Läs senare

 »Vi vill gå i skola, inte tigga«

ReportageEn professor i kemi, en ingenjör och en folkhögskollärare. De arbetar alla ideellt för att lära ut svenska till romska EU- migranter som tigger pengar på gatorna. Sundbybergs folkhögskola lånar ut lokaler gratis. Tollare folkhögskola gav en tid ekonomiskt stöd till en lärare.


17 Okt 2017
 »Vi vill gå i skola, inte tigga«
Simona Ciuraru, Cassandra Ciuraru och Zinica Ciuraru är romska EU-migranter som får svenskundervisning av Föreningen hem och lärare som arbetar ideellt. Deras dröm är att få gå i skola, få ett arbete och slippa tigga pengar. Foto:Anneli Hildonen

Klockan är runt åtta en torsdagsmorgon i början av september. Sex romer i åldrarna 20 till 30 år släntrar in på IOGT-NTO-gården på Klara Södra Kyrkogata, nära t-centralen. Daniel Butnariu välkomnar dem alla på rumänska och alla säger hej.

Det märks att det inte är första gången de kommer. Alla letar fram sina anteckningsböcker med röd pärm och svart rygg. Det ligger fler pärmar i ett skåp, som tillhör romer som åkt tillbaka till Rumänien eller som inte kunnat komma.

– På morgnarna är vi vanligtvis sju, åtta stycken, berättar Daniel Butnariu.

Simona Ciuraru, Cassandra Ciuraru och Zinica Ciuraru tränar att skriva på svenska under överinseende av Daniel Butnariu. Undervisningen sker på olika platser i Stockholm. När reportaget skrevs var man i IOGT-NTOs lokaler. Bilderna är tagna i Frälsningsarméns lokaler i Stockholm. Foto: Anneli Hildonen

Själv har han varit i Sverige i sex år och hunnit studera till ingenjör. Hans inriktning har varit kreativitet och team building och han har också genomfört flera kurser i sitt ämne. När han stötte på tiggare på gatan och märkte att han kunde kommunicera med dem på rumänska ville han göra något annat. Många sa till honom att de ville lära sig läsa, skriva och svenska språket. Han kände att han gärna ville ställa upp.

Det är kvinnorna som hämtar kaffe till männen Grafian och Cristi, som också passar på att ladda sin mobil. Zinica och Grafian är gifta. Båda har under perioder arbetat för en svensk städfirma. De har också tillsammans med tio andra romer deltagit i föreställningen Förklädd Gud på Folkoperan. De delade då ut gratisbiljetter till förbipasserande, när de tiggde. Men endast två nappade.

Zinica hade skrivit en skylt där texten började med att hon kommer från Rumänien och behöver pengar till mat. Fortsättningen var följande:

”Jag gissar att ingen kommer att läsa detta, men jag kommer att spela i Förklädd Gud på Folkoperan och jag vill gärna ge dig två biljetter gratis, som tack för att du ser mig.”

Cazandra, Zandra och Sofica bläddrar i sina böcker och försöker svara på Daniels frågor: ”Hej, vad heter du? Är du hungrig?” De har alla börjat lära sig läsa och skriva. För de är alla analfabeter. Daniel berömmer dem, de har nu lärt sig alfabetet.

– Vi har aldrig gått i skolan. Så vi måste lära oss läsa och skriva för att kunna överleva. Vi vill hellre komma hit till skolan än att tigga. Vi vill inte tigga utan arbeta.

De föreslår att de ska få putsa fönstren på iogt-nto-gården, men har inte fått något gensvar ännu.

– Vi vill inte vara nomader som flyttar hela tiden. Då måste vi starta från noll i varje nytt land. Förr fanns mycket mer jobb. Men nu har flera arbeten ersatts av robotar och automatiserade fabriker, säger Grafian.

 

Daniel Butnariu är ingenjör men när han stötte på tiggare på gatan och märkte att han kunde kommunicera med dem på rumänska ville han göra något annat. Många sa till honom att de ville lära sig läsa, skriva och svenska språket. Han kände att han gärna ville ställa upp. Foto: Anneli Hildonen

Tidigare har Tollare folkhögskola gett stöd till verksamheten, som drivs av Föreningen Hem, som bildades 2014 för att hjälpa hemlösa eu-migranter som tillfälligt befinner sig i Sverige. Daniel arbetar vidare, men hoppas på fortsatt stöd av Tollare även framöver.

– Det handlar förstås inte enbart om språket. De behöver också hjälp i vardagen, tillägger han.

Zinica berättar att hon blivit bestulen både på sitt id-kort och på sina pengar. De har ibland fått hjälp av organisationer, bland andra Filadelfia, som driver ett boende vid Globen.

– De tycker vi ska sova där och inte på gatan. Om de inte talat romska med oss hade vi nog inte nappat på det, säger Zinica.

– Vi har erbjudit flera sovplats. Men många känner sig blyga och vill inte störa, de vill hellre sova ute med andra romer, inflikar Daniel.

De sex bläddrar i böcker med bilder. Grafian stavar sig fram: sallad, kikärtor, äpple, melon och kött. De andra skrattar och försöker själva: soffa, bibliotek, lampa och Jag vill ha en glass.

