Läs senare

Serienördarna

ReportageSerierna har flyttat in i finrummen. Serietecknare har nominerats till Augustpriset. Serietecknandet har tagit sig in på universiteten och blivit en ”naturlig förlängning” på folkhögskolan.

30 Dec 2016
Serienördarna
Skarpnäck Folkhögskola, Serieteckarskola, Serielinjen, Elever
Skarpnäck Folkhögskola, Serieteckarskola, Serielinjen, Elever

Första årskursen med serietecknarutbildning på Skarpnäcks folkhögskola har 18 deltagare, ungefär varannan kom in. Majoriteten definierar sig som tjejer.

– Orsaken till att många tjejer och queers söker tror jag är den feministiska serieboomen. Vår inriktning på normkritik väcker också intresse hos den gruppen, tror Ida Engblom.

Informationen om kursen kom ut först i februari med intagning i maj. Det berodde på att kursen var sprillans ny. Det var bildpedagogduon Ida Engbloms och Wendel Strömbecks idé att starta en serietecknarutbildning. De mejlade ut sitt förslag till alla folkhögskolor i Stockholmsområdet och Skarpnäck nappade. Serietecknarutbildningen passar bra in på Skarpnäcks folkhögskola, eftersom fritidsledarutbildningen har profilen normkritik.

– Det är viktigt att ha koll på sin position som serieskapare. Att göra serier om en grupp i samhället som du själv inte tillhör kräver mycket ödmjukhet och research. Om du tillhör hbtq-rörelsen så finns större chans att du ger en rättvisare bild av den, än om du skulle skildra den utifrån.

– Det är av stor vikt för oss serieskapare att ha respekt för läsarna. Vi har en maktposition i och med att vi blir publicerade. Därför måste vi tänka på att vi använder uttryck som är schyssta och inte kränkande, betonar Ida Engblom.

Det finns olika nätverk för serietecknarna att delta i. Ett är Dotterbolaget som är ett feministiskt nätverk, ett seriekollektiv, som bildades i Malmö våren 2005 av några personer från Kvarnby folkhögskola i Malmö. Seriekollektivet utgörs av en grupp kvinnor och transpersoner spridda över hela landet. Både Ida Engblom och Wendel Strömbeck är medlemmar.

– Innan 2005 hade inte kvinnliga eller transidentifierade serietecknare samma möjlighet att få utrymme inom den svenska seriescenen. 2011 tog jag och Ida initiativet till att starta Dotterbolaget Stockholm, berättar Wendel Strömbeck som liksom Ida Engblom är utbildad på Konstfack i Stockholm.

Att teckna serier har blivit ett allt vanligare sätt att berätta om den egna vardagen, att förmedla tankar och åsikter. Serierna ger också nyanlända möjligheten att berätta om sitt liv, även om de inte behärskar svenska språket. Ett sådant projekt har startats i Malmö under namnet tusen serier.

Det finns tre serietecknarutbildningar i Sverige på folkhögskola. Den med längst anor är Kvarnby i Malmö, nya är Medlefors i Skellefteå och Skarpnäcks folkhögskola i södra Stockholm.

Gunnar Krantz var med och startade serieskolan på folkhögskolan i Kvarnby. Nu är han universitetslektor i visuell kommunikation på Malmö Högskola. Folkhögskolan har alltid legat honom varmt om hjärtat. Det var där allt med serietecknandet utvecklades.

Varför har det blivit en sådan explosion med serier?

– En orsak är utbildningarna för serietecknarna som startade på 90-talet. Då hittade de nya serietecknarna varandra. En annan orsak är serieförlagen, både de kommersiella och alternativförlagen som knappast är alternativa längre, som hittat fram till en mer vuxen publik.

Det verkar också som om det kommit till fler kvinnliga tecknare?

– Kvinnliga serietecknare har alltid funnits. Tänk på Ingrid Vang Nyman som gjorde den tecknade serien om Pippi Långstrump på femtiotalet. Självbiografiska politiska feministiska tecknare har fått stor publik. Generellt på våra utbildningar är det också fler tjejer än killar.

