Läs senare

150 år av folkbildning

ReportageTradition – och förnyelse. Ett recept som präglat folkhögskolorna i Sverige sedan de första startade för 150 år sedan. Vi har besökt två av Sveriges tre första folkhögskolor som startade detta år: Hvilan och Önnestad i Skåne.

– Jag tycker ett begrepp som folkhögskoleanda glorifierar. Jag pratar hellre om folkhögskoleperspektiv. I det ingår att folkhögskolorna alltid har förändrats utifrån olika samhällsutmaningar, säger Eduardo Gran Villanueva-Contreras, rektor på den 150-åriga folkhögskolan Hvilan. Foto: Emil Malmborg

Doften! I stället för den där lätt unkna lukten av svettinpyrd gummimatta känns en lätt syrlig och frisk doft av fernissat trä i den här jympasalen. Så är den också helt i trä, från golvet, via de ribbstols- och fönsterförsedda väggarna till det höga taket.

Jympasalen är inte den enda platsen här på folkhögskolan Hvilan i skånska Åkarp där man känner historiens vingslag. Huvudbyggnaden är en kopia av den krog där den ursprungliga folkhögskolan inhystes vid starten 1868, minus det ursprungliga halmtaket. I mars 1874 brann skolan brann ner till grunden. Bara ett drygt halvår senare var den återuppbyggd, inklusive en pubdel med mörk träpanel och visdomsord i ålderdomlig piktur. Personalen använder puben som fika- och mötesrum.

Det är fantastiskt att arbeta i byggnader med sådana anor, tycker Hvilans rektor Eduardo Gran Villanueva-Contreras. Men:

– Det är inte husen som är det viktiga för oss.

Kommentaren handlar om det faktum, att Hvilan bedriver verksamhet på flera ställen och ihop med flera olika samarbetspartner. Här finns inte heller något internat längre.

– Det är såklart lättare om alla deltagare och all personal finns på samma ställe, men då är det större risk att man hamnar i en bubbla. Sen finns det förstås andra folkhögskolor där deltagarna mår bättre om de kan koppla bort sig från yttervärlden ett tag.

Lite så var tänket för 150 år sedan. Skolorna skulle ligga på landsbygden för att de unga männen (kvinnor kom in i bilden senare) skulle ”värjas för de frestelser vistandet i staden ovillkorligen måste medföra”.

Men även om Åkarp fortfarande är lantligt ligger det i dag i en storstadsregion, med Malmö och Lund på ett par mils avstånd. Då är det bra att finnas på fler platser också fysiskt, anser Eduardo Gran Villanueva-Contreras. Han berättar att Hvilans folkhögskola ökat deltagarantalet från cirka 300 till nästan 900 på de senaste fyra åren, genom filialer, samarbeten och utökat antal distanskurser.

Hvilan är en av de tre svenska folkhögskolorna som startades 1868, med inspiration från Danmark och Norge. De två andra är Önnestad, också Skåne, samt Lunnevad i Östergötland. Målet med verksamheten var att bondsöner skulle få ”medborgerlig bildning med inriktning på de nya kommunallagarna, moderna jordbrukskunskaper samt personlig utveckling”.

Också på Önnestads folkhögskola utanför Kristianstad finns reminiscenser av skolans långa historia, även om den ladugård där de första lektionerna hölls är borta. I ett hus som förr hyste såväl aula som rektorsbostad är bland annat det gamla köket med sin öppna spis bevarat. Här bjöds på sin tid nyanställda lärare och deras respektive på middag, och här lekte rektorsbarnen tafatt med sina vänner.

– Jag minns hur vi hoppade mellan bänkarna, minns Per Carlman, som på 50-talet var en av dessa vänner.

Nu är han lärare ”på övertid”, efter att ha jobbat här sedan mitten av 80-talet och fyllde pensionär härom året. Han undervisar i samhällskunskap och psykologi på allmän linje, där merparten av skolans drygt 300 deltagare (etableringskursen oräknad) går.

