Läs senare

”Bildning kan rädda världen”

IntervjunPandemin har öppnat ett fönster till samhälls­förändring där folkhögskolan kan spela en viktig roll. Kollektiv och etisk bildning kan rädda världen. Den hoppfulla tanken lanserar idéhistorikern Sverker Sörlin, själv en gång deltagare på folkhögskola.

04 sep 2020

 

 

– bildningens uppgift snarare bli att lära människor navigera i vår komplexa tillvaro, säger idéhistorikerns Sverker Sörlin.

Det är en solig högsommardag och Sverker Sörlin är just hemkommen från en resa i Norrland, till uppväxtens Åsele, en liten ort i Västerbottens inland. Där har han fjällvandrat och hälsat på sina ”uråldriga” föräldrar. Nu går han runt i sin spatiösa våning på Östermalm i Stockholm klädd i rutig tröja, blå kortbyxor och bruna herrskor. Pratsam och inspirerad poserar han glatt för fotografen framför Mårbackapelargoner och välfyllda bokhyllor.

– Jag har hemskt svårt för att slänga böcker, säger han med ett urskuldande fniss och rycker på måfå ut en tung volym av Stig Ramel. Jag tror att jag har uppåt tio tusen vid det här laget. En poesihylla finns i köket också, skönlitteraturen har jag i ett eget rum och så en del på vinden.

Böcker i all ära, men det räcker inte att som individ ha läst mycket för att vara bildad, menar Sverker Sörlin. För att bildning ska uppstå krävs förutom kunskaper i form av innehåll och fakta också värderingar och omdöme, det vill säga etiska och moraliska ställningstaganden. Innehållet i de erforderliga kunskaperna kan inte heller vara detsamma för olika individer, i olika miljö och vid olika tidpunkter. Adjöss med allt vad kanon heter alltså.

– Det är inget fel på klassisk bildning, tvärtom är det kolossalt viktigt att känna till en del av det västerländska bildningsarvet om man lever i den här delen av världen. Men det finns en enormt växande kunskapsmassa som blir omöjlig att ta till sig. Då borde

.

Men stopp där! På sitt typiska vis vrider Sverker Sörlin på resonemanget precis när man tror sig ha förstått vad han menar. För det räcker inte heller att vara nyfiken och kritiskt tänkande i största allmänhet, påpekar han. Ett sökande förhållningssätt behöver, för att kunna växa till värderingar och vettiga ställningstaganden, bottna i just kunskaper.

– Innehållet i kunskapen kan skifta, men det måste finnas en högre mening med att kunna saker. Bildningen vetter traditionellt mot den enskilda människan och sågs länge som en väg till människans frigörelse. Jag vill inte ta bort det, men det måste till något mer.

Fakta om Sverker Sörlin

Ålder: 64 år

Bor: Östermalm i Stockholm

Familj: Döttrarna Lydia, 20 år, och Julia, 28 år.

Nuvarande arbete: Professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska högskolan (sedan 2007), Ledamot av Klimatpolitiska rådet. Ordförande i Folkuniversitetet.

Sverker Sörlins senaste böcker:

The Environment: A history of the Idea, med Libby Robin och Paul Warde (2018), Rädslan för svaghet (2014), Antropocen: en essä om människans tidsålder (2017), Till bildningens försvar – den svåra konsten att veta tillsammans (2019), Kris – från Estonia till Corona (2020)

Enligt Sverker Sörlin behöver vetandet och värderingarna spridas till riktigt många eller kanske nästan alla – bli kollektiva – för att det ska bli bildning på riktigt. Först då blir bildningen också gynnsam för samhällsutvecklingen, vilket är målet.

– Vi står inför gigantiska utmaningar och förstår allt mer hur vi har ställt till det här på jorden. Då kan vi inte nöja oss med att bildning är till för den enskilda människans frigörelse. Vi måste hitta helt nya sätt att tänka och organisera vårt samhälle och det måste vi göra tillsammans.

Bildning i denna vidgade tappning är livsnödvändig, anser Sverker Sörlin. Det handlar om klimatkrisen, högerpopulismen som breder ut sig och nu även pandemin. Hans tanke är att om tillräckligt många får kunskap och förståelse för vad som behöver göras kommer det så småningom också att fattas bättre beslut, beslut som kommer att föra samhället i riktning bort från de framtidshot som mullrar allt högre.

Riktigt hur de önskvärda värderingarna och ställningstagandena ska uppstå och spridas har Sverker Sörlin inget tydligt svar på.

– Boken är skriven utifrån en känsla av rekyl, att det går åt fel håll i rasande fart och att något måste göras. Och vi vet att värderingar kan förändras med rationell kunskap.

Han lägger till att det förstås också krävs bra förutsättningar för att kunskaperna ska fördjupas. Det kan handla om samtal, känslor, möten mellan människor och en kreativ och trygg miljö.

Och det är här folkhögskolan och folkbildningen kommer in i bilden.

–På en folkhögskola byggs kunskapen upp samtidigt som man skapar tillfällen för de element som väcker empati, medkänsla och nyfikenhet. Blandningen av folk, den omhändertagande och reparativa funktionen, samtalen och den avgränsade miljön, allt detta gör att människor snabbt kan gå från en position till en annan.

