Läs senare

»Vi känner oro för folkhögskolans utveckling«

VeteranerDe är pensionärer men kallar sig veteraner, som enligt lexikonet betyder beprövad krigare, gammal och erfaren. Nu vill de ha kontakt med folkhögskolor i landet och anser sig ha en del att erbjuda.

– Vi folkhögskoleveteraner är oroliga över att man blir så upptagen av de utbildningsuppdrag som staten ger att den traditionella bildningsverksamheten glöms bort, säger Björn Grip, ordförande i Folkhögskolans Veteranförening och tidigare rektor på Bona folkhögskola.

Björn Grip rättar till kepsen och trycker till den lite snett.

– Lite till vänster, säger han med glimten i ögat och anspelning på sin politiska hemvist.

Han var landstingsråd för Vänsterpartiet i Östergötland, samtidigt som han var rektor för Bona folkhögskola utanför Motala.

Det är slutet av november 2016. Vi står utanför Folkbildningsrådets lokaler, där Folkhögskolans veteranförening just haft möte. Den sjuttioårige Björn Grip är föreningens tredje, och förste manlige, ordförande sedan den bildades för 18 år sedan. Dess förste och andre ordförande var två kvinnor, Marianne Marcusdotter och Lena Skördeman – bland annat mångårig medarbetare i tidningen Folkhögskolan.

På förmiddagen har man haft ett seminarium där den nytillträdde generalsekreteraren för Folkbildningsrådet, Maria Graner, redogjorde för de nya statsbidragsvillkoren för de 13 veteranerna som tillsammans representerade några hundra års erfarenhet av folkhögskolan, bland annat Gösta Vestlund och den mångårige, tidigare facklige ordföranden för folkhögskolans lärare, Kerstin Mustel. Alla har jobbat som folkhögskollärare och flera har också en stor del av sina år som rektor innan de gick i pension.

Veteranföreningen arrangerar ofta seminarier i aktuella frågor. Här har några av föreningens medlemmar samlats på Folkbildningsrådet för att lyssna på Folkbildningsrådets nya generalsekreterare om de nya statsbidrags­villkoren.

Efter mötet konstaterade Björn Grip i en ledare i veteranföreningens tidning, Folkhögskoleveteranen, att

styrelsen ansåg att förslaget till nya statsbidragsvillkor knappast innehöll några hot mot folkhögskolans särart. Han skrev att det finns andra hot som bör tas på större allvar: riktade bidrag där staten bestämmer vilka kurser folkhögskolorna ska genomföra och att så få lärare på folkhögskola har studerat på folkhögskollärarprogrammet.

– Det finns en oro hos oss i den äldre generationen att de utbildningsuppdrag som staten ger tränger bort den traditionella bildningsverksamheten, säger Björn Grip.

Ledaren och seminariet är ett exempel på vad veteranföreningen också är, en intresseförening som vill värna och noga följer vad som sker i folkhögskolan.

– Många av oss är ju förhållandevis pigga och friska och vill gärna vara aktiva och är engagerade i folkhögskolan och det den står för, demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och sådant.

 

Lena Skördeman i samspråk med en veteran på Åsa folkhögskola. Hon var veteranföreningens andra ordförande och har bland annat arbetat på Kalix folkhögskola och som lektor på Folkhögskollärarprogrammet i Linköping

Det var Marianne Marcusdotter som år 1998 tog initiativet till föreningen. När hon försökte samla tre pensionerade folkhögskolevänner konstaterade hon att vad som tydligen utmärker folkhögskoleveteraner är att de har fulltecknade almanackor. Hon frågade om de ville vara med och bilda en förberedande grupp. Jodå. ”Okej, Jag kallar till möte”, sa hon och skickade iväg ett brev där hon föreslog fem möjliga datum. Inget passade alla. Hon gjorde ett nytt försök med 14 olika datum. Inte heller nu var det något som passade. Ett nytt försök med tolv datum. Samma resultat. Det slutade med att hon ordnade två möten, så att alla fyra skulle få vara med och säga sin mening.

Att man kallar sig just veteranförening och inte pensionärs-förening berörde Marianne Marcusdotter när man firade 10-årsjubileum 2009. Hon menade att veteran har en mer aktiv innebörd och citerade betydelsen av ordet ur ett lexikon: ”Beprövad krigare, gammal och erfaren person inom ett yrke.”

