Läs senare

Bildning går utöver vad vi ska bli

KrönikaBildning måste förstås i alla sin rikedom. Då kanske vi slipper de pinsamheter som uppstår om en politiker inte känner till några välkända boktitlar eller författare.

Bildning går utöver vad vi ska bli
Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

Går det att säga att man är emot bildning men för folkbildning? Nej, vill jag säga. Det finns ord som väcker starka känslor av antingen för eller emot. Ett sådant ord är bildning. För många kan det antingen vara det finaste  honnörsord eller ett gammalmodigt ord färdigt för historiens sophög. Men vad står det för och
varför används det återkommande i diskussionen om utbildning och kultur?

När en omfattande (ut)-bildningsverksamhet bedrivs på skolor, studieförbund, folkhögskolor, teatrar och museer behövs ett begrepp som sammanfattar vad människor försöker åstadkomma.  ”Bildning” fungerar som en beteckning för det som går utöver vad vi ska bli, vilket yrke eller vilken examen vi ska ha. Kort sagt, allt som bildar oss som människor och medborgare. För folkbildningens pionjärer var detta helt centralt.

Låt oss jämföra med den kunskapssökande verksamhet som bedrevs på nedläggningshotade eller nedlagda industriarbetsplatser för några årtionden sedan. En fyndig, samlande formulering av Sven Lindqvist var helt enkelt ”gräv där du står” . Det gjorde att verksamheten fick ett samlat namn som spreds och fick många deltagare. På samma sätt omfattar ordet bildning en mångfacetterad verksamhet som kan synliggöra verkligheten ur skilda perspektiv. Det används ibland elitärt och ibland folkligt.  Det är väl snarast själva användningen av begreppet bildning som är det väsentliga. Själv har jag studerat och skrivit en del om bildning, både i samtid och förfluten tid, mest i relation till folkbildning. Ibland används det elitistiskt och ibland sträcker det sig till folkdjupen.

Idag kan bildning presenteras i en rad olika versioner: Det klassiska som inriktas mot ett klassiskt kulturarv. Det engelska liberal education som förändrats från läsning av Great books till att omfatta kulturella sammanhang och numera även andra kulturer. Eller det mer omfattande hermeneutiska: bildning som utfärd och återkomst, som tolkning och förståelse. Eller senare ett postkolonialt i vilket mötet mellan olika kulturella bakgrunder är det centrala.

Men trots denna mångfaldiga rikedom vi finner internationellt så kondenseras begreppet bildning till en eller annan entydighet som att ”läsa klassiker”, ”förädling av människan” eller ”människans växt”. Det är som om det alltför komplexa och mångtydiga är svårt att stå ut med, särskilt i politiska och mediala sammanhang. Det behandlas uttunnat intill meningslöshet. Det är som med kunskap och sanning; går vi till filosofiska texter har de betydligt mer komplexa innebörder än som de framstår i samtida mediala sammanhang.

Ett av bildningens främsta bidrag idag är möjligheten att humanisera och demokratisera en utbildning som blivit alltmer instrumentell med anställningsbarhet som främsta mål. Bildning hänger samman med hur vi ser på kunskap och vilken personlig betydelse den har för oss. Den kan inte reduceras till enbart enskilda informationsbitar som faller in och ut ur huvudet utan fokuserar på förståelse av den komplexa värld vi lever i för att kunna granska den kritiskt. Bildning hänger på det sättet samman med hur vi lär oss. En ofta använd metafor i bildningssammanhang är utfärd och återkomst.  Metaforen tar sats i det som vi är förtrogna med, varifrån vi söker oss utåt mot nya och spännande perspektiv då vi inte bara lär känna världen utan även oss själva.

Bildningens möjligheter tillhör alla och är på så sätt en demokratisk resurs. Bildande kunskap formar oss till både kunniga och kloka människor som förmår att hantera sitt eget och andras liv och göra det bättre.

Vi behöver därför en omfattande diskussion om hur bildning kan förstås i all sin rikedom. Möjligen kan vi då slippa den uppståndelse och de pinsamheter som uppstår om en politiker inte känner till några välkända boktitlar eller författare. Bildning och folkbildning hör samman enligt min mening. Den gångna höstens Bokmässa var talande för motsatsen. Bildningens och folkbildningens platser var separerade. Man borde istället se hur de hör samman. Vad händer med ett ”folk” som utelämnar de möjligheter som kan åstadkommas för att ge bildning ett radikalt, humanistiskt, demokratiskt och folkligt innehåll?

ur Lärarförbundets Magasin