Läs senare

”Det ska göra ont att utvecklas”

FörfattarporträttetPå folkhögskolans skrivarlinje insåg hon att skriva, det är det hon ska göra. Nu lever den Augustprisvinnande författaren Jessica Schiefauer på sitt skrivande. Och på att själv vara lärare på skrivarlinjen på Ölands folkhögskola, aktuell med den postapokalyptiska Bärarna.

01 dec 2020
För Jessica Schiefauer är bokskrivandet en lång och utdragen process från ax till limpa. Den senaste boken Bärarna tog tio år att skriva.

En postapokalyptisk vision, det är det hon har skrivit på i tio år. Nu har den nått läsarna, boken om ett samhälle som för länge sedan drabbades av en pandemi. Nu lever de hårt separerade, bärarna och spridarna. Spridarna, männen, är illa sedda, faktiskt livsfarliga, trots att bärarna, kvinnorna, aldrig ens har sett några spridare. Men rädslan för de andra präglar livet och vardagen.
Jessica Schiefauers bok Bärarna utspelar sig hundra år från nu och är, som alla hennes böcker, resultatet av en långsam process där hon som hon säger det, hanterar och knådar ett stort tankegods.
– Hur skulle vi konstruera om samhället om vi drabbades av ett slags meteorkrasch, något som slår ut allt, något som gör att vi måste tänka om, när det gäller precis allting, säger Jessica Schiefauer.

Stämningen i Trädgårdsföreningen, den gröna oasen mittemellan Avenyn och Drottningtorget i Göteborg, är inte särskilt apokalyptisk den här hösteftermiddagen då solen fortfarande ger värme, i alla fall innan himlen mörknar och det börjar blåsa upp till ett oväder som sedan ändå inte kommer. Jessica Schiefauer ger ett oblygt intryck och är väldigt verbal, pratar gärna i bilder. Ibland kommer hon på att hon vill förtydliga, andra gånger vill hon lägga till.
I boken Bärarna, i sin fantasi, har hon byggt ett samhälle utifrån funderingar kring hur vi arbetar, hur vi tjänar vårt uppehälle, hur en familj ska leva tillsammans och hur den konstrueras. Hon har tänkt mycket på marknadsekonomi, är det bra eller dåligt? Och hon har frågat sig hur vi människor lever tillsammans med miljön, med naturen.
– Hela poängen var att ha en utgångspunkt, en premiss: Okej, vi släpper ner en pandemi: woof. Män och kvinnor kan inte leva tillsammans som vi gör nu, vi måste separera samhället helt och hållet. Jag ville ha ett blankt blad och nu sitter vi på riktigt i den premissen, att samhället separeras, konstaterar Jessica Schiefauer apropå att 2020 blev året då vi alla lever mer eller mindre nära Covid-19, en världsomfattande pandemi.
Hennes vision, där bärarna, kvinnorna som bär på och föder barn, står i centrum, är inte alls påverkad av det som händer nu, men hon ser paralleller mellan de två verkligheterna, en påhittad och en i allra högsta grad reell.
– Likheten finns i hur vi möter andra människor, att du känner en viss ständig skepsis och ständig misstänksamhet. Kommer någon för nära läser man lätt in ont uppsåt. Särskilt i början, i våras, var det så. Rörelseutrymmet blev så himla litet. Men för mig är det viktigt att boken inte handlar om corona. Jag har inte heller känt något behov av att skriva in det i efterhand.

– Folkhögskolan är en av få platser där väldigt många olika sorters människor med olika bakgrunder möts och tvingas lära sig samarbeta och kompromissa. Foto: Ola Kjelbye

Man kan säga att Jessica Schiefauer skriver för att få sina många frågor ur
kroppen eller ur huvudet. Först då får hon frid, när hon har formulerat sitt tankegods, vänt på så många mynt som möjligt, som hon uttrycker det. Några svar har hon inte hittat men hon har ”geggat” så mycket med frågorna som hon bara har kunnat.
– Nästa gång kommer jag att skriva om nya frågor. Men nu har jag börjat träna på att prata om den här boken. Jag pratar om den här boken i huvudet hela tiden och du är den första journalisten jag pratar med så jag provar lite nu, säger hon och tystnar en stund innan hon fortsätter:
– Den andre som begrepp tycker jag är intressant, att främmandegöra någonting. Som i världen jag skapade. Bärarna har aldrig träffat en man, det enda de har att gå efter är myter, föreställningar om en kanske mänsklig gestalt. De är ju inte ens säkra på det, hur mycket monster eller människor de där spridarna faktiskt var. Eller är.
En stor roll i Jessica Schiefauers bok spelar Neon, en queer gestalt, en så kallad Xerxes som har manligt utseende men som varken är man eller kvinna.
– De går omkring som jokrar i leken i ett samhälle där manligt utseende betyder: Var rädd, akta dig och där tycker jag att det finns en, om än tunn, parallell till samhället i dag. För den som är kvinna går ofta en liten del av tankeverksamheten i det offentliga rummet, åt till att fundera över hot. Det hotet har vi stoppat in i den manliga gestalten. Mäns våld är ett stort problem men som kvinna kan jag inte ålägga varje mansgestalt med att han ska innehålla våld. Jag måste se en människa framför mig, säger Jessica Schiefauer.
Hon trycker på vikten av nyanser, på nödvändigheten av att polariseringen i debatten minskar, det gäller även många andra samhällsdebatter.
Det hon faktiskt har kommit fram till under arbetets gång är att vi människor alltid måste ”hålla på”. Vi tar ett steg framåt och två steg tillbaka för att sedan ta två steg framåt och ett steg tillbaka.
– Det ska göra ont att utvecklas. Jag är rätt förtjust i den här frustrationen som man känner när man får sina gamla föreställningar ställda på ända. Det gör ont, det är skitirriterande men det är också jävligt gött. Det är egentligen det jag gör när jag skriver, jag gör det jobbigt för mig själv. Men vad finns det för alternativ till att sluta fundera? Det är så jag navigerar.