Efter en timme drar de iväg.

 

Det är söndag och klockan är 12. Dags för kursen i svenska på Cyklopen, ett föreningsstyrt kulturhus nära Högdalens centrum, en av Stockholms söderförorter. I receptionen sitter Tiina Chenon:

– Det här är folkbildning på riktigt, att vi tar ansvar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Tiina Chenon är folkhögskollärare och gick i pension förra året. Nu  är hon engagerat sig i Föreningen Hem och undervisar rumänska romer i svenska. De första romerna anländer, de blir mer än tjugo. De går uppför trapporna och bär med sig fika. Det ska bli fikapaus efter första lektionen.

– De brukar vara 20–25. Antalet beror på polisen. Har det varit en razzia nyligen kommer inte så många. Då har de tvingats flytta till en annan skog längre bort.

– De romer som kommer hit får inget jobb och måste tigga. De bor alla i närheten. Sen försvinner dom efter avhysningarna. De kommer hit också för att ladda mobiltelefonerna, vatten och kaffe, berättar Tiina Chenon.

Gigica Maruntelu vill ta hand om kaffet och bära det uppför trapporna. Hon klagar också på att hon har problem med ögonen. Det är Daniel som tolkar.

Tiina och Daniel har intervjuat flera av deltagarna om livet i Rumänien och i Sverige. Här är ett utdrag:

”Vi äger ingenting, varken hus, häst eller jord. En del har tur och får ett jobb och tjänar som mest 100 kr per dag i Rumänien. Det räcker inte långt. Under sommaren finns jobb som byggnadsarbetare. För att få jobb måste man ha gått i skolan minst i tio år. De flesta av oss har inte det. Några har bara gått i tre år.”

– Det här är folkbildning på riktigt, att vi tar ansvar för demokrati och mänskliga rättigheter, säger Tiina Chenon, folkhögskollärare som gick i pension förra året. Nu är hon engagerad i Föreningen Hem och undervisar rumänska romer i svenska. Staffan  Myrbäck

Många återvänder trots allt till Rumänien för att det blivit svårare att hitta jobb i Sverige och för att tiggeriet ger för lite pengar. Till Frankrike är det möjligt att ta med sig barnen som också kan gå i skolan där och det är något lättare att hitta bostad. Om man får jobb är det många gånger hyfsat betalt. Men polis och myndigheter är brutalare än i Sverige. Det är trots allt tryggare i Sverige. Men romer får ibland skulden för brott som andra begått, till exempel balter, marockaner och bulgarer, men också brott som svenskar är skyldiga till.

– Hur kan man förbjuda tiggeri? De har ingen vettig bostad, ingen skola för barnen, får inget arbete. Rumänien är ju medlem i eu, så hur kan eu förhålla sig så passivt? Formellt får migranterna bara stanna i tre månader. Sen måste de åka hem, men många kommer tillbaka, säger Tiina Chenon.

– Folkhögskolorna skulle göra mer. I folkbildningen ligger ett ansvar att ge dessa romer ett slags värdighet genom dessa kurser. Vissa har aldrig kunnat läsa eller skriva.

– Vi hjälper till med andra saker också. En hade fått ett utbetalningskort från Stadsmissionen som skulle lösas in i en butik. Men butikerna tyckte att beloppet var för stort. Då gick vi till Skatteverket. Vi måste skicka tillbaka blanketten och sen får de sätta in pengarna på mitt konto. Hon kan inte skriva. Så jag ger henne pengarna sen.

Kursen i svenska på Cyklopen kommer snart igång. De är nu 21, tolv kvinnor och nio män. De delas in i tre grupper, beroende på kunskaper. Sven Hovmöller, professor i kemi på Stockholms universitet, talar först inför de församlade. Han är också aktiv inom Föreningen Hem.

– Ni får lättare jobb om ni kan svenska, vill ni det?

Alla säger ett rungande: Ja.

Han berättar om romer som lever på en dollar om dagen i Rumänien. Världsbankens existensminimum är 1,9 dollar. De lever alltså alla under existensminimum.

– Det är bättre att panta än att tigga, säger en rom. Nu är det fler barn som går i skolan i Rumänien. Men arbetslösheten är 80 procent.

– Ni måste lära er svenska. Då kan ni få 20 000 kr i månaden, betydligt mer än en lärare som får 3 000 kr eller en läkare som får 4 000 kr i Rumänien. Den som vill studera svenska kan också följa med till Sundbybergs folkhögskola.

En rom som kallar sig Stefan och är 35 år lägger upp högar av gamla enkronor. Föreningen Hem säger att de ska hjälpa honom att växla in pengarna, så att de går att använda.

En yngre romsk kvinna säger att hon gått åtta år i skolan, men att hon inte lärt sig nåt:

– Våra föräldrar hade inte råd att muta lärarna, som kom i början av lektionen, men sen gick de hem och kom tillbaka strax innan vi slutade. Då lär man sig inget. En annan lärare slog oss med linjal.