Annika Lindquist, rektor på Önnestads folkhögskola, kan ibland sakna det folkhögskoleliv som innefattade kvällsaktiviteter och evenemang. På den tiden bodde också flera av lärarna på skolområdet. Foto: Emil Malmborg

Önnestads folkhögskola är en av få i landet som inte har någon filial. Alla skolans utbildningar och kurser bedrivs i och från – distanskurser ingår i verksamheten –  skolans lokaler.

Här finns också fortfarande en internatdel, även om allt färre deltagare väljer att bo så.

– Det är lite synd, säger Annika Lindquist, som började här som lärare 1993 och nu är rektor sedan sex år tillbaka.

Hon kan ibland sakna det folkhögskoleliv som innefattade kvällsaktiviteter och evenemang. På den tiden bodde också flera av lärarna på skolområdet.

– Det var ett annat liv och rörelse. Men på många sätt är det bra att både deltagare och lärare har ett liv utanför skolan numera.

Nackdelen är att det är svårare att få till sammanhållning mellan deltagarna. På Önnestad finns fyra sektorer – allmän kurs, konst- och textil, sociala sektorn och tecken/tolk  – som håller till i varsina byggnader.

Därför gäller det att jobba för att deltagarna ska känna gemenskap med varandra. Till exempel erbjuds alla deltagare och all personal att för en mycket billig penning resa till bokmässan i Göteborg varje höst. Med jämna mellanrum anordnas också schemabrytande dagar med föreläsningar och andra aktiviteter för alla som går på Önnestad.

Annika Lindquist är också noga med att alla deltagare får klart för sig vad det innebär att gå i just folkhögskola. Därför finns obligatoriska lektioner om folkhögskolans grunder på alla utbildningarnas scheman.

– Vi måste värna om och visa att vi är en egen utbildningsform, inte ett slags Komvux.

Och så finns det något mer, något som har med tradition att göra, tycker hon.

– Uttrycket ”folkhögskoleandan sitter i väggarna” tycker jag stämmer bra hos oss. För mig innebär det att deltagarna blir sedda, hörda och bekräftade. Att vi fikar tillsammans på förmiddagen, att vi har internat, att servicepersonalen finns nära deltagarna.

Eduardo Gran Villanueva-Contreras på Hvilan värjer sig lite mot ordet folkhögskoleanda.

Folkhögskolan Hvilan satsar också hårt på sfi-undervisning, bland annat genom yrkes-sfi, samt på yrkesutbildningar för särskilda målgrupper, som en utbildning till bilmekaniker samt maskinförare för kvinnor i Höör. Foto: Emil Malmborg

– Jag tycker begreppet glorifierar. Jag pratar hellre om folkhögskoleperspektiv. I det ingår att folkhögskolorna alltid har förändrats utifrån olika samhällsutmaningar.

– Jag tycker vi lever för mycket i det vi varit och är i folkhögskolevärlden. Vi ska inte bara förvalta, utan också förändra och förnya!

Annika Lindquist är inne på samma linje:

– Vi kan inte bara köra på i våra gamla hjulspår, utan måste utveckla oss hela tiden.

I boken Folkhögskolan 150 år listas, utifrån en artikel från 2005 av professor Staffan Larsson, några av de saker där folkhögskolorna bidragit till förnyelse av det svenska utbildningssystemet: bland annat motverkan av regional och klassmässig ojämlikhet, tidig satsning på kvinnliga elever, överskridande av gränsen mellan bildning och yrkesutbildning, införandet av vuxenutbildning.

I dag handlar förnyelsearbetet till exempel om att anordna etablerings- och motivationskurser, att möta det ökade behovet av undervisning på grundskolenivå och att deltagare med funktionsvariationer får det stöd de behöver, konstaterar de två rektorerna. Ännu ett exempel är att anordna seniorkurser och därigenom se till att skapa möten mellan äldre och yngre deltagare.

Folkhögskolan Hvilan satsar också hårt på sfi-undervisning, bland annat genom yrkes-sfi, samt på yrkesutbildningar för särskilda målgrupper, som en utbildning till bilmekaniker samt maskinförare för kvinnor i Höör.

– Jag försöker hela tiden bredda och öppna, säger Eduardo Gran Villanueva-Contreras.

I och med sin stora satsning på sfi-undervisning har skolan anställt en särskild sfi-rektor, vars uppdrag är att implementera sfi-undervisningen i folkhögskolans arbetssätt.