Gunnar Krantz började själv serieteckna i 15-årsåldern. Han tyckte inte han var så bra på att teckna. Men han lärde sig förstå hur det gick till och kunde lära ut till andra.

– Det är ett språk som alla har möjlighet att ta till sig. Ett uttryckssätt som alla kan förstå och också använda sig av. Seriemediet är politisk slagkraftigt och ett kraftigt vapen. Det har en bred palett, från poesi till hard core.

Kalle Anka blev snabbt det häftigaste ungarna tog till sig förr i tiden, minns Gunnar Krantz. Seriemediet är en föregångare till skärmmedierna idag när det gäller underhållning. Men många serier finns fortfarande kvar.

– Att folk stannat kvar i serierna så länge visar på kraften i mediet.

På 70-talet började man tala om den grafiska romanen, en seriebok för vuxna. Idag är bokformatet vanligare än det traditionella seriealbumet. Serietidningarna har också minskat i antal.

Vilken status har serierna idag?

– Ögonbrynen höjs fortfarande över serier och några ser ner på dem. Det lever kvar från 50-talet och synen på Kalle Anka som något dåligt, per automatik. Men se på serietecknaren Liv Strömquist, som blivit hedersdoktor på Malmö högskola i lärande och samhälle. Kanske är hon den serietecknare som ligger närmast till för att få en stol i Svenska Akademien.

– Men det jag är mest förundrad över är återväxten och intresset för serierna. Alla har en relation till serier. Nu har det också blivit dags att reflektera över teckningarna, att utveckla serieforskningen. Universitetet är en naturlig förlängning av folkhögskolan. På folkhögskolan är det gemenskapen, det kollektiva och personliga växandet som står i centrum. På universitetet är det vetenskapen som ställer andra krav.

När ”Folkhögskolan” ställer frågan om seriernas status till lärarna på Skarpnäcks folkhögskola säger de ungefär samma sak som Gunnar Krantz men på ett lite annat sätt:

– En utveckling är tydlig, den tidigare fulkulturen har flyttat in i de finkulturella rummen. I fjol nominerades Hanna Gustavsson till Augustprisets svenska barn- och ungdomsbok för sin Iggy 4-ever. Genom Internet kan vi följa hela världens serier. Seriekulturen är stor i Japan, USA och Frankrike, säger Ida Engblom.

Det verkar som om datorspel eller TV-spel påverkat serietecknandet.

– De som vuxit upp med tv-spel känner inte gränsen mellan barn- och vuxenkultur som äldre gör, tror Henrik Zacco, som studerar på serietecknarutbildningen.

Kursdeltagarna på kommer från hela landet. De söker med arbetsprover och med ett personligt brev. Att ha en personlig berättarstil och estetiskt uttryck är också viktigt. Det ska finnas ett innehåll i serierna och intresse av att berätta något för omvärlden. Ett plus är om deltagaren bidrar med något nytt perspektiv till gruppen.

Elias Löfgren hade bara serietecknat för sig själv när han blev antagen:

– Jag blev riktigt upphetsad när jag fick veta att jag kommit in. Under de första månaderna har jag växt. Det är nya material, nya tekniker och tid för att experimentera. Nu vill jag allra helst göra en barnbok om verkliga livet med varken hjältar eller skurkar.

Går man till uppslagsverken definieras en tecknad serie som ”en sekvens av bilder, med eller utan text, som berättar en historia eller på annat sätt står i ett tidsförhållande till varandra”.

Enligt Skarpnäcks hemsida är serietecknarutbildningen till för den som vill utveckla sin förmåga att uttrycka rörelser, känslor och stämningar genom tecknande och är nyfiken på att lära sig mer om dramaturgi, seriemediets potential och makt- och normfrågor.

Hur kan man få fram rörelser i en serie?

– Det är enkelt, tycker Emma Tönnes och plockar fram en seriestripp.