Jessica Schiefauer

Yrke: Författare och folkhögskollärare
Född: I Kungälv 1978.
Bor: I Göteborg.
Aktuell: Romanen Bärarna. En av tre lärare på skrivarlinjen på Ölands folkhögskola. Skriver story och dialog för ett dataspel som ska komma ut nästa år.
Utmärkelser: Augustpriset för både Pojkarna och När hundarna kommer. I barn- och ungdomskategorin.
Utbildning: Gått skrivarlinjen på tre olika folkhögskolor, Fridhems folkhögskola, Bona folkhögskola och Nordiska folkhögskolan.

Någon dröm om att bli författare hade Jessica Schiefauer inte.
I hennes familj och släkt är ”alla” språklärare. Att bli författare var liksom bortom hennes horisont och hennes morfar, lärare i engelska, franska och latin, höll de stora svenska och brittiska och amerikanska författarna högt.
– Bara män, minns jag. Han visste nog inte ens att det fanns kvinnliga författare. Det var nästan som om hans respekt för litteraturen och författarna, skapade ett avstånd mellan mig och skapandet av litteratur. Det är sorgligt, särskilt med tanke på att han själv ville bli författare.
Jessica har alltid haft lätt för att formulera sig. Hon har alltid haft nära till att gestalta, väga ord och hitta rätt ord. Men i gymnasiet var hon inne på att fotografi var rätt väg för henne. Så här efteråt har hon förstått att hon ville berätta med bilder, hon ville göra studiouppställningar med rekvisita och människor, nästan som snapshots i en teaterpjäs.

Senare började hon läsa svenska på universitetet och såg framför sig samma bana som alla andra i släkten. Hon visste att pluggar hon språk, då blir alla nöjda. Hon skrev dagbok och i den ”blev det lite novellutkast” och när de i kursen fick i uppgift att skriva en novell, sa läraren till henne: ”Hördudu, du har nåt”. Läraren berättade för Jessica att det fanns något som hette folkhögskola och skrivarlinje.
– Skriva hela dagarna och hitta på berättelser, det ville jag gärna göra och det gick att bo billigt på internat.
Dessutom var Jessica Schiefauer lite trött på Göteborg dit hon flyttat från hemstaden Kungälv. Så det passade henne bra. Andra året kom hon in på Fridhems folkhögskola i Svalöv.
– Där upptäckte jag att det jag ville göra med kameran det kunde jag göra med språket. Jag kunde måla med språket och få folk att se saker som hände genom att jag kan skildra, visa, blåsa liv i. Sedan det väl hade fått fäste i mig har jag varit fruktansvärt motiverad. Detta är vad jag gör. Den insikten har inte alltid tjänat mig väl, jag har varit otroligt sliten i perioder. Men jag har aldrig ångrat mig en sekund.
Efter Fridhem har hon också gått på Bona folkhögskola i Motala och på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och cirkeln har numera slutits eftersom hon själv är lärare på skrivarlinjen på Ölands folkhögskola.
– Hade jag inte hamnat på folkhögskola hade jag aldrig kommit dit där jag är nu. Att hitta sin stomme tillsammans med andra som också är inne på något som är så osäkert och vagt som en konstnärlig bana, det betydde mycket för mig. Folkhögskolan är en av få platser där väldigt många olika sorters människor med olika bakgrunder möts och tvingas lära sig samarbeta och kompromissa. Det påminner inte så lite om att leva i en familj.

Alla de nära vänner Jessica har i dag har hon träffat när hon själv gick på folkhögskola eller så har de någon gång i livet gått på folkhögskola. Foto: Ola Kjelbye

Andra chansen, den lyfter Jessica Schiefauer också fram, som viktig. I folkhögskolans värld kan även 50-60-åringar komma till skrivarlinjen efter ett långt arbetsliv och få en plats där de kan få utrymme och stöttning.
– Men det är också en plats om man inte har klarat grundskolan eller för de nyanlända som måste börja om från början eller de som har diagnoser, de som har hamnat mellan stolarna i de här strömlinjeformade uppfostringsanstalterna som samhället har. På ett positivt sätt är folkhögskolan en uppsamlingsplats.
Alla de nära vänner Jessica har i dag har hon träffat när hon själv gick på folkhögskola eller så har de någon gång i livet gått på folkhögskola. Nu är hon anställd på Ölands folkhögskola och kommer att ta över Stefan Gurts roll som huvudlärare när han går i pension.
– I år var jag med och antog, det var både roligt och svårt att gå igenom den här högen på nästan hundra personliga brev med cv:n, projektbeskrivningar och textexempel. Åh vad trött jag var efteråt: ”Har vi gjort rätt?”.
Men klassen blev jättebra, menar Jessica Schiefauer som dock suckar över det ständiga problemet på de konstnärliga utbildningarna, att det är svårt att få spridning när det kommer till in- och utrikesfödda och socioekonomisk bakgrund.
– Så det är en ganska privilegierad vit och inhemsk samling deltagare. Vi kan inte göra så mycket mer än att berätta att vi finns och hoppas att man ska våga söka även om man inte har svenska som modersmål.
Hon tackar för intervjuträningen och konstaterar att hon nog inte har pratat för lite. Med ett högt skratt förklarar hon att väldigt få tycker att hon pratar för lite.