Läs senare

”De får bära ut mig härifrån!”

Min DagNär Marie-Anne Seijbolds kursdeltagare tycker de är för gamla att studera använder hon sig själv som exempel. När hon var 57 år började hon studera till lärare.

18 feb 2020
Jag har ju jobbat som pedagog i hela mitt liv. Så jag sökte till universitetet och pluggade i tre år, säger Marie-Anne Seijbold. Foto: Staffan Myrbäck

Marie-Anne Seijbold är lärare på Sundbybergs folkhögskola och kursansvarig för barnomsorgskursen, som vänder sig till deltagare med svenska som andraspråk. Det är hennes tredje år på skolan. Hon var 57 år när bestämde hon sig för att studera till lärare efter ett yrkesliv inom barnomsorgen.
– Jag har ju många deltagare i 40-45-årsåldern som kommer till mig och säger att de är så gamla att de inte kan studera. Då brukar jag säga att ”det där kan du glömma. Det är upp till dig vad du känner att du vill göra.” Jag står som ett ganska gott exempel.

När hon fick artros i höften kände Marie-Anne Seijbold att hon inte ville bli sittande på en stol och locka barnen till sig. Hon ville vara med barnen och leka. Hon fick en ny höftled inopererad men höftproblemen hade satt igång en process. Hon ville göra något med all kunskap och erfarenhet som ett yrkesliv inom barnomsorgen gett henne, ”knyta ihop säcken” som hon säger.
– Då var det någon som sa: Men du ska ju bli lärare! Kanske det tänkte jag. Jag har ju jobbat som pedagog i hela mitt liv. Så jag sökte till universitetet och pluggade i tre år.
Efter studierna prövade hon att arbeta som lärare på olika ställen.
– Jag jobbade på komvux men där är allt spikat och du får inte gå utanför ramarna. In och ut med folk och man bryr sig inte ett dugg om individen. Man har ingen speciell syn på människan, som man har på folkhögskolan. Här ser man varje individ. Man kan vara med i deltagarnas utveckling. På komvux fungerar det inte så.

Av en händelse såg hon en annons där det stod ”Barnomsorgslärare på folkhögskola”.
– Det lät så jättegammeldags! Men jag tänkte att jag måste söka och se vad det är. 1983-1985 gick jag på Bosöns folkhögskola i två år.  Det var jättehärliga år, så det hade jag med mig.
Sundbyberg har många estetiska kurser. Här mötte hon lärare som jobbade med dokumentärfilm, författare, skådisar.
– Jag tänkte: Gud vilken arbetsplats! Fantastisk!
Hur ser sina dagar ut?
– Jag har det verkligen förspänt. När jag kommer till skolan är det ett gäng deltagare som är väldigt motiverade. Mest kvinnor från arabländerna och Mellanöstern. Många är mammor i åldrarna 30 till 45 år, som har varit hemma med sina barn och vill ut i samhället och få jobb, de är verkligen superintresserade av att lära sig.

Förutom Marie-Anne Seijbold arbetar en svenskalärare, en musiklärare och en levande verkstadspedagog i kursen. Här får de sjunga och öva mycket svenska. I levande verkstad får de träna situationer de möter när de kommer ut på praktik. Skillnaden mot komvux är som natt och dag.
– Här får jag använda min erfarenhet till att själv lägga upp den pedagogiska processen. Jag har möjlighet att se till dem som människor, att få dem att växa och tro på sig själva. Det är bara glädje. De får bära ut mig härifrån!