har dem i bakhuvudet i sitt arbete. De är så brett formulerade att de kan tolkas på olika sätt på olika skolor.  Problemen börjar när staten ska skaffa sig garantier för att verksamheten lever upp till dessa syften med hjälp av det som är mätbara indikatorer, samtidigt som folkhögskolans allmänna kurs inplaceras i Sveriges referensram för kvalifikationer, SeQF.

Från 1991 och framåt ställs utvärderingskrav på olika nivåer i en aldrig sinande ström, nya utvärderingsformer, nya mätverktyg, som en tänkt garanti för att statsbidragen används i enlighet med statens syften. Grundproblemet är att det innersta eller yttersta syftet inte går att mäta. Forskning visar att det missbrukade ordet ”kvalitet”, vilket tolkas som det kvantitativt mätbara, marginaliserar centrala begrepp för all utbildning, som pedagogik, metod, kunskap, bildning. Försök att göra det kvalitativa mätbart demolerar de egenskaper som kan återfinnas i all kvalitativ forskning, vilket är något annat än kvalitet som policyord, vida spritt i det mediala. Det icke mätbara som gör anspråk på att mätas blir till ”pseudokvantiteter”. Det väsentliga en människa upplever och lär sig under en folkhögskolekurs går mycket väl att berätta om, men det går inte att mäta utan att reducera bort det väsentliga.

Regeringen har nu på nytt givit Statskontoret i uppdrag att formulera ett antal ”indikatorer” som relaterar verksamheten till statens syften. Ett för litet antal indikatorer sägs i rapporten riskera att styra verksamheten för mycket, så därför ska det vara många. Det blev 30. Man mäter det mätbara, vilket innebär att behandlingen av folkhögskolans ena ben, bildning, anses alltför vagt och reduceras till ”de inre processer som kurser och studiecirklar leder till”. Statskontorets utsända har frågat några folkhögskollärare vad bildning är och som enda svar fått Ellen Keys berömda devis att det är vad som finns kvar när vi glömt vad vi lärt. Kan man utvärdera något som man inte vet något om? Kanske en kurs om bildning?

Det mest intressanta i samtida utveckling är att ord som folkbildning och bildning används som honnörsord, alltmedan flertalet politiska förslag som läggs både av regering och i eu: organ motverkar eller till och med omöjliggör sådana verksamheter. Den frihet som ligger i folkhögskolan hotar inte bara att reduceras bort till det mätbara, utan också att bli till verktyg för ”effektiv utbildning” med kvalifikationskrav för arbetsmarknaden. Det som pågår nu är inplaceringar i en svensk referensram för kvalifikationer som bygger på en europeisk referensram, eqf. Det mått som här används är ”läranderesultat”, ”learning outcomes”. Allmän kurs placeras här på en 8-gradig skala och tilldelas siffran 2 för grundskolenivå och 4 för gymnasienivå. Syftet är här att öka jämförbarheten med andra länder och andra utbildningsformer i form av ”läranderesultat”. Detta gör folkhögskolan mer formell och utmanar särarten.

Låt oss för en stund ställa läranderesultat mot bildningstanken. Läranderesultatet börjar i kursplanen eller i skolans målformulering, men det beaktar inte läroprocessen och slutar i ett skriftligt resultat. Bildningstanken börjar i intressen och erfarenheter som den lärande har och verkar i förmedlingen mellan egen erfarenhet och vidgad horisont. Den slutar i en förändring av den lärande själv.

Dessa två propåer sammantagna – mätbara indikatorer och EU:s kvalifikationskrav – utgör förslag som går rakt emot och motverkar de syften och den mening som är folkhögskolans. Det är enbart folkhögskolans egen kraft och förmåga att åstadkomma en förändring åt motsatt håll som kan ändra den riktning som dessa två förslag innebär. Mätbara indikatorer och EU:s kvalifikationskrav motverkar de syften och den mening som är folkhögskolans. Låt alltså i stället de ord som nu är enbart honnörsord bli djupt verkande i verksamheterna. Det sker, men det måste formuleras och uttryckas genom att beskrivas och berättas om.

ur Lärarförbundets Magasin