Läs senare

Tillbaks till livet

ReportageAtt hitta tillbaka till ett fungerande vardagsliv. Men också att lära sig förstå att livet aldrig kommer att bli vad det än gång var. Det handlar Framnäs folkhögskolas neurolinje om.

04 Dec 2017
Tillbaks till livet

Vardagslivet försvann på en sekund. Så beskriver Urban Ceder den där

eftermiddagen för sex år sedan. Det var två dagar före nyår, Urban gick in på toaletten.

– Bam! Sen hallå ambulans. Blåljus.

Orden kommer sakta när han berättar. Stroken han fick den där dagen gav honom afasi. Många ord kommer inte fram även om de finns där inne.

Det var hans sambo som hörde dunsen när Urban föll, hittade honom medvetslös och ringde ambulansen.

– Tur i oturen, bodde i Skellefteå då, nära till sjukhuset. Annars: Huh!

I två veckor var Urban ”helt borta”. Sedan förstod han sakta: Hans högra sida var förlamad, han kunde knappt tala, han mindes inget från de där dagarna kring jul.

Nu sitter han i ett sällskapsrum i neurolinjens korridor på Framnäs folkhögskola och berättar om sin väg tillbaka till ett fungerande – om än helt nytt – liv. En väg som han fått hjälp att hitta till här.

Neurolinjen vänder sig till personer som, i likhet med Urban har förvärvade hjärnskador genom olycka eller stroke. Även människor med neurologisk sjukdom är välkomna hit. Syftet med linjen är att deltagarna ska få stöd och hjälp att ta sig tillbaka till ett självständigt liv, enligt Helena Karlsson, handledare som arbetat på neurolinjen i 29 år.

– Att de ska komma till insikt om vad de kan och lära sig kompensera det som inte funkar.

Innan Urban Ceder kom hit gick han på afasilinjen vid Edelviks folkhögskola i Burträsk, där han fick hjälp att börja hitta tillbaka till talspråket. Men det var när han kom hit till Framnäs som ”hjärnan öppnades upp”. Det är så han beskriver känslan av att förstå vidden av de handikapp han fått genom stroken. Tillsammans med en handledare gick han igenom sin journal och fick klart för sig att han hade haft en jättestor blödning som orsakat skador på vänstra hjärnhalvan och frontalloben.

– Väldigt intressant.

Samtidigt blev han helt på det klara med att livet aldrig skulle bli som förr. En tuff insikt, såklart.

– Skojar du?

Urban Ceder för armen i en gest nedåt för att illustrera känslan.

Men ganska snart tog hans i grunden positiva livssyn över. Han märkte ju faktiskt att han gjorde framsteg, både kroppsligt och mentalt, inte minst för att han hela tiden fick höra det från såväl skolans personal som från anhöriga.

– Det är jätteviktigt för våra kursdeltagare att få höra när de gör framsteg, för det är inte alltid lätt att se själv, säger Helena Karlsson.

Urban, som under det första året satt i rullstol, hade faktiskt lyckats träna upp högerbenet och lära sig gå igen. Fler och fler ord kom ur hans mun och sakta men säkert återerövrade han andra kunskaper, som att använda mobil. När han kom hit ”fanns det inte på kartan” att han skulle klara det, berättar han. Nu använder han den jämt, som kalender, till sociala medier, för att betala räkningar. Och att prata i, förstås.

Att allt tar tid har han fått lära sig leva med, konstaterar han och berättar om hur rädd han var att gå utomhus i början, i synnerhet då det var snö. Då var skolans lilla trädgårdsdel till stor hjälp.

Det är en del av skolområdet där neurolinjens lektioner i natur- och hälsa äger

– Syftet med linjen är att deltagarna ska få stöd och hjälp att ta sig tillbaka till ett självständigt liv, säger Helena Karlsson som varit handledare på Neurolinjen i 29 år. Foto: Anders Alm

rum. Varje måndag klockan ett samlas deltagarna där, vid en eld. Den som vill kan välja att bara sitta där, lyssna på brasans sprakande, känna rökdoften. Men det finns också möjlighet att få uppgifter, som att gräva i jorden, plantera, plocka bär, räfsa löv etcetera.

– Det ska vara strukturerat, men ändå kännas otvunget, säger Helena Karlsson.

På den lite ojämna marken här kunde Urban Ceder träna sig i att få en stadigare gång.