– Sfi är ju en annan, ganska fyrkantig utbildningsform. Men vi ska nog få till det. Till att börja med kallar vi de eleverna för deltagare.

I förlängningen hoppas han att dessa deltagare ska sprida kunskapen om att utbildningsformen folkhögskola finns vidare till sina barn. Ett annat sätt att bredda handlar om att samarbeta om undervisningen med skolor i andra delar av världen, berättar han.

Lykke Bank går vävlinjen på Önnestad. Textilkurser har funnit i folkhögskolans regi ända sedan 1873, då Hvilan startade sommarkurser för kvinnor som skulle få en ”praktisk utbildning med handarbete

Folkhögskolorna utmärkte sig redan på 1800-talet för sina nydanande idéer om hur undervisningen skulle bedrivas. Pedagogiken ”skilde sig markant från tidens läxläsnings- och examensskola”, skriver Kerstin Mustel i boken Folkhögskolan 150 år.

Eduardo Gran Villanueva-Contreras tror att denna förnyelsetradition bidragit till epitetet ”flum”, som både han och Annika Lindquist menar fortfarande vidhäftar folkhögskolorna. Det är  ett arv från den tid då folkhögskolepedagogiken med dess demokratiska och ofta tematiska arbetssätt var ny och oprövad, menar han.

– Men i dag har ju både grundskolan och gymnasiet anammat det sättet att undervisa.

Både han och Annika Lindquist tycker att folk i gemen har för lite kunskap om vad folkhögskolorna gör och står för.

– Ett sätt att sprida kunskap om oss är genom att ha sfi-undervisning.

Hvilan var under sina första decennier en viktig kulturaktör i bygden. Byborna bjöds in att lyssna på populärvetenskapliga föredrag, något som drog stora åhörarskaror. Sådant hinns sällan med i dag, säger Eduardo Gran Villanueva-Contreras och påpekar att det dessutom är svårt att nå andra än pensionärer vid den typen av arrangemang.

– Men vi försöker ha vår park så öppen som möjligt, så att Åkarpsborna känner att folkhögskolan är en del av byn. Förra sommaren fanns det till exempel pokemon här. Det var kul!

– Folkhögskolorna måste anpassa sig till samhällets behov, säger rektor Annika Lindquist som började arbeta som lärare på Önnestad 1993.

Annika Lindquist på Önnestads folkhögskola resonerar på ett annat sätt.

– Ett tag blev vår park ett slags tillhåll. Så vi är noga med att den är privat område och har haft ett bra samarbete med polisen om det.

Inte heller hon tycker tiden räcker till för att anordna offentliga arrangemang i skolan och påpekar att det också handlar om att värna personalen.

– Folk här är så hängivna att det finns risk för utmattning.

Men det finns också ett viktigt arv att förvalta.

– Allas lika värde. Traditionen att ta sig an flyktingar – under andra världskriget erbjöd många folkhögskolor plats för judiska flyktingar, i dag har vi mycket sfi och etableringsverksamhet.
Samarbeten – vi lånar till exempel ut våra lokaler till scouterna och samarbetar med kommunen och Lunds universitet, säger Eduardo Gran
Villanueva-Contreras.

Både Hvilan och Önnestad har använt sina 150–årsdagar som avstamp inför framtiden. I Önnes-tad började förberedelserna redan för tre år sedan, genom en stor marknadsföringssatsning som bland annat innebar ny logga och hemsida. På jubileumsdagen i våras bjöds både nuvarande och för detta deltagare och personal in till föreläsningar och fest.

Vid Hvilans firande visades en teaterföreställning med nedslag i tre viktiga år – 1868, 1968 och –  via en app – 2068. Eduardo Gran Villanueva-Contreras ser förtjust ut när han visar den, men konstaterar att det är svårt att sia om framtiden.

– Det jag vet är, att folkhögskolorna måste anpassa sig till samhällets behov – utan att förlora sin kärna, säger han och skriver under på Annika Lindquists framtidsvision:

– Jag tror folkhögskolorna kommer att behövas ännu mer i framtiden.

ur Lärarförbundets Magasin