Läs senare

Drömmen om ett annat liv

HagabergEn är blind och flydde från IS. En är son till en general och hotades av talibanerna. En blev utkastad hemifrån för att han inte ville gå i koranskola. Nu deltar de i en kurs på folk­högskola som experimenterar med pedagogiska metoder som ska ge unga nyanlända en framtid i Sverige.

15 okt 2020
Rohullah Yousofi lämnade Iran när han var 16 år. När han vägrade gå i koranskola blev han utkastad från sitt hem av morbrodern. Foto: Maria Annas

Rohulla Yousofi kan beskrivas som en nutida Henning, huvudpersonen i Per Anders Fogelströms roman Mina drömmars stad, om en ung pojke i Sverige för 150 år sedan som fick lämna sin familj och sin hembygd för ett liv på en främmande plats långt hemifrån. Rohullah började arbeta i en toffelfabrik i Iran vid nio års ålder. Han är född i Afghanistan men när han var fyra år dog fadern och modern flyttade familjen till Rohullahs morbror i Iran. Morbrodern ville att han skulle gå i koranskola. Rohullah vägrade. Han orkade inte eftersom han jobbade på fabriken och samtidigt gick i skola. Dessutom var han inte intresserad av religion. Efter mycket bråk kastade morbrodern ut honom, trots moderns protester. Rohullah var 16 år.

Han träffade några andra ungdomar från Afghanistan och påbörjade en månadslång resa som ändade i Sverige. Året var 2015. Han blev placerad i ett familjehem i Huddinge hos en afghansk familj som tagit emot tolv ensamkommande pojkar. Rohullah tyckte att mannen i familjen mest var intresserad av pengar, inte att hjälpa pojkarna. De fick inga pengar till kläder, knappt pengar för att ta sig till gymnasiet i Tyresö.

Efter klagomål mot mannen flyttades Rohullah till Gustavsberg där han läste in en del ämnesbetyg på gymnasiet men han saknade fortfarande fullständiga betyg. Ifjol gick han på Tollare folkhögskola. Han var hemma mycket och hade hög frånvaro. Han hade ingen att tala med och pandemin och distansundervisningen gjorde det ännu värre. Han kände sig ensam, deprimerad, utan vänner och talade med en psykolog en gång i veckan. I Iran blev hans mamma sjuk i diabetes men fick ingen hjälp eftersom hon är från Afghanistan och inte har några identitetshandlingar. Rohullah skickar henne pengar varje månad till mediciner och mat.

– Det är såna livshistorier! Världens konflikter dimper rakt ned i klassrummet, säger Ellen Brink, samhällslärare i allmän kurs med profilen svenska som andraspråk (sva) för unga nyanlända på Hagabergs folkhögskola.

Jämförelsen med Henning i Fogelströms roman är ingen tillfällighet. I våras läste klassen en lättläst version av romanen. De hade känt igen sig i Henning. Yrken och arbeten som beskrivs i 1800-talets Sverige har likheter med deras egna erfarenheter, tegelbärare eller hjälppojke i en fabrik.

 

 

Sva-profilen är nu inne på sitt andra år. Två gånger per termin stämmer man av hur deltagarna ligger till i sina studier. Foto: Maria Annas

Ellen Brink möter mig i dörren till den 110-åriga skolbyggnaden. Trots de lantliga omgivningarna med stora gräsmattor mellan huskropparna ligger skolan nära Södertälje centrum. Det är mulet och regnar, så friluftsdagen har förlagts inomhus. Hon vägleder mig genom korridorer bort till sitt klassrum där deltagarna i hennes kurs befinner sig.

– Men det har också kommit några från andra klasser som vill hänga med oss, säger Ellen Brink nöjt och jag anar något mer bakom hennes ord.

Allmän kurs med sva-profil startade förra hösten och är en del i ett EU-projekt, FAMN, en förkortning för det långa och krångliga namnet ”Folk­högskola som arena för metodutveckling med nyanlända”. Projektet finansieras genom Europeiska socialfonden.

