Läs senare

Strukturerat på Sigtuna

ReportageFärre ämnen per vecka, temablock, en tydlig struktur, korta pass och handledning för personalen. Så har Sigtuna folkhögskola utvecklat och anpassat undervisningen för deltagare med olika former av funktionsnedsättningar. Det gynnar inte bara studerande med särskilda behov. Det gynnar alla.

06 Apr 2017
Strukturerat på Sigtuna

Anette Lydén var med på den tiden när deltagarna var äldre, hade varit ute och jobbat och sökte allmän kurs på folkhögskola för att de ville göra något annat, läsa in ämnen som de saknade i sina betyg och kanske läsa vidare på högskola eller utbilda sig i ett annat yrke. Idag är det annorlunda.

– Av 53 deltagare i allmän kurs på Sigtuna folkhögskola har över sextio procent en funktionsnedsättning, över en fjärdedel av dessa har flera. Folkhögskollärare har ju länge sett den här utvecklingen. De senaste 10–15 åren har vi fått allt fler deltagare som har svårigheter och särskilda behov, säger Anette Lydén.

Med svårigheter och särskilda behov talar vi alltså om deltagare med olika former av diagnoser: add, adhd, dyslexi, dyskalkyli, olika slag av autism med mera. Men även deltagare som inte har blivit diagnosticerade uppvisar stora koncentrationssvårigheter som blir ett hinder för studier och samarbete med andra.

– Det här handlar inte om att våra deltagare skulle vara mindre intelligenta. Det handlar om att vi människor kan olika mycket och om att anpassa undervisningen utifrån olika förutsättningar. Jag kan fortfarande prata om existentialismen, Sartre och Simone de Beauvoir. Det handlar om hur man gör det.

Vi har slagit oss ned i hennes arbetsrum som hon delar med sina kollegor på Västergård, där allmän kurs har sina klassrum. Utanför fönstret skymtar en bit av Mälaren som rinner förbi upp mot sjön Skoln. Sigtuna är klassisk folkhögskolemark mitt emellan Uppsala och Stockholm. Skolan firar hundra år i år. Anette Lydén har arbetat som folkhögskollärare i snart trettio år som lärare i samhälle, svenska, svenska som andra språk och engelska. Hon jobbade tidigare på Södra Stockholms folkhögskola i Skärholmen men är sedan några år samordnare för Allmän kurs på Sigtuna.

För ett år sedan sökte och fick skolan projektmedel hos Specialpedagogiska skolmyndigheten, spsm, för att utveckla den pedagogiska miljön för studerande med funktionsnedsättningar. Under 2016 har skolledning, pedagogisk personal, administrativ personal och servicepersonal lärt sig mer om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Under hösten sjösattes ett nytt schema där lärarlaget hade minskat antalet ämnen per vecka. Två dagar i veckan är det temablocksstudier, vilket gjort det lättare att planera in studiebesök eftersom de ofta innebär långa restider när man ska åka till Stockholm eller Uppsala. Studiebesök passar också bra för deltagare som har problem med skriftlig inlärning.

Studerande och lärare har tillsammans inventerat behovet av tekniska hjälpmedel: appar, hemsidor och ljudböcker som komplement till skönlitteratur och skrivna läromedel.

Pengarna från spsm gjorde att skolan tillfälligt kunnat anställa en speciallärare under projekttiden.

– Hon har haft en tjänst på 60–70 procent och har kunnat följa undervisningen. Hon är duktig på att se mönster och tydlig med vad som behöver göras, till exempel byte till andra matematikböcker som fungerar bättre för många studerande, säger Cecilia Edin, rektor på Sigtuna.
Under året har lärarlaget i allmän kurs haft handledning i grupp där man kunnat reflektera över pedagogiska frågor som uppstår i undervisningen, och hur man kan göra annorlunda.

– Det kräver väldigt mycket av läraren att hantera alla dessa olika behov och att deltagarna är på så olika nivåer. Ofta är läraren ensam i klassrummet. Tidigare blev det inte så mycket lärande kollegor emellan men nu jobbar lärarlaget med handledning i grupp och får stöd av varandra.

Allmänna kursens lärarlag har också sett över och utvecklat hela antagningsprocessen:

– Vid antagningsintervjun jobbar vi med checklistor och ser till att vi tar reda på rätt saker för att identifiera särskilda behov, berättar Cecilia Edin.

Vid intervjuerna frågar lärarna specifikt om de som söker har någon form av svårighet och vilket stöd de sökande själva tror de behöver.

– Nu är vi extra måna om att fråga på ett sätt som blir begripligt för deltagarna. Att vara enkel och tydlig, säger Cecilia Edin

Men det innebär också att inse sina begränsningar, att skolan inte kan ta emot alla som söker.

– Alla har inte förutsättningar att studera på Allmän kurs. Vi har haft perioder när flera deltagare har slutat av olika skäl. Det kan vara att de använt droger och/eller inte klarat sin närvaro. Vi ska anta dem som vi kan göra något för, inte dem vilkas behov vi inte kan möta. Vi är en folkhögskola, inte ett behandlingshem. Vi kan inte göra allt. Ju mer vi vet om den sökandes behov, desto bättre kan vi avgöra om folkhögskolan är rätt plats för den personen, säger Cecilia Edin.
Ett genomgående tema i det förändrade arbetssättet är tydlighet, som att läraren skriver upp på tavlan vad som ska hända närmaste timmen eller timmarna. Ett annat tema är omväxling och variation i undervisningen. Lektionerna är uppdelade i korta pass på 10, 15, 20 minuter. Korta introduktioner, miniföreläsningar, små grupparbeten, korta pauser.

