Läs senare

”Är det någon plats där människor kan läka är det folkhögskolan”

KrönikaJag har mött så många deltagare med ofattbara livshistorier, som trots sina förutsättningar lyckats motivera sig till att ta kontroll över sin framtid. Nu kan jag lyssna på dem och säga att jag förstår hur tufft det kan vara skriver Johanna Isaksson i sin krönika

05 sep 2020

För två år sen dog mitt barn. Jag vet, det är en brutal start på en krönika. Dessvärre är det sant och inget jag med omskrivningar eller slingriga omvägar vill försköna eller förmildra. Det var just så det var. Han dog i min famn, en vecka efter sin ettårsdag. Livet kan vara brutalt, det tror jag många blivit varse den senaste våren och sommaren. Ivar föddes sommaren 2017, en varm och molnfri morgon. Något oförklarligt hade hänt i min kropp och moderkakan hade släppt helt från sin vägg. Det blev ambulans och akut kejsarsnitt.

Jag förlorade fyra liter blod och Ivar fick syrebrist och en svår hjärnskada. Flera livsviktiga reflexer saknades och han kunde varken svälja eller hosta och fick sondmatas och sugas ren på slem, ibland uppemot hundra gånger per dag. Jag, Ivars pappa och Ivars syster fick ställa om våra liv totalt. Ivar intensivvårdades fem månader på sjukhus och sen sju månader i vårt hem, av oss – hans föräldrar. Varje sekund var på liv och död men panik, skräck och sorg var känslor vi inte hade tid med. Allt fokus var på att göra Ivars liv så drägligt som möjligt. Han fick palliativ vård eftersom vi tvingades acceptera att han inte kunde botas. Men hur länge han skulle orka kämpa visste inte ens de bästa barnneurologerna.

Mitt under värmeböljan för två år sen märkte vi att han inte orkade mer. Och vi förstod honom. En sen julikväll lämnade Ivar jordelivet, omgiven av sina föräldrar, sin syster, sina mor- och farföräldrar och en sköterska från hemsjukvården. En era var slut och nu började nästa – livet som förälder som förlorat ett barn. Hur sörjer man ett barn? Hur förlikar man sig med att livet blev en käftsmäll? Hur kommer man tillbaka till vardagen – den som andra lever – med jobb, intressen och vardagsproblem? Jag vet fortfarande inte riktigt, men jag försöker lära mig.

Efter fyra års sjukskrivning börjar jag känna en pirrande längtan i magen, efter gemenskap, mening och tillhörighet. Jag längtar efter folkhögskolevärlden! För är det någon plats där människor som sargats av livet kan få en chans att läka och utvecklas så är det på en folkhögskola. Jag tror faktiskt att mitt livsbagage kan göra mig till en ännu bättre lärare. Jag har mött så många deltagare med ofattbara livshistorier, som trots sina förutsättningar lyckats motivera sig till att ta kontroll över sin framtid. Nu kan jag lyssna på dem och säga att jag förstår hur tufft det kan vara. Och jag kommer mena varje ord.