– Jag kan teckna någon som sitter bakom en bilratt. Det går att rita fartstreck. Jag härmar en kameras rörelse och jobbar med kroppsspråket.

Wendel Strömbeck ger sig in i samtalet och visar med sin kropp i slow motion en sekvens av rörelser. Det ska bli tre bilder med hopprörelser.

– Vi tecknar också olika miljöer och stämningar, säger Elias Löfgren och tillägger:

– Alla prövar nya material och även nya stilar, som vi inte är vana vid. Det är bra att göra för att komma ur sin komfortzon.

– Det är skönt med en plats där alla tecknar serier, en miljö där man kan utforma sina serier fullt ut. Det blir mer ensamt att skapa serier på en konstskola eller som en fritidsgrej. Det är svårt att tänka ”konkurrens”, att vi skulle kämpa mot varandra. I det här rummet är stämningen ”beyond” det, säger Emma Tönnes.

– Det som känns allra bäst är när en idé lossnar. Skönt när man hittar en vinkel. En svår uppgift vi fick handlade om ergonomi. Det skulle vara självbiografiskt och gå ut på hur man sitter och tecknar, berättar Henrik Zacco.

Vad har varit värst hittills på kursen?

– Det svåraste är kanske att vi umgås hela tiden, även om vi inte alltid är medvetna om det. Därför blir i alla fall jag socialt utmattad av att det blir intensivt för hjärnan. Samtidigt är det kul att hela tiden se vad de andra gör, och det är tillåtet att låna och testa andras uttryck, säger EmmaTönnes.

Hur ser deltagarna på kritiken, analysen av sina egna alster? Alla säger att de tycker kamraternas synpunkter är stimulerande och ofta mest känns som komplimanger

– Vi har en form för feedback när alla får skriva två positiva saker och en önskan om förbättring under analysen, förklarar Wendel Strömbeck.

– Kritiken får absolut inte vara hämmande eller innehålla förminskande kommentarer, tillägger Ida Engblom.

I Skarpnäck genomförs samtal varje vecka om olika serier. Det ingår seminarium på schemat, när gruppen pratar om serieböcker de läst.

– Vi besöker förlag och vi pratar om hur man publicerar sig. Planen är nu också att vi ska göra en antologi tillsammans, berättar Ida Engblom.

Henrik Zacco har fått serier publicerade i Galago. Nu vill han ha mer kunskap om hur man säljer sina serier och hur man startar företag.

– Det här är ingen yrkesutbildning. Vår tanke är inte att man måste kunna försörja sig som serietecknare efter kursen. I stället ska man i lugn och ro lära sig mer om serier och inte i första hand marknadsföra sig själv, framhåller Wendel Strömbeck.

Tänker ni att ni ska kunna leva på era serier, att det är ert framtida jobb?

– Jag vill bli illustratör, serier är nog svårare att leva på. Det kan bli långtråkigt att ständigt göra dagstidningsvänliga strippar, det blir upprepande och lätt att gå på tomgång. Egna album däremot kan jag tänka mig att göra, säger Henrik Zacco.

– Jag tänker använda mig av serierna i min profession som bibliotekarie men inte som tecknare. Som bibliotekarie och översättare vill jag se till att folk läser och lånar serier, säger Emma Tönnes.

På utbildningen får alla insyn i olika genrer: Äventyr, socialrealism, poesi, skräck/mystik och satir. De har alla olika favoriter.

– Human Cartoon-stilen är min och den bygger på vardagen med lite komik också, säger Henrik Zacco.

– Jag vill teckna främmande miljöer liksom andra platser som jag är ovan vid, tycker Elias Löfgren.

– Realistiskt och lågmält är min grej. Kanske lite japansk Manga och Fantasy också, säger Emma Tönnes.

Kan serier vara en inkörsport till läsning av böcker?

– Jag tror att det kan vara en ingång till läsningen. Jag vill också som bibliotekarie visa besökarna på serierna, säger Emma Tönnes

ur Lärarförbundets Magasin