 

Trots att folkhögskolekursen blev en flopp var den ändå betydelsefull säger Sverker Sörlin om sin folkhögskoletid

Han talar av egen erfarenhet, om än lite föråldrad. Som relativt nybakad student lockades västerbottenssonen till Skåne och den resande kursen på Tomelilla folkhögskola (numera Österlen). Som för så många andra unga på 70-talet hägrade långresor till fjärran kontinenter. Tiden på skolan beskrivs farsartat i boken som ändlösa diskussioner, komplicerade gruppövningar och förstoppande livsföring. Men också som möten med lärare som kunde konsten att stanna upp, lyssna och begrunda.

Trots att resan till Afrika blev en flopp – läraren fick kärleksbekymmer och åkte hem, deltagarna skingrades och Sverker Sörlin genomförde fältstudierna på landsbygden helt på egen hand – betecknar han året som ett av hans mer betydelsefulla. Han lärde sig massor och fick en del nya värderingar på köpet.

– Misslyckandet för skolan blev en tillgång för mig. Att ha gjort det där ensam blev den verkliga erfarenheten.

I dag hyllar han folkhögskolan som institution och framhåller lärandet där som ett föredöme. Folkhögskolor är idéhärdar, skriver han i boken, och ”i lärandet ingår att man gör kunskapen till sin egen genom att dela den med andra.”

– Jag tror på en pedagogik där kunskapen blir en del av vardagslivet, som det ofta blir på en folkhögskola.

För att lyckas med sitt viktiga bildningsuppdrag borde därför folkhögskolan och folkbildningen få rejält höjda statsbidrag, anser Sverker Sörlin. Han pläderar också för att bygga starka band mellan folkhögskolor och högskolor. Han ser framför sig en modell där varje folkhögskola är knuten till ett särskilt lärosäte och har täta utbyten.

– Att vaska fram talanger ur grupper som tidigare kanske haft svårt att hitta vägen till kunskap är ju ett jätteviktigt jobb. Men varför ska högskolorna göra det? Det vore mycket bättre om folkhögskolan tar hand om det, när nu inte gymnasieskolan klarar det.

 

– Jag tror på en pedagogik där kunskapen blir en del av vardagslivet, som det ofta blir på en folkhögskola.

Sverker Sörlin är sedan många år ordförande i studieförbundet Folkuniversitetet. För att öka bildningsnivån och locka fler till studier tycker han att studieförbunden ska bli behörighetsgivande, precis som folkhögskolan.

– Jag respekterar tanken att folkbildning ska vara fri från karriärmässiga och instrumentella hänsyn. Men menar man att bildning är viktigt, inte bara för individen utan för hela samhället, så måste man samtidigt erbjuda relevans. Bildningstanken i sig är inte tillräcklig för att dra många till mer utbildning.

Han tycker sig ha märkt en sjunkande status för bildning, inte minst när det gäller humaniora. Den snäva synen på kunskap, det ökade fokuset på kunskapsmätningar, New Public Management-andan och den nyliberala framryckningen de senaste 30 åren är faktorer som spelat in.

– Vi har blivit så fast i mätbarhetsträsket att vi har glömt bort att det finns essentiella dimensioner av kunskap som vi inte ägnar någon uppmärksamhet längre. Många lärare har pinnat på i 10–20 år åt det håll alla pekat men känner nu att ”Herregud, det fattas ju en stor del här”.

Sverker Sörlin lanserar i sin allra senaste bok, Kris – från Estonia till Corona, som kom ut i maj i år, tanken att den samhällskris vi just nu befinner oss i ingår i en större kris som började redan för 30 år sedan.

– Det finns ett samband mellan de kriser som skett sedan början av 1990-talet, där miljö- och klimatkrisen är den största. Den nyliberala epok som började då har skapat ökade motsättningar och ökade sociala skillnader. Huvudparollerna har varit ökad konkurrens, ökad privatisering och ökad mätning av kunskap. Även om en del av det är vettigt har det som samhällsprogram fått många negativa konsekvenser.

Att betrakta pandemin som en del av en fortlöpande kris är viktigt för förståelsen av vad som händer, tycker han. Avsaknaden av beredskapslager är bara ett av många tecken.

Men trots att felställningarna var relativt lätta att se i förväg kom den akuta manifestationen av krisen helt oväntat – precis som i nästan alla tidigare historiska kriser, påpekar idéhistorikern.

Han har själv varit svårt sjuk i covid-19 under våren, något han skildrar ingående i den senaste boken, och har nu fått antikroppar. Samtidigt som han på många plan är starkt påverkad av pandemin är han också hoppfull; en kris innehåller alltid ett visst mått av osäkerhet om utgången – annars hade det inte varit en kris enligt krisforskningen – vilket också öppnar ett möjlighetsfönster till förändring.

– Nu är vi så omskakade att vi lättare kan göra de stora förändringar som krävs. Mycket tyder på att vi står inför en vändning. Det är i någon mening ett revolutionärt moment.