Ellen Brink är projektledare för FAMN på Hagaberg och ska i tre år, tillsammans med fem andra folkhögskolor, utveckla pedagogiska metoder och modeller som ska locka unga nyanlända mellan 18–24 år att studera på folkhögskola och den vägen få behörighet att studera vidare eller söka ett arbete. Nu är man inne på sitt andra år.

Lite senare får jag förklaringen till varför hon känner sig nöjd med att det kommer deltagare från andra klasser och ”hänger” med dem. En av de första frågor man fick ta ställning till när man startade kursen var om man skulle ha en särskild klass för nyanlända eller om de skulle blandas med de övriga allmänna kurserna.

– De sa själva att de ville ha en egen grupp. Då skapade vi en allmän kurs med sva-profil, vilket var mycket bättre.

– Det bästa med FAMN-projektet är att vi folkhögskolor som är inblandade kan dela erfarenheter och kunskap med varandra. Helt plötsligt har vi kunskap gånger tio, säger Ellen Brink, lärare i sva-profilen. Foto: Maria Annas

Men det fick också till konsekvens att klassen kände sig isolerad och utpekad. De vågade inte tala svenska med andra deltagare, som i sin tur inte vågade prata med de nyanlända. De visste inte vilka de var och varför de satt tysta. Blygsel och språkbarriär ställde sig i vägen. Inte heller lärarna i de andra kurserna visste vilka de var.

I år har man lärt sig och sett till att alla lärare får kunskap om vilka deltagarna i sva-profilen är – och varför de är här. Nu läser man även vissa ämnen tillsammans med andra klasser.

– Då har vi alltid ett förberedande pass där vi går igenom sådant som kommer upp på lektionen. Samma sak om vi har en temadag, så att de får en grund att stå på.

Men det finns också andra barriärer. De nyanlända kommer från en annan kultur som skiljer sig från den västerländska när det gäller språkkunskaper, kunskaper om samhälle, historia och personer. Svenska deltagare vet vad Förintelsen är och har gått igenom allt från vikingatiden till industrialiseringen och har växt upp i en demokrati med fri press, partisystem och val.

– Jag blev jätteförvånad när jag talade om andra världskriget och visade en bild på Adolf Hitler. De visste inte vem han var! Det var ett riktigt ”wakeup-call”. När jag hade min första lektion visade jag ett inslag där Greta Thunberg talade i FN. Det var på engelska och utan text. Jag tänkte att alla vet väl vem hon är. Långt senare förstod jag att ingen i gruppen kunde engelska!

Men det är även skillnader inom gruppen. En del har gått några år i skola medan andra knappt satt sin fot där. Kunskapsnivån kan variera stort.

– Majoriteten i klassen ligger på en lågstadienivå, så jag har fått sänka mina krav och omprioritera.

 

Det förklarar också varför många får det svårt när de skickas till gymnasiet eller komvux och under tidspress ska lära sig svenska och läsa in nioårig grundskola och treårigt gymnasium – helst på två, tre år. Man ser till deras ålder, inte vilken skolerfarenhet de har. De ska klara något som inte ens svenska ungdomar klarar – på ett språk de inte behärskar, flera hundra mil från sin familj, sina vänner och som utan garantier har lagt sina liv i händerna på främmande människor i ett främmande land. Flera lider av psykisk ohälsa och flykten till Sverige är något de sällan fått tala om.

– Jag försöker göra det jag kan och frågar hur det är i deras hemländer. Jag tror det gör dem gott att bli sedda och att de får berätta.

Andra skillnader är att några har lyckats få till en relativt trygg tillvaro i Sverige. De har ett boende, extrajobb och vet att de får stanna i Sverige. Andra har uppehållstillstånd genom gymnasielagen och lever i ovisshet. De får stanna så länge de klarar sina studier. Efter avslutad utbildning måste de inom sex månader ha skaffat ett fast jobb som de kan behålla i två år. Annars blir de utvisade.

