Läs senare

En klok huvudman har tillit till sina lärare

RedaktörenNär arbetsgivaren inför digital stämpelklocka och kontorstid på folkhögskola har man visserligen kontroll över att läraren är på plats. Men det säger ingenting om innehållet, kvaliteten, hur deltagarna utvecklas och lär sig.

18 feb 2020
Staffan Myrbäck är redaktör och ansvarig utgivare för Tidningen Folkhögskolan

För 100 år sedan, 1920, utkom tidningen Folkhögskolan för första gången under namnet ”Tidskrift för Svenska Folkhögskolan”. Tidskriften såg annorlunda ut med enbart text och inga bilder. Innehållet var skrivet av lärare och rektorer på folkhögskolor. Redaktör från början var Johan Feuk, föreståndare (rektor) vid Bräkne Hoby folkhögskola, numera Blekinge folkhögskola. Han skulle vara tidningens redaktör i 31 år.
I september 1921 bjöd Svenska Folkhögskolans Lärareförening, alltså nuvarande Förbundet Folkhögskollärarna, in folkhögskolorna i norden till det åttonde nordiska folkhögskolemötet på Värmlands läns folkhögskola i Molkom, nuvarande Molkoms folkhögskola. På grund av världskriget hade man inte haft någon gemensam sammankomst på många år.
I ett referat från mötet skriver Johan Feuk hur de danska och norska gästerna möttes av sina svenska kollegor vid tågstationen och sjöng sina respektive länders nationalsånger. Därefter ledsagade man sina gäster upp till folkhögskolan.
Ett par återkommande begrepp på mötet är ”personlighet” och ”folkhögskolans frihet”. Folkhögskolan uppgift var att dana personligheten, att både deltagare och lärare ska växa som människor och de som stod i centrum för folkhögskolan, som var och är folkhögskolan, var lärare och deltagare. Johan Feuk citerar i sitt referat den danske föreståndaren vid Ryslinge højskole, Alfred Poulsen, vars ord ekar in i våra dagar med dess krav på styrning, kontroll och public management:
Där det finns en lärarepersonlighet, där finns det en skola, och det gäller för de styrande att ha ögonen öppna för de verkliga lärarepersonligheterna och ställa dem i frihet, där de verkligen behövas.

Gösta Vestlund brukar återkommande tala om tillitens betydelse i samhället. Tillit är det kitt som håller ihop människor och samhälle. Läraryrket som helhet och folkhögskolans lärare i synnerhet bygger på att ledningarna har tillit för dem som utövar professionen. Folkhögskolans lärare och rektorer var de som grundade folkhögskolan. Det var, och är, de som utvecklat innehållet och pedagogiken i folkhögskolan.
Men de senaste årtiondena har en tayloristisk syn på läraren och undervisningen smugit sig in hos en del huvudmän. Som att det gäller att få ut mer undervisning per enhet lärare. Tid för förberedelse och efterarbete ska inte räknas, bara den tid man är på skolan, mellan 8-17. En del skolor har till och med infört digitalt stämpelur. Men frågan är vad man uppnått med det? Man har kontroll över att läraren är på plats. Men det säger ingenting om innehållet, kvaliteten, hur deltagarna utvecklas och lär sig. Framför allt visar det att man saknar tillit till lärarna.
Men är det något som utmärker folkhögskollärarna är det just engagemanget för sitt arbete och för deltagarna. En klok huvudman har tillit till och behandlar och respekterar lärarna som de anvarskännande och professionella yrkesutövare de är ”och ställa dem i frihet, där de verkligen behövas”.

ur Lärarförbundets Magasin