 

Hans högerarm är däremot fortfarande obrukbar, så han har fått lära sig bli vänsterhänt. Därför trodde han länge att det var kört med trummandet – det som varit hans stora intresse och delvisa levebröd före stroken. Så när han fick förslaget att bli adept hos en av eleverna på Framnäs musiklinje var han övertygad om att det inte skulle fungera. Men med diverse knep lärde han sig också att trumma. Det är såklart inte som förr, men ändå. Nu har han till och med byggt om klädkammaren hemma till studio och köpt ett begagnat trumset. Trumspelandet har också lett till att han fått större motivation att röra sig, för att träna benen och hjälpt honom att förstå matematiklektionerna bättre.

Sina kunskaper i musik har han dessutom nytta av på sin praktik. En dag i veckan är han på en av sina tidigare arbetsplatser, ett studieförbund i Burträsk. Tidigare undervisade han i trumspel där, numera är han ett slags allt-i-allo som fixar diverse, inklusive stämning av trummor och gitarrer.

En viktig del av neurolinjens verksamhet är ämnet vardagskunskap, som går ut på att träna upp både sådant man en gång kunnat och nya färdigheter. En del av lektionerna är mer teoretiska, och handlar om konsumentlagar, struktur och rutiner, kost och hälsa. Andra är mer praktiska: tvätt, städ, matlagning. Den här dagen hålls lektionen i hemkunskapssalen och handlar om såser. Handledaren Per Lindström har haft en genomgång och nu står deltagarna två och två och lagar till bechamelsås respektive hollandaisesås.

– Jag tycker den är god.

– Nej, jag tycker det ska vara mer citron.

Att samarbeta kan i sig vara en utmaning, konstaterar Helena Karlsson.

– De har ju inte valt varandra och det enda de har gemensamt här är ju en hjärnskada.

 

Neurolinjen startades 1971 som ”speciallinjen”. Den vände sig då till personer med olika slags handikapp. I slutet av 80-talet övergick den till att vända sig endast till människor med förvärvade hjärnskador och var då först i landet med en sådan inriktning. Den hette då hjärnskadelinjen. Härom året utvidgades verksamheten så att även personer med neurologisk sjukdom kan gå här.

Neurolinjens deltagare går här upp till tre år. De läser de ”vanliga” ämnen som samhällskunskap, svenska, data och musik, men också hjärnkunskap och allmän daglig livsföring, ADL. Undervisningen är uppbyggd så, att deltagarna under sitt första år lär sig återta vardagsrutiner och struktur. År två fördjupas dessa lärdomar medan år tre är mer individuellt och syftar till att varje deltagare ska kunna ha ett fungerande liv på sin hemort.

– Tanken är att våra deltagare ska bli mer och mer självständiga. I början är vi väldigt nära dem hela tiden, sen låter vi dem successivt klara mer och mer själva, säger Helena Karlsson.

En viktig del är ämnet vardagskunskap, träna
upp sådant man en gång kunnat och nya färdigheter. En del av lektionerna handlar om kost och hälsa. Andra är mer praktiska: tvätt, städ, matlagning. Foto: Anders Alm

Den som vill gå neurolinjen måste ha förutsättningar för att kun

na tillgodogöra sig verksamheten. Hen får börja med ett studiebesök och sedan följer åtta provveckor.

– Det får aldrig bli så, att vi blir någon slags avlastning. De måste kunna utvecklas, säger Helena Karlsson.

Neurolinjen arbetar utifrån ett holistiskt perspektiv, det vill säga se till helheten och utgå från varje deltagares egna förutsättningar. Samtliga åtta handledare är undersköterskor eller skötare i botten och har byggt på med neuropsykologi och neuropedagogik för vuxna.

 

Urban Ceder har på två och ett halvt år inte bara blivit betydligt bättre fysiskt utan

också lärt sig klara vardagen. Från början behövde han hemtjänst i sin bostad, nu sköter han allt själv. Han har flyttat tillbaka till Burträsk, där han är född och uppväxt och där såväl hans mamma som en massa kompisar finns kvar. Hans samboförhållande tog slut en tid efter stroken.

– Hon full fart. Jag förstår fullständigt.

Nu ser han fram emot att lämna skolan och utvecklas vidare på egen hand. Ta dagen som den kommer, kanske få ett jobb, i bästa fall ta körkort på nytt. Få …

– Frihet, säger han med en spefull blick mot Helena Karlsson. Hon ler tillbaka.

Det är ju precis det som är meningen.

– Den dagen vi inte behövs längre är den bästa!

När Urban Ceder ser tillbaka på den där decemberdagen för sex år sedan och tiden efter den rynkar han pannan.

– Otäckt. Men bort.

Han viftar med handen för att understryka att han vill lämna det jobbiga bakom sig nu. I stället knyter han näven, höjer den.

– Framåt! Jag lever ju.

 

ur Lärarförbundets Magasin