Gigica Maruntelu, som varit i Sverige i tre år, säger att hon har ont och problem med ögonen. I Rumänien kostar det att gå till doktorn. Tiina berättar för henne, att varje onsdag kan man gå till Centralen kl 18 om man har ont och behöver söka upp läkare. Föreningen Hem lotsar dem dit.

– Doktorn talar rumänska och det kostar ingenting. Det är Läkare i världen som ställer upp.

Lektionen fortsätter. Sven Hovmöller ställer frågorna: Vad heter du? Hur många barn har du? Var bor du? Vad talar du för språk?

En rom har svårt att säga ordet språk. De andra skrattar. De yngre verkar ha lärt sig mest.

Snart kryper Sven Hovmöller ned på golvet för att visa att ordet han vill ha är ”hund”. Han reser sig upp och skriver katt på tavlan. Sen blir det Karavani som är husvagn på rumänska och Casa som betyder hus.

– Flera av dem jag har här kan inte skriva sitt eget namn.

Han visar sedan stolt upp ett papper där en kvinna skrivit sitt namn för första gången.

Sven Hovmöller är professor kemi vid Stockholms universitet och undervisar EU-migranter i svenska. Foto: Fredrik Persson / TT /

Det var när Sven Hovmöller åkte tunnelbana för fyra år sen, och han för första gången såg att folk tiggde, som han bestämde sig för att dra sitt strå till stacken. Som (s)-ledamot tog han upp frågan i fullmäktige i Sollentuna och hade möte med Thomas Hammarberg, tidigare Europarådets Kommissionär för mänskliga rättigheter och Hans Caldaras, som länge har debatterat och engagerat sig för romers rättigheter i Sverige.

När 200 romer skulle avhysas hjälpte han dem att flytta och hitta en bättre plats att sova på.

– Nu känns det som om jag jobbar heltid med frågan. Just nu överklagar jag en faktura från Stockholms stad för att de forslat bort en husvagn som vi erbjudit romerna att bo i. Vi har fått en faktura på flera tusen kronor, berättar Sven Hovmöller.

Det är söndag och klockan är 15. Dags att börja svenskalektionerna på Sundbybergs folkhögskola. Tre romska kvinnor anländer. De är noga med att de inte vill fotograferas. Nina Falkestav, Föreningen Hems sekreterare, håller i kursen tillsammans med Tiina Chenon. Nina kan rumänska och lite romani.

Gabi, 24, Maria 30 och Nicoletta 24 har alla barn. Det är mormödrarna som tar hand om barnen hemma i Rumänien. De brukar vara sex deltagare och träffas en gång i veckan på folkhögskolan.

– De ska lära sig läsa och skriva. Och det kan inte Maria, säger Nina.

– Jag kan inte svenska. Lär jag mig mer så kan jag prata med folk och hitta jobb, säger Nicoletta. Också min dotter hoppas få lära sig svenska och komma hit.

De andra instämmer. Nicolettas man har jobb och själv har hon städat för Hemfrid.

– Men det är svårt att skriva på kontrakt för mer än tre månader. Vi får ju inte stanna längre. Och så är det svårt att hitta bostad, säger Nicoletta.

– Det finns en del rasister, som säger fula saker. Ibland spottar de på oss. Vi sover inte ute idag, säger Gabi.

– Det är svårare att tigga idag. Svårt att få ihop pengar och kunna skicka hem till barnen. Nu i september börjar skolan och barnen ska ha skoluniform, skolväska, pennor, och ibland hyra för bänken, säger Maria.

Nina skriver på tavlan och de tre försöker läsa: Vilken är din favoritmaträtt? Vilka ingredienser behövs för at laga den? Hur gör man?

Så ringer Nicolettas mobil. Hon vill inte svara, säger att det är Papusa som ringer. Papusa Ciuraru, 83,  blev skadad under attentatet på Drottninggatan den 7 april. Det var ett stycke av ett betonglejon som for iväg över Papusas fotled, som gick av på två ställen. Hon fick då läkarvård, men blev nyligen sjuk igen. Fast nu blir hon utkörd från sjukhuset så hon har ingenstans att sova i natt. Hon vill tillbaka till Farsta. Hon får stöd via sms och lektionen fortsätter.

Hur länge stannar ni i Sverige?

– Tills vi får ett jobb. Det finns inga jobb i Rumänien om man bara har åtta år i skolan och vi har inte ens det, säger Gabi.

Märker ni av att det kommit många flyktingar till Sverige, känner ni er utkonkurrerade?

– Vi förstår flyktingarnas situation och vill inte ta något från dem. Men det finns svenskar som säger: ”Du är rom, du får inget”.

Även om man vill ge pengar till tiggarna, så kan man ju inte ge till alla. Hur ska man göra?

– Se oss! Hälsa på oss! Det är viktigt.

Om ingen gav några pengar, vad skulle hända då?

– Att resa tillbaka till Rumänien är inget alternativ. Tidigare fick vi lätt jobb i Italien, Spanien, England och Tyskland. Men så är det inte längre. Så vi vet inte vad vi ska göra.

 

ur Lärarförbundets Magasin