Läs senare

Svartjobbet blev en nutida arbetarroman

FörfattarporträttDaria Bogdanskas självbiografiska serie-roman om svartjobbares villkor i restaurangvärlden fick recensenter att jubla. I dag arbetar hon vitt som serielärare på Fridhems folkhögskola, och hyllar serierutan som uttrycksform

08 Feb 2017
Svartjobbet blev en nutida arbetarroman
Daria Bogdanska är lärare på Fridhems folkhögskola. På Kvarnby serieskola fick hon lära sig och öva på olika serietekniker. Men framför allt erövrade hon ett nytt självförtroende: – Som arbetarklass jämför man sig ständigt med andra i samhället, och egentligen med deras självförtroende

Titeln på Daria Bogdanskas serieroman är tecknad i alarmerande bokstäver: Wage slaves (Galago, 2016). Den 200 sidor täta och hyllade berättelsen om ”löneslavar” i Sverige baseras på hennes eget liv. Daria, ursprungligen från Polen, flyttar till Sverige och Malmö för att få en nystart i sitt liv. För att försörja sig nödgas hon ta ett jobb som servitris på en av restaurangerna kring hippa Möllevångstorget.

Den värld hon kliver in i är brutal med långa arbetsdagar, ingen anställningstrygghet och lön satt efter ett slags mått på desperation och en strukturellt rasistisk arbetsmarknad: ”Vita” européer kan tjäna 50–60 kronor i timmen, asiater 40 kronor och utomeuropeiska svarta 30 eller till och med 20 kronor i timmen.

Så utvecklar sig Wage slaves till en politiskt laddad självbiografi i två, parallella spår – det ena om att som 25-åring hitta sin väg, trygghet, vänner och kärlek i det nya landet, det andra om kampen mot orättvisor och för alla människors lika värde. Daria är förbannad, frustrerad, modig och rädd – och faktum är att hennes kamp till slut bär frukt. Med hjälp av en journalist och det enda fackförbund som vill hjälpa henne, Syndikalisterna, får hon den skurkaktiga krogägaren att blotta strupen.

– Ni svenskar är vana vid ett system där 90 procent av arbetarna är med i facket, och därmed bundna av kollektivavtal. Men dagens arbetsmarknad ser inte riktigt ut så längre. Och eftersom det saknas lagstiftning om minimilön kan den arbetsgivare som inte har kollektivavtal betala personal 20 kronor i timmen helt lagligt.

På det sättet är Wage slaves också en bildningsroman för bättre bemedlade. Exempelvis kan en infödd här få insyn i svensk byråkrati, som bland annat kan få denna Kafka-artade form: För att få ett arbete behöver man ett personnummer. För att få ett personnummer måste man ha ett arbete.

– Det finns en mix av svenska lagar och eu-regler som tillsammans faktiskt reglerar invandringen, men det är det ingen som talar öppet om, säger Daria Bogdanska. Inte heller att det gäller olika regler om man är fattig eller rik. En som är så kallat ”ekonomiskt aktiv” genom att kunna uppvisa minst ett hundra tusen kronor på ett bankkonto, kan få personnummer på en vecka. Jag, som saknade pengar, måste kunna visa att min utbildning varade i tolv månader – och tyvärr pågick den bara i tio.

Att många på dagens svenska artbetsmarknad varken vågar eller känner till att man kan organisera sig är ett stort problem, menar hon:

– Däri ligger min besvikelse på Sverige. Dagens arbetsmarknad kräver politiker som svarar på de problem som finns nu. Och facken borde värva alla unga och nysvenskar, som inte ens vet att facket finns som en möjlighet.

För någon som kämpar med språket kan serieformatet vara ett utmärkt format för att uttrycka sig, menar Daria Bogdanska. Meningarna i serier är ofta korta och kärnfulla; resten berättas i bild.

