Läs senare

”Det vi läser om flyktingar sitter jag med i klassrummet”

Min Dag på folkhögskolaDeltagarna i Ingela Börjessons klass har flytt från länder i krig och enorm fattigdom. "Jag förundras över att de fortfarande står upp och nu har ett normalt liv. Det är imponerande", säger hon.

05 sep 2020
– Det som kan vara svårt att hantera är allt det som deltagarna varit med om innan de kom till Sverige, säger Ingela Börjesson, lärare på Västerbergs folkhögskola.

I somras var Ingela Börjesson med om att lägga ned Förbundet Folkhögskollärarna. Hon är nu kontaktperson på Västerbergs folkhögskola i Storvik och styrelseledamot i den nybildade Samrådsavdelningen Folkhögskola, en nationell avdelning inom Lärarförbundet för folkhögskollärarna. I mitten av juni deltog hon som ombud för första – och sista gången – på Folkhögskollärarnas förbundsmöte, då man beslöt att upplösa förbundet och bilda samrådsavdelning. Mötet genomfördes digitalt med 65 ombud framför sina datorer, hemma eller på sin arbetsplats.

–  Jag var beredd på att det skulle knastra och att folk skulle prata i munnen på varandra men det fungerade jättebra! Det jag saknade var samtalen vid luncher, fika och middagar, säger Ingela Börjesson.

I våras blev hon klar med sin folkhögskollärarutbildning och påbörjar nu sitt sjätte år på Västerberg, där hon är lärare i svenska som andraspråk. Tidigare arbetade hon som gymnasielärare i 20 år, bytte spår, läste in svenska som andraspråk och svarade på en annons när Västerberg sökte lärare.

På Västerberg mötte hon en värld hon inte var van vid. Deltagarna kommer från en spridd skara länder: Syrien, Etiopien, Thailand, Myanmar (f.d.Burma) m.fl. I början av kursen får de skriva om sin resa till Sverige.

– Jag har fått läsa saker som är fruktansvärda, som när en deltagare berättade om en resa över medelhavet och hur människor dog på båtarna. En annan deltagare från Syrien skrev om hur de satt hopträngda i bussar och hur människor som var sjuka eller dog lämnades längs vägen.

– Det vi läser om i tidningarna om flyktingars öden sitter jag med i klassrummet. Jag undrar hur man ska kunna kräva att de på kort tid ska lära sig så mycket som möjligt när de har så mycket de behöver bearbeta. Jag förundras över att de fortfarande står upp och nu har ett normalt liv. Det är imponerande.

Det som kan vara svårt är att deltagarna befinner sig på så olika nivåer kunskapsmässigt. En del kan varken läsa eller skriva på sitt eget språk, andra  är akademiskt utbildade. Hur hanterar hon det?

– De hjälper och stöttar varandra. De som har mer gedigen skolbakgrund kan läsa av instruktionerna och hjälpa dem som inte har skolvana.

Vad händer när de är klara med kursen?

– En del fortsätter allmän kurs och gör klart sin gymnasiebehörighet. Andra söker vidare, får jobb eller går en annan utbildning. Jag träffade en kvinna i somras som gick min kurs för några år sedan. Hon går nu en barnskötarutbildning. Hon var så glad och sa att tack vare folkhögskolan hade hon lyckats komma in på barnskötarutbildningen. En annan tidigare deltagare berättade att hon nu läste till socionom. De är otroligt ambitiösa och vill lära sig så mycket som möjligt så fort som möjligt