Det nya arbetssättet har också gått hem hos deltagarna. I utvärderingarna tycker de att det har blivit lättare att följa med i ett ämne, enklare att minnas och att det har blivit mindre stressigt.

Men det handlar inte bara om funktionsnedsättningar. Monica Nilssen har arbetat deltid som kurator på Sigtuna folkhögskola i 16 år. Hennes roll handlar i första hand inte om att ge samtalsterapi utan mer om att praktiskt hjälpa studerande, hur man tar kontakt med myndigheter eller ordnar en tid hos tandläkaren.

– Jag är ingen anhängare av samtalsterapi när det gäller unga människor. Jag tycker man ska vara mer operativ. Min roll ska vara mer folkbildande: ”Ska du till tandläkaren, ja då letar vi reda på en tandläkare, här har du telefon och så får du ringa”. Det handlar om ren, social färdighetsträning. Om de ska ringa någonstans kan det ta en halv dag, för de vet inte hur man gör.  De kan vara borta en hel dag för ett tandläkarbesök. Men man måste klara av att lägga tiden för tandläkarbesök utanför skoltid.

Och hon kan ta tag i studerande i korridoren och fråga varför de var borta igår.

– Ett väldigt viktigt instrument i min kontakt med eleverna är ströfrånvaron. De är borta en dag där, ett par timmar där, kommer inte på morgonen, kommer alltid sent, alltid borta på måndagar. Och det är också sånt som forskare inom pedagogiken säger är en signal som är jätteviktigt att ta på allvar.
Monica Nilssen ser även andra orsaker till att många studerande har svårt med studierna. De som kommer till henne kan ta upp att de haft problem med kronofogden, socialtjänsten, föräldrar men ofta slutar samtalen med att de inte kan sova och att de kommer för sent på morgonen. När jag kommer in på hennes rum förbereder hon en föreläsning om sömn.

– Jag pratade med allmän kurs och frågade hur många som har problem med sömnen. Över halva klassen räckte upp handen, säger hon.

Av en tillfällighet kände hon brodern till Arne Lowden, docent på Stressforskningsinstitutet som forskar om sömn. Hon bjöd in honom till en fortbildningsdag om sömn på skolan. Han berättade att forskarvärlden kunnat se att sömncykeln bland ungdomar kraschar runt 1994. En teori är att det har att göra med internet.

– Han berättade fakta om när man ska sova och vad som händer när man inte sover. Jag fick mycket kunskap som jag försöker förmedla till ungdomarna. De försover sig, kommer inte på morgonen, missar introduktioner och går och lägger sig på eftermiddagen. Och går du och lägger dig klockan fyra på eftermiddagen har du saboterat din möjlighet att sova ordentligt på natten. Jag redovisar vad som händer och att förmågan till inlärning förstörs när man inte sover.

Nu arbetar hon med en plan där deltagarna ska få skriva sömndagbok och använda en sömn-app. Men sömn handlar inte bara om att gå och lägga sig i tid.

– Mat är viktigt, att inte äta för sent och inte äta för mycket snabba kolhydrater. Vilket många gör. Pizza tio på kvällen och TV-spel. Då skulle inte jag heller kunna sova.

Hon ger enkla råd. Att man borstar tänderna, går ner i varv, lyssnar på lugna saker, ser till att det är mörkt och svalt i sovrummet.

– Vi människor är primitiva. Vi är uppe när det är ljust och lägger oss när det är mörkt.
Även om majoriteten i allmän kurs har någon form av neuropsykiatrisk svårighet måste man se människan. Människan är inte sin funktionsnedsättning skriver Anette Lydén i rapporten om Sigtunas förändringsarbete. Det handlar om att bygga på det friska. Men en fråga är om allmän kurs håller på att bli en specialpedagogisk institution?

– Jag ser det så här: Folkhögskolan har alltid vänt sig till dem som har minst och är mest utsatta: bönder, arbetare, kvinnor, invandrare, flyktingar. Nu är det människor med olika slag av funktionsnedsättningar som behöver oss, säger Anette Lydén.

Men vart tar folkbildningen vägen? Har den försvunnit?

– Nej, det tycker jag inte. Folkhögskollärare är ett tåligt släkte och väldigt envisa, bildade, positivt flexibla, säger Anette Lydén och skrattar hjärtligt åt sina ord. Vi jobbar väldigt medvetet med deltagarinflytande. Våra studerande är med och planerar både innehåll och metod. ”Vi gör demokrati i vardagen”, för att citera Gert Biesta som skrivit om demokratisk utbildning. Det gör vi på ett sätt som jag tror inte sker i några andra skolformer. Det är genuin folkbildning tycker jag. Vi tar tag i aktuella frågor. Det kan vara något som händer ute i samhället, något akut i Syrien eller på nätet där exempelvis falska nyheter frodas.
När fotografen Lennart Nilsson dog frågade hon klassen om någon kände till honom. Det gjorde en av tjugo.

– Man måste komma ihåg att många deltagare är unga. Då pratade vi lite om honom och tittade på hans bilder. Lennart Nilsson tillhör vår gemensamma allmänbildning. Foster och kvalster. Vilken folkbildare! Och före jul tittade vi på Monica Z. Deltagarna älskade den filmen! Det är också ett stycke modern historia. Ta scenen där hon sitter och jobbar i telefonväxeln och kopplar telefonsamtal. Då säger någon: Vad är det där för något?

– Det är väl inte direkt nyttoinriktat, varken att jobba med Monika Zetterlund eller Lennart Nilsson men det är otroligt viktigt. Och varför ska vi alltid vara så instrumentella?! Vi har jobbat med ett stycke av vår människohistoria, vår kultur. Så där tycker jag att folkbildningen står stark!

ur Lärarförbundets Magasin