Läs senare

Är morgondagen redan här?

KrönikaEn sida av våra existentiella villkor är hur vi överlever kriser och katastrofer som människor, med bevarande av vår mänsklighet, som etiska varelser.

01 dec 2020

I en bok med titeln Är morgondagen redan här? analyserar Ivan Krastev pandemins verkningar i Europa. En pandemi av det slag vi genomlever var visserligen av vissa förväntad, men var ändå högst osannolik. I litteraturen har den framställts som en ankommande dystopi. Det är inte ovanligt att beskriva själva arten av en sådan händelse genom att använda bilden av svarta och vita svanar. Pandemin är beskriven som en händelse där svanen är grå, den är en ”gråsvanehändelse”. Den vita svanen står för vaneseendet, det normala, allt är sig likt. Den svarta svanen står för det exceptionella undantaget. Den grå svanen gör det möjligt för oss att lägga om våra invanda perspektiv. Pandemin blev till en chock när den inträffade, men ter sig i efterhand alltmer sannolik. Ja, den är ett faktum, men det fulla erkännandet av den har tagit tid. Den beskrivs som besannandet av en rad olika dystopier på en och samma gång, som cirklar som går i varandra i ett så kallat Venndiagram. Orwells 1984 läggs till Huxleys Du sköna nya värld, som läggs till Atwoods Tjänarinnans berättelse.
Enligt Krastev ligger konstens och litteraturens betydelse i att få oss att se det alltför bekanta och invanda med nya ögon, att se det osannolika som mer sannolikt. Politiken verkar i sådana tider i en annan riktning, att få det obekanta att verka normalt. Vilka horribla förslag en makthavare än lägger fram verkar de efter ett tag som normala och får oss att se dem så. Med litteraturens och konstens hjälp kan vi se det vi tidigare inte sett, att tolka om vår tillvaro utifrån nya existentiella villkor.

Den dubbla kris vi upplever, pandemi och klimatförändringar, beskrivs ofta som en existentiell kris, vilket innebär att villkoren för vår existens ställs ifråga. Det finns en dubbelhet i ordet ”existens”, den kan på ett sätt beskrivas som en fråga om överlevnad rent fysiskt och biologiskt. Detta skildras på ett överväldigande sätt i den lilla romanen År, månader, dagar, av den kinesiske författaren Lianke Yan. Här skildras en gammal man som är ensam kvar i sin by efter det att alla flytt för torkan och för att maten är slut. Det enda han har att leva på är en majsplanta. Hans enda sällskap och trygghet är hans blinda hund.

En annan sida av våra existentiella villkor är hur vi överlever som människor, med bevarande av vår mänsklighet, som etiska varelser. Det är vad Albert Camus beskriver i romanen Pesten. Camus tillhörde på sitt sätt den grupp av intellektuella, ”existentialisterna”, vars bärare var filosofer som Sartre och Beauvoir. Det gemensamma för dem är att se människan som fri att handla, vi är ”dömda till frihet”. För Camus, som mer såg sig som författare än filosof var solidariteten i ett sådant krisläge mer betydelsefull, ett sätt att protestera och revoltera mot meningslösheten i tillvaron. Läkaren och huvudpersonen i boken, Bernhard Rieux, som ägnat all sin kraft och kunskap åt pesten diskuterar mot slutet av tragedin med sin vän hur vi kan vinna frid i en sådan värld. Att visa solidaritet och låta andras väl gå före egenintresset är en början, men måste man inte vara ett helgon för att klara detta, frågar kamraten Tarrou som tror på medkänsla med de som lider. Rieux svarar: ”Jag känner mer solidaritet med de besegrade än med helgonen. Jag tror inte jag har någon smak för heroism och helighet. Det som intresserar mig är att vara människa”. En människa ser till andras väl, bortom egenintresset. Rieux och Camus är i den meningen humanister.

Camus bok om pesten i den algeriska staden Oran har blivit en av de mest lästa texterna i Coronans tid. När jag läste boken för andra gången nu i sommar påminde en kamrat mig om att jag faktiskt har varit där, i Oran i slutet av 1960-talet, åratal efter det att pesten utspelar sig där. Vi var några äventyrare som kastade oss ut i världen på ett lov och hamnade på den nordafrikanska kusten. Minnet utspelar sig mellan den verkliga upplevelsen av staden och berättelsen, de förstärker varandra.  Kanske var det därför berättelsen kändes så bekant? Vi kastar oss ut i det obekanta som vid ett återvändande kan kännas bekant. Så är det väl lärprocesser går till? Därav kan många pedagogiska slutsatser dras. En är att pendla mellan det bekanta och det obekanta. Vi behöver både uppleva och ta del av berättelser.