– Någon recensent tyckte att språket i Wage -slaves var ”fyrkantigt”, men det är lite av poängen. Man får inte glömma att jag bara hade varit i Sverige i tre år när boken kom ut, det var svårt med svenskan för mig. Jag pratar fortfarande inte perfekt – men det är sådan jag är, och faktiskt så som många av oss invandrare låter.

Vi ses via Skype, alltså via var sin dator. Daria Bogdanska bor numera ett stenkast från Möllevångstorget. Två dagar i veckan arbetar hon – vitt! – som lärare på Fridhems folkhögskola med de elever på allmän linje som valt serietecknande som kreativ inriktning. Två dagar i veckan är hon cykelreparatör. Resten av tiden ägnar hon åt eget ritande. På fritiden spelar hon i ett band.

– Jag älskar Malmö, det är mitt hem nu. Det är en så mysig, liten stad med nära till allt. Jag har en partner och vänner här. Det känns som att jag har byggt upp ett bra liv.

Anledningen till att Daria Bogdanska sökte sig till Sverige stavas folkhögskola. En dansk vän berättade att det i Sverige finns skolor med utbildningar för folk som saknar eller behöver komplettera sina betyg. Vännen kunde också tipsa om Kvarnby serieskola, en folkhögskola med säte i Malmö.

– I boken beskrivs en flört med en svensk kille också, men främst flyttade jag till Sverige för bildningens skull. Även om det först kändes lite löjligt när jag kom in på Kvarnby; hur skulle serietecknande kunna leda till ett jobb? Samtidigt var tecknandet det jag kunde och ville.

 

Daria Bogdanska är uppvuxen i den lilla orten Lomianki utanför Warzawa i ett hus med mamma, pappa, farmor, farfar och en sju år äldre bror. Pappa arbetade på stålfabriken, mamma var assistent i ett fotolabb. Det var brist på pengar, semesterresor och böcker i bokhyllan.

Därutöver var det ofta stökigt hemma; pappa drack, blev aggressiv och misshandlade mamma. Några av gångerna ringde den lilla Daria till polisen.

– De kom och tog honom, men sedan bara släppte de honom när han nyktrat till. Precis som i Sverige, och på de flesta håll i världen, är det väldigt svårt att få stöd av samhället som våldsutsatt i Polen. Ofta är den enda lösningen att kvinnan flyttar, men det var svårt ekonomiskt för min mamma. Och hon ville att jag och min bror skulle få växa upp i ett hus.

Daria gjorde som de flesta som växer upp i mindre samhällen; lekte som barn, festade och hängde vid busshållplatser som tonåring.

Hon ritade och skrev, och började så småningom att intressera sig för politik. Hemma hos en medelklasskompis fanns polska varianter av Newsweek och Times. Daria fick låna och lusläste samhällsjournalistik tills hon började lägga pengar på egna tidningar. Det ledde till att hon ensam tog bussen till Warzawa för att demonstrera mot Irak-kriget. I samma veva upptäckte hon huvudstadens punk- och undergroundscen. Daria tillbringade allt mer tid med sina nya vänner och kom tillbaka till byn med ny frisyr och nitarmband. Hennes nya stil accepterades av vännerna, men inte av den konservativa ledningen och hennes lärare på högstadiet.

– Jag fick ständigt skulden för allt. En lärare gick så långt att han kallade till sig mina vänners föräldrar och påstod att jag hade dåligt inflytande över deras barn. Jag var ju bara ett barn! Det där var väldigt tufft för mig, någon gång skulle jag vilja konfrontera de lärare som utsatte mig så hårt.

Samtidigt eskalerade bråken och misshandeln hemma. En dag, när Daria var 15 år, och pappan valde att också ge sig på henne fick hon nog och flyttade hemifrån.

– Jag tänkte att han äntligen skulle få se en konsekvens av sina handlingar. Jag har inte sett eller pratat med honom sedan dess. Däremot har jag jättebra kontakt med min mamma, och träffar henne i Warzawa så ofta det går. Helst vill jag att hon också flyttar till Malmö, men det skulle bli svårt för henne att leva här; hon talar varken engelska eller svenska.

