Läs senare

Soljas passion för estradpoesin, livet & lärarrollen

FörfattarporträttHon drog in berättarkonsten på scenen med ett nytt grepp och lyfte in kärlek och vardagsbetraktelser på ett helt nytt sätt. Nu varvar Bildläraren Solja Krapu-Kallio en fri lärarroll, bland annat på folkhögskola, med skrivande som växlar mellan poesi och prosa

06 Apr 2017
Soljas passion för estradpoesin, livet & lärarrollen

Det står en förälskelse runt Solja Krapu-Kallio.

Hon älskar sin publik, att skriva och hon omfamnar livet. När estradpoeten tar i från anklarna på det nötta furugolvet i logen har hon alla tjugofem åskådare med sig. Dikten Ge mig ett stenparti får kärleken att gestalta sig i en armhåla eller i önskan om en jordkällare.

Det är augustikväll i Kasker, en by mellan sjöarna Uddjaure och Storavan. Här bor knappt femtio personer och om man räknar in sommargästerna kanske det är det dubbla.

Några är redan välbekanta med Solja Krapu-Kallios författarskap och väntar bara på att få höra Diskbänken eller Busschauffören.

Men först berättelser från vardagen som innefattar skolans värld. Det är här vi får möta den nervösa flickan som ska hälsa på den snyggaste killen eller får en glimt av vad det betyder att vara en ”fjortis”. Den omgivande terrängen är så mellanskandinavisk som den kan bli. Logen omges av björkar, vassen höjer sig hög i den närliggande viken, sötvatten där man samma dag dragit upp småsik med nät, några mygg och så kvällens logdans med obligatorisk finsk tango.

Solja Krapu kom till Umeå när hon var femton år. Tillsammans med sin fem år äldre syster åkte de från finska Keitele över Bottenviken. Målet var utbildning och livet pockade på något nytt. Keitele, med en befolkning på knappt tretusen personer, ligger i Finlands absoluta mitt och i landskapet norra Savolax. Umeå hade vid den tiden 75 000 invånare. Från mellersta Finland har de senaste femhundra åren många savolaxare kommit till framför allt Bergslagen och norra Sverige. I Keitele är man enspråkigt finskt, så när systrarna Krapu kom till Sverige fick de vässa det svenska språket.

Med lärarutbildning i Sverige och en första anställning i Luleå kom modersmålet i andra hand.

– Jag saknar inte själva skolmaskineriet och skolan som institution, men jag kan ibland känna ett tomrum efter den arbetsgemenskap som fanns. Jag har nog under åren bokstavligen öst kraft och inspiration ur den, säger Solja Krapu-Kallio. Foto: Maria Söderberg

– Visserligen skrev jag mina första dikter på finska, men i Sverige bytte jag språk. Det var först fyrtio år senare som mitt modersmål kom ikapp mig. Under alla dessa år hade jag pratat en knagglig ålderdomlig finska, men nu har det lossnat.

Vad hände? Den korta versionen är förälskelse i en finsk man från Kuopio. Staden ligger inte långt från den plats där Solja växte upp. Den längre versionen handlar om tillhörighet till ett land och ett sammanhang som hon lämnat som ung och vill återta. Hon beskriver sin pappa Eino Krapu som den stora inspirationskällan till dikter och hur hon och systern, när de kom till Sverige, först skrev och rimmade.

Mannen, som hon nu delar sitt liv med trots periodvisa avstånd, blev oväntat en glädjebrygga.

– Och nu är vi gifta, ler Solja.

– Det som binder oss samman är inte minst kärleken till språket. Nu när jag lär mig finska igen har jag till och med vågat ställa upp och tävlat i finska mästerskapen i Poetry slam.
För Solja Krapu-Kallio var läraryrket ett kall. Hon blev bildlärare och har under trettio år arbetat med att ge kunskap till barn och ungdomar, men minst lika mycket sett sin roll som en mission. Alla kan lära sig. Det handlar om att lösa ett problem som ska gestaltas. Hon har arbetat på både på högstadiet och det estetiska programmet på gymnasiet.  Att skapa dikter är som att måla med ord  berättar hon.

– Men för åtta år sedan släppte jag taget.

Hon blev frilansade poet på heltid och ibland engagerad som gästlärare.

– Saknad? Nej, inte själva skolmaskineriet och skolan som institution, men jag kan ibland känna ett tomrum efter den arbetsgemenskap som fanns. Jag har nog under åren bokstavligen öst kraft och inspiration ur den.

