Läs senare

Det går inte att lämna tilllbaka bildningen till borgerligheten

Bernt GustavssonI debatten om bildning förespråkar en del att man ska lämna tillbaka begreppet "bildning" till borgerligheten. Men bildning förekommer idag i en mängd olika uttolkningar och användningar och går inte att reducera till "borgerlig bildning", skriver Bernt Gustavsson.

15 apr 2020
Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

Återkommande, och nu i tidningen Etc., där det pågår en debatt om bildning, höjs röster för att göra en radikal åtskillnad mellan bildning och folkbildning, uttryckt så att bildning är för borgerligheten och folkbildning är för det arbetande folket. En uppmaning är att ”lämna tillbaka bildningen till borgerligheten”. Det går dock inte att lämna tillbaka något som inte är enhetligt definierat, bildning förekommer idag i en mängd olika uttolkningar och användningar. Folkbildning växte fram i Sverige och de nordiska länderna som en demokratisering av en bildning som då var förbehållen en överklass eller en elit, ”den bildade klassen”, gentemot ”de obildade”. I Sverige är ”det arbetande folket”, oftast associerat med de klassiska folkrörelserna, i motsats till Danmark där ”folket” är mer nationalistiskt präglat, det enhetliga danska folket, eftersom folkbildning ingick som en central del av frigörelsen från den tyska övermakten vid 1800-talets mitt. Så vad är ”bildning” när vi sagt ordet ”folk”? Är det något helt annat utan den förstavelsen?

Breddningen och demokratiseringen av bildningen sker vid förra sekelskiftet genom folkrörelsernas kamp mot konservatismen. Därav följer vissa värden som utgör argument mot den elitism som ligger i konservatismen, eller den förljugenhet som ligger i samtidens populism och tanken om ett nationellt, enhetligt folk. Bildning är redan då mångtydigt, vilket ger utrymme för olika ideal för bildning, särskilt under senare tid är bildning något än mer mångtydigt som gör att vi kan tala om olika versioner av bildningstanken, såsom bildning som kanon, bildning som resa, bildning som växt, bildning som kamp, global bildning etc. Skulle alla dessa versioner vara möjliga att reducera till ”borgerlig bildning”? Bildning är föremål för en mängd uttolkningar och användningar, en del elitistiska, ”vi bildade gentemot de andra”, en del fria och folkliga i klassisk mening. Men samtidigt finns det en kärna, var förutan det är svårt att tala om bildning.

Det första är att bildning är ett oändligt äventyr, en ständig resa, en strävan, en process som endast har tillfälliga mål med sig. Det tar aldrig slut, vi kan hålla på ett helt liv, vi blir aldrig färdiga. Det andra är insikten att alla kan börja där de själva befinner sig och utveckla sitt sökande och sin strävan tillsammans med andra. Det bygger på insikten att alla är olika och har olika perspektiv på tillvaron utifrån sina egna erfarenheter och utvecklas genom att möta andras perspektiv. Det behövs många röster som möter varandra i ett utbyte i en dialog. I den mångfald som möter oss går det inte längre att göra förenklande klassificeringar.

Samtidigt pågår också ett intensivt arbete inom folkbildningen med att förena en tanke om bildning med praktisk klokhet, att komma bort från mätandet och prestationen och istället skola till ett gott omdöme, ett kritiskt omdöme som gör att människor fattar kloka beslut och handlar klokt. Vi har inte tid för förenklande uppdelningar av människor i den situation som kräver en samlad motrörelse mot klimatförnekelse och populism. Det är fråga om att upparbeta en demokratisk styrka som kan stå emot alla de destruktiva och fördomsfulla krafter som utgör vår tids främsta fara. Det är knappast fråga om ”att lämna tillbaka” ”bildning” till dem som det kom ifrån. Det är snarare så att den förvandlats så att den inte finns längre i ett ”borgerligt” tillstånd, den är förvandlad och mångfaldigad.

Vi som hyllar både bildning och folkbildning som en stor möjlighet, ställer fruktbara frågor och för ett samtal om det väsentliga: vad ska vi läsa? Vilken kultur ska vi ta del av? Hur gestaltar vi djupt mänskliga erfarenheter så att de blir synliga för oss? Om några sedan vill reducera bildning till en västerländsk kanon, så vad ont gör det? En kanon förändras och ser olika ut runtom i världen. Att överge bildning vore som att överge sig själv, den handlar om personlig kunskap och kollektiv utveckling. Bildning är för alla, den är ”allmän och medborgerlig”. Jag säger som min främsta förebild, Gösta Vestlund, nu 107 år, som var med och bekämpade nazismen på 1930-talet, ”demokratisera demokratin” – och vi kunde lägga till ”bilda bildningen, utveckla bildning för alla”. Bildning och folkbildning är idag ett och detsamma i sin kärna, med de rika möjligheter att utveckla demokrati och humanism det inrymmer.