– Det är den största utmaningen och skälet till att vi i år har utökat med praktik för dem som vill.

 

 

– När jag är klar med skolan ska jag arbeta som fritidsledare några år. Sedan ska jag söka socionom- eller psykologutbildningen, säger Ahmed Reshad, kursdeltagare på Hagaberg. Foto: Maria Annas

En av dem som gick sva-profilen första året är Ahmed Reshad som tillhörde en priviligierad grupp i Afghanistan. I år går han allmän kurs med ledarskapsprofil. Ahmed har gått åtta år i grundskola i Afghanistan och hans far är general i den afghanska armén. När fadern vägrade samarbeta med talibanerna hotade de hans familj, särskilt hustrun och Ahmed, som är äldsta sonen. Ställd inför möjligheten att sonen skulle bli kidnappad och kanske dödad anlitade han en smugglare som tog Ahmed till Sverige där fadern hade kontakt med en afghansk familj.

De första två åren bodde Ahmed hos familjen i Södertälje, flyttade sen till Flen, gick gymnasiet och läste in årskurs sju till nio. Han hade det bra och kände sig trygg. Numera har han fått uppehållstillstånd och talar ofta med sin far. När han inte klarade matteprovet sökte han till Hagaberg.

– Det var det bästa som kunde hända. Jag pratar mycket med min pappa. Han litar på mig och att jag gör det som är bäst för mig. Nu har jag planerat vad jag ska läsa och vad jag skall göra de närmaste åren. I framtiden vill jag arbeta med människor. När jag är klar med skolan ska jag arbeta som fritidsledare några år. Sedan ska jag söka socionom- eller psykologutbildningen.

 

I klassrummet är man igång med Kahoot, ett mobilspel där man kan utforma egna frågor. Ellen Brink ställer frågor med fyra svarsalternativ som syns via hennes dator på den vita tavlan. Deltagarna är uppspelta och står beredda att svara i sina mobiler. Frågorna handlar om folkhögskolan: Vad är behörighet? Vad är omdöme? Hur mycket frånvaro får man ha för att bli godkänd? Hur många folkhögskolor finns det i Sverige

– Ifjol hade vi deltagare som efter ett halvår inte förstod vad folkhögskola är. I år hade vi en introvecka som bara handlade om folkhögskolan. Att de är här för att lära sig svenska och vilken strategi de kan ha under studietiden. Nu förstår de bättre vad vi gör och det har blivit en bättre sammanhållning i gruppen, säger Ellen Brink när vi satt oss ned i matsalen för lunch.

De sex folkhögskolorna i projektet har kontinuerlig kontakt, fysiska träffar, videokonferenser men också enskilda samtal med varandra. Redan nu har man ett åttiotal metoder som man ska försöka sammanställa i en metodbok. Det är alltifrån enskilda lektionsupplägg till övergripande planering, uppföljning och målet med studierna.

–  Sva-klassen är ett exempel på en metod. Ett annat är introveckan eller när vi körde Kahoot. Förberedande pass och studieplanering är ytterligare några. Det första vi gör är en studieplan för var och en. Varje deltagare har en mentor, en lärare som sitter ned och planerar med studievägledaren. Tillsammans ser man över hela resan på folkhögskolan. Vad är målet? Hur läser du de olika ämnena? Behöver du mer svenska? Behöver du lägga till ämnen? Hur ligger vi till utifrån planen?

Ännu ett exempel på metod är avstämning. Förutom kontinuerliga samtal med mentorn följer man upp hur deltagarna ligger till i sina studier två gånger per termin.

–  Men när vi talar om metoder handlar det egentligen om att lyfta fram hur vi jobbar i folkhögskolan, något vi inte brukar vara så bra på. Så intentionen är att använda projektet som hävstång, inte bara hur vi jobbar med nyanlända utan hur vi jobbar överhuvudtaget.