Under åren från det att Daria stack hemifrån bodde hon i olika kollektiv, städer och länder. Hon gick aldrig ut gymnasiet, men blev av en slump en skicklig cykelreparatör och jobbade bland annat på en cykelbutik i Barcelona.

– Det är på det sättet många i Polen lever i dag. Finns det inga jobb där man bor måste man söka sig någon annanstans.

Den verkliga aha-upplevelsen när hon väl funnit sin plats på Kvarnby serieskola handlade till stor del om hennes egen klassbakgrund, och hur den var kopplad till självförtroende.

– Det viktigaste och mest revolutionerande som skolan gav mig var att jag fick ett nytt självförtroende. När man ritar ensam hemma är det så lätt att inte tycka att något har ett värde. Tillsammans med andra får man perspektiv, och ser att alla har olika stilar – sin stil. Det visar att man kanske inte är sämst, trots allt. Att min stil är min, och värd att intressera sig för.

Daria Bogdanska menar att alla barn är kreativa. Att tänka på sig själv som en begåvad tecknare kräver däremot ofta hjälp utifrån.

– Jag fick tidigt bekräftelse av mamma för mina teckningar, men jag utvecklade inte mitt skrivande – det fanns helt enkelt ingen jag kunde diskutera det med. I dag är många av mina vänner medelklass, och det är inget fel i det, det blir bara så tydligt för mig vilka som hamnar i den positionen där man både tror sig om och får berätta sin historia.

Just därför gör hon nytta som lärare, tror hon:

– Jag är inte utbildad lärare, men jag kan erbjuda annat. Jag har gjort en bok, från idé till färdig serieroman, och kan visa och berätta om hela den processen. Jag kan också lätt identifiera mig med mina elever och deras utmaningar. Alla är superduktiga och begåvade, och har sina egna stilar.

Ur ett historiskt perspektiv har den svenska seriekulturen kanske aldrig varit så inåtblickande som nu. Dagens svenska seriekultur bågnar också av personliga berättelser. Enligt Daria Bogdanskas förläggare på Galago är 90 procent av de serier som kommer till förlaget självbiografiska skildringar från unga människor som inte mår bra.

– Det är ju på ett sätt oroväckande att folk verkar må så dåligt, säger Daria Bogdanska. Samtidigt är den självbiografiska trenden tilllåtande. Serier handlar ju om att förmedla känslor. Man måste inte kunna rita fint och eller ens ha en klassisk, dramaturgisk handling, och det kan vara särskilt bra för folk med lågt självförtroende – arbetarklass, kvinnor, invandrare… – att slippa den där hämmande frågan: ”Varför skulle någon tycka att min historia är viktig?” Vi vet ju att all bra konst ger igenkänning.

 

Så hur blev efterspelet till Daria Bogdanskas berättelse och rättvisekamp i Wage slaves?- (Obs – spoilervarning!) Daria vinner. Efter förlikning går arbetsgivaren med på att betala mellanskillnaden upp till en avtalsenlig lön under de fem månader Daria har varit anställd. Summa: 46000 kronor.

– Det visar att det är ganska mycket pengar det rör sig om för arbetsgivaren. För övrigt blev det inga konsekvenser. Ägaren, Sanad, öppnade en ny verksamhet i en lokal ägd av kommunen precis efter att min bok kommit ut. Ingen från kommunen verkar alltså ifrågasätta hans sätt att bedriva sin verksamhet. Är inte det ganska sjukt?

Vad gäller Daria Bogdanskas skapande hänger liv och politik fortsatt intimt samman.

– Jag har precis gjort en serie om transformationen i Polen. Skiftet från kommunism till kapitalism har inneburit en helt annan syn på arbete. I den neoliberala världen efterfrågas en högre utbildning till nästan alla jobb. Och på det sättet är det en väldigt intressant tid vi lever i.

Anna Kågström

Folkhögskolan 1 2017

ur Lärarförbundets Magasin