– Vi säger ju inte pensionärsförening utan veteraner, möjligen seniorer. Det är kanske en markering av att vi vill vara lite mer, säger Björn Grip.

Föreningen som idag har 150 medlemmar har två syften. Det ena är att skapa mötesplatser mellan människor som varit aktiva inom folkhögskolan. Det andra är att vara ett forum för människor som vill skapa opinion och delta i samhällsdebatten, i synnerhet folkhögskolans roll i sammanhanget.

– Vi representerar ju trots allt rätt mycket erfarenheter, säger Björn Grip.

 

I slutet av april har veteranföreningens årsmöte på Åsa folkhögskola. I skolans aula, bakom rader av stolar, sitter styrelsen och förbereder årsmötet vid ett bord längst ned i salen. Ljuset från de stora fönstren i den gamla träbyggnaden lyser upp lokalen. Björn Grip använder pennan som klubba, höjer handen och frågar om ”vi kan besluta så”. De andra nickar och han slår till lätt mot bordet med bakändan av pennan.

Det knackar på dörren och in kommer den gamle utbildningsministern Bengt Göransson. Han är inbjuden att tala på temat Tål demokratin sina väljare? Temat är valt med anledning av att Donald Trump vunnit valet i USA och att Sverigedemokraternas siffror i opinionen stiger.

Bengt Göransson går runt och hälsar. En av styrelseledamöterna, Maj Keidser, är ungdomsvän sedan SSU-tiden. Hon har bland annat varit ordförande i Kultur- och Fritidsnämnden i Mölndal och har arbetat som lärare på Viskadalens och Sörängens folkhögskolor.

Veteranföreningen har årsmöte och diskuterar verksamheten för kommande år.

På kvällen samlas 17 av föreningens medlemmar i storstugan, en bit upp i skogen. En eld sprakar i eldstaden. Medlemmar sitter på stolar och två soffor runt ett bord. Det är en livlig diskussion om medlemstidningen, om innehållet men också handfasta frågor som porto och ekonomi. Man pratar om opinionsbildning, att besöka folkhögskolor för att få en bild av vad de gör idag. Några tycker att man ska försöka ordna generationsöverskridande möten mellan unga och gamla lärare.

Lite senare får alla närvarande en fråga om hur många år de har arbetat på folkhögskola. Sammanlagt har de närvarande veteranerna 550 års erfarenhet av folkhögskola. De flesta har arbetat på folkhögskola mer än 30 år. Några mer än 40 år.

 

Fyra månader senare skickar Björn Grip iväg ett brev till alla folkhögskolor och uppmanar dem att berätta om föreningens existens för kollegor som gått i pension.

– Vi ser gärna ett större antal, både lärare och andra personalkategorier i föreningen.

Men det centrala i brevet är den oro man känner när det gäller folkhögskolan och att man vill ha ett samarbete med skolorna, till exempel kan föreningen vara värd för arrangemang på skolan kring viktiga samhällsfrågor:

”Vi upplever att idag hotas viktiga värden, som demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Vi tror att många av våra medlemmar vill göra en insats för att slå vakt om dessa värden som ju varit centrala i Folkhögskolan under hela utbildningsformens existens.”

På telefon talar Björn Grip om folkhögskolans roll och den oro som många folkhögskoleveteraner känner inför utvecklingen i folkhögskolan, att idén med folkhögskola försvinner och att staten inskränker folkhögskolans frihet med allt mer pengar till uppdragsutbildningar samtidigt som det kommer många nya lärare som har sin bakgrund i gymnasiet.

–Många tror sig vara bunden av läroplaner och kursplaner men det finns ett väldigt bra begrepp: att man ska ha gjort de och de kurserna eller motsvarande. Och det är just detta motsvarande som är så centralt. Vi ska inte tro att vi är så styrda, vilket man lätt kan tro om man inte har traditionen från folkhögskolevärlden. Lärandet är centralt för människans utveckling och personlighetsutvecklingen är kopplad till att människan får nya insikter. Det har ju alltid varit folkhögskolans roll och det glöms gärna bort om man kommer direkt från gymnasieskolan.  Men vi ska komma ihåg att vi har en väldigt stor frihet att utforma våra verksamheter och kurser, säger den förre rektorn för Bona folkhögskola.

ur Lärarförbundets Magasin