I hennes nya läraruppdrag ingår samarbete med folkhögskolor och universitet. Under årens lopp har hon besökt många folkhögskolor, allt från den Sverige-finska folkhögskolan i Haparanda till Skurups folkhögskola utanför Ystad.

– Det är spännande att möta människor som tagit ett aktivt beslut att gå en utbildning. När jag är på folkhögskolor och föreläser eller deltar i ett avgränsat utbildningsprojekt är det inget slentrianmässigt livsval hos eleven. Det ger också en speciell dynamik i klassrummet när människor är i olika åldrar.

Hon är ibland gästlärare i estradpoesi på Umeå universitet. Det ingår i utbildningen Skapande svenska.

– I poesin finns den friare berättarformen. Grammatik är underordnad. Det är viktigare med betoning, rytm, andning och pauser.
Den senaste i raden av utmaningar har varit att skriva en julkalender för vuxna. Beställaren var Storytel och resultatet, som fick namnet Westins bageri & kafé, blev så lyckad att hon fick förfrågan om att fortsätta.

– Men nu blir det inte 24 avsnitt utan tio och det blir klart hösten 2017. Det ovanliga med det här projektet är att jag har en redaktör.

Och hur mår din poesi?

– Den har jag aldrig kunnat pressa fram som ur en strut. Jag har haft långa pauser. Det bästa med dessa pauser är att det händer något under tiden och jag har lärt mig att inte känna någon skrivkramp.

Kanske är det som med kärleken?

Solja Krapu-Kallio återkommer ständigt till förälskelsen. Den är inte bara febrig och aktiv. Hon beskriver också hur den kan vara plågsam och farlig i relationen mellan man och kvinna.

I romanen Mogen för skrubben följer vi läraren Eva-Lena som blir inlåst i ett kopieringsrum på skolan över helgen. Först ett dygn efter att hon skulle ha kommit hem larmar hennes man polisen. På bokens sidor följer en skoningslös rannsakan.

I den nyutkomna Sanningen. En roman om förälskelse blir fem olika kvinnor förälskade i samma man. Boken har hon skrivit tillsammans med Helena Öberg. Kvinnorna projicerar sina drömmar i den inkännande och charmige skolledaren Stefan. Utifrån olika utgångspunkter upplever de hur just han kan tolka och förstå deras känslor. Förälskelsen driver dem bortom förnuftets gräns. Det är en ilande fars på blodigt allvar där det enda som saknas är ett mord. Intrigen för tankarna till en film i regi av Woody Allen.

Kärleken kan också förvandlas till Sand och grus. I en drabbande dikt om krigets fasa och om det sista tåget som man måste hinna med, för att man inte ska slukas i stridens käftar, blir bröllopsklänningen symbol för mänsklighet. Det är Solja Krapu-Kallios egna föräldrar som i dikten ska lämna det Karelska näset under andra världskriget. Den unga kvinna som ska bli hennes mamma tränger undan hotet från de sovjetiska bombplanen och fixerar sig vid oron att den fina klänningen ska bli nedsmutsad och förstörd. När paret kastar sig mot golvet i väntsalen finns bara sand och grus i tankarna.

Solja Krapu-Kallio uppträder på Världspoesidagen i Kungsängen bibliotek. När hon frågar om någon kan finska räcker en tredjedel av publiken upp handen. Foto: Maria Söderberg

Det är Världspoesidag i Kungsängens bibliotek. Solja Krapu-Kallio läser sina dikter framför en glasvägg ut mot det kvällsmörka torget. Hon presenterar sina verk utan manus där rörelserna förstärker orden. Det är teater där författaren bjuder in till sitt eget universum.

I publiken finns flera nationaliteter representerade. En tredjedel räcker upp handen när frågan ställs om någon kan finska. Det blir även en dikt på finska, det språk hon nu återerövrat.

– Vet ni vad de flesta tänker på?

Någon i publiken ropar ”sex”.

– Självklart, säger poeten.

Men efter några roande manövrer i ämnet från skolvärlden… landar Solja Krapu-Kallio åter i – förälskelsen. Dikten Hem i dig avslutas med orden:
”Just den människan

har kommit hem

i dig

och kan tänka sig

att stå ut med dig

under en oöverskådlig framtid”

Relaterad läsning

ur Lärarförbundets Magasin