Och är det något hon vill lyfta fram med projektet är det just samarbetet med de andra folkhögskolorna:

– Vi är sex folkhögskolor som har kontakt med varandra på olika sätt. Det bästa är att det har varit väldigt prestigelöst. Vi delar med oss av både misslyckanden och det som fungerat bra. Helt plötsligt har vi kunskap gånger tio eftersom vi kan dela med oss av varandras kunskap och erfarenheter. Vi blir verkligen starka tillsammans.

 

 

Rohullah Yousofi och Ahmed Reshad var 16 år gamla när de flydde från sina hemländer. De har nu permanent uppehållstillstånd och planerar en framtid i Sverige. Foto: Maria Annas

Efter lunchen träffar vi Fadila Alkhadouja. Utanför entréns glasvägg kommer en ung kvinna med raska steg fram till glasdörren. Hon bär en tätslutande lilafärgad hijab på huvudet som döljer håret, en formsydd grå burkini med långa ärmar som går ned till knäna ovanför ett par jeans. Ellen Brink möter henne och talar om var vi sitter. Fadila Alkhadouja känner på fåtöljen med handen, slår sig ned och sätter sig lite framåtlutad med handväskan i knät. Hon ser på mig med mörka, oseende ögon. Fadila Alkhadouja är blind sedan födseln.

För fem år sedan flydde hon med sin familj, 16 år gammal, från Raqqa i norra Syrien, som för en tid var IS ”huvudstad”. Ellen Brink uppmanar henne att berätta vad som hände när hon studerade på gymnasiet i Eskilstuna.

Fadila drömmer om att bli lärare i punktskrift.  Innan IS kom till Raqqa hade hon gått i en skola för blinda, lärt sig punktskrift och anställdes, 15 år gammal, som lärare och undervisade andra barn i punktskrift. När IS intog Raqqa tvingades alla kvinnor stanna i sina hem. Gick de ut för att handla mat måste de bära en heltäckande burka och ha med sig en man. De som inte lydde misshandlades med strömförande käppar. För Fadila var det inte längre tal om att undervisa de andra barnen. Till slut flydde hela familjen på tolv personer och hamnade så småningom i Eskilstuna. Något hem finns inte längre att återvända till. Idag är Raqqa en stad i ruiner.

Fadila började gymnasiet i Eskilstuna och med tanke på hennes kunskaper borde förutsättningarna vara goda för hennes dröm att bli lärare i punktskrift. Men på gymnasiet gav man henne ett annat besked. Kanske ville man inte inge en blind, ung, invandrad kvinna från ett krigshärjat land vad de såg som orealistiska förhoppningar. Fadila ler. Det svar hon fick verkar inte bekomma henne idag.

–  De sa att eftersom jag är blind kan jag inte jobba. Bara för att man är blind verkar de tro att man inte kan något.

Hennes mål är fortfarande att bli lärare i punktskrift. Hon kan punktskrift på engelska, svenska och arabiska. Hon studerar på en sfi-kurs som Hagaberg anordnar på uppdrag av kommunen och är punktskriftsanpassad och läser engelska tillsamman med sva-profilen. Skolan har fått bidrag för att ge stöd för hennes speciella behov, bland annat en assistent. Man har anställt en lärare som själv är synskadad och lär ut punktskrift. Fadila bor på skolan och hennes mamma bor kvar i Eskilstuna.

 

Även Rohullah Yousofi vet nu vad han vill göra med sitt liv. Han går tredje veckan i sva-profilen. Han har fått permanent uppehållstillstånd, trivs med att studera på Hagaberg och känner sig inte längre ensam. Vändningen kom när han träffade en man som arbetar som sfi-lärare och gav Rohullah en plats i sitt hem och hjälpte honom att söka till Hagabergs folkhögskola.

Här mötte Rohullah deltagare som han känner sen tidigare och har stakat ut sin framtid. Samtidigt som han deltar i sva-profilen går han  ”vaktmästarutbildningen” på skolan, dvs allmän kurs med inriktningen fastighetsskötsel, park & trädgård. Sen ska han jobba i två, tre år för att kunna skicka pengar till sin mamma. På sikt vill han utbilda sig till polis.