Läs senare

Så funkar pedagogiken i folkhögskolan

ReportageI klassrummet väljer läraren att närma sig sina deltagare både som kamrat och som undervisningsledare. Det är bland annat det som förklarar varför deltagarna är så nöjda med folkhögskolan och dess pedagogik.

Så funkar pedagogiken i folkhögskolan

Redan från början inser Alva Uddenberg att hon får ändra inriktning på lektionen. Redan i korridoren hade deltagare frågat henne om ett förestående studiebesök på en tidningsredaktion. Och hur blir det med kompensationsledighet för teaterbesöket? Och vad är det för teater?

Alva Uddenberg vill veta vilka frågor deltagarna har till studiebesöket. Plötsligt säger en av dem att hon inte är så intresserad av något studiebesök. Alva Uddenberg lyssnar men försöker inte övertala henne att se mer positivt på besöket utan tittar ut över klassrummet och frågar en annan deltagare som hon vet inte är rädd för att ställa frågor. När hon frågar är det fler som kommer med nya frågor.

– Hade jag inte haft nästan tjugo år av folkhögskollärarerfarenhet i ryggen hade jag kanske blivit osäker när hon sa att hon inte var intresserad men det som händer i mig är: Hur ska jag få med henne på tåget? Jag vänder mig till gruppen, vad har den för frågor? Det kanske kan väcka hennes intresse.

Platsen är Sundbybergs folkhögskola. Det är svenskalektion i allmän kurs med inriktningen Psykologi och samhälle, en påbyggnadskurs på gymnasienivå som förbereder deltagarna för högskolan. Alva Uddenberg är lärare på skrivarlinjen och undervisar i svenska i allmän kurs. I regel har hon en idé om vilken riktning hon vill ta under lektionen och hur klassen ska komma dit. Men när hon börjar lektionerna händer det ofta att hon byter spår, därför att gruppen har andra behov.

Idag hade Alva Uddenberg tänkt gå igenom texter med deltagarna. De hade fått i uppgift att skriva porträtt på varandra. Men en stor del av lektionen diskuterar deltagarna om studiebesöket och teatern. Alva Uddenberg lyssnar mest. Om deltagarna är oeniga låter hon diskussionen löpa på utan att lägga sig i, möjligen kan hon puffa på i en eller annan riktning och bidra med sakupplysningar. Det påminner mer om ett samtal än om en lektion. Alva Uddenberg skriver upp på tavlan för att alla ska få översikt av det de talar om och få inspiration att ställa fler frågor.

I en studie som publicerades 2013 i boken Nyttan med bildning redovisar forskaren och universitetslektorn vid Örebro universitet, Sam Paldanius, två års forskning om folkhögskollärarens arbetssätt och vad som sker i klassrummet i allmän kurs. När han beskriver situationen i klassrummet skriver han att såväl pedagogiken som relationen till deltagarna är ”luddig.” Men han använder det inte som en negativ beskrivning utan menar att här ligger förmodligen en del av förklaringen till det som skiljer folkhögskolan från andra skolformer och är skälet till att så många deltagare är nöjda med sin tid på folkhögskola.

Sam Paldanius har forskat om hur folkhögskolepedagogiken fungerar i praktiken.

–Det finns en tydlig närhet mellan lärare och deltagare, säger Sam Paldanius. Här handlar det mer om kamratskap och ett slags ömsesidig respekt. På grund av att folkhögskolan, i jämförelse med gymnasieskolorna, är så lite reglerad kan det här vara någonting som är en del av en tradition som har växt fram över årtionden, alltså en form av egen pedagogik inom folkhögskolorna. I klassrummet väljer man att närma sig sina deltagare både som kamrat och som undervisningsledare.

Eftersom lärare på folkhögskola inte är bundna av läroplaner har de stor handlingsfrihet och kan växla mellan rollerna som lärare och som kamrat, samtidigt som de också avväpnar den negativa laddning skolan har för dem med dåliga erfarenheter av skola.

– Det går naturligtvis inte att säga att det gäller alla lärare. Det är upp till individerna i varje klassrum. Jag har sett gymnasielärare som försökt ha en liknande relation men då har kanske systemet inte backat upp läraren lika tydligt som på folkhögskola, säger Sam Paldanius

Men han menar att ”luddigheten” också finns i undervisningssituationen. Han beskriver det som att folkhögskollärare är ”taktiskt otydliga” för att göra undervisningen tillgänglig för alla. När han på föreläsningar har beskrivit arbetssättet för folkhögskollärare har han fått igenkännande leenden och skratt.

– Jag har noterat att lärarna har ett lite luddigt förhållningssätt i till exempel ämnen som historia, geografi eller samhällskunskap. Det verkar som att deltagarna har möjlighet att uttrycka sig lite hur som helst kring de frågor man diskuterar gemensamt. Läraren var inte så noga med att hitta en bild alla ska vara överens om, att det här är rätt och det där är fel utan svarade ofta: ”Det där är ett utmärkt sätt att tänka.” Eller: ”Det där var en bra idé.”

Ibland försökte de mer kunniga deltagarna provocera fram det rätta svaret från läraren, i regel utan att lyckas. Poängen med det luddiga förhållningssättet är att läraren försöker skapa ett utrymme att bjuda in alla deltagare att vara med i samtalet, så att även de med dåliga erfarenheter av skola och mindre kunskaper känner att de kan delta. Efterhand brukar de mer kunniga deltagarna förstå vad läraren håller på med och accepterar och understödjer lärarens förhållningssätt.

När Paldanius satt med och observerade vad som skedde i klassrummet blev han ibland konfunderad över att deltagarna kunde komma och gå under lektionerna, de gick på toaletten eller reste sig plötsligt och lämnade klassrummet utan förklaring och utan att vare sig lärare eller andra deltagare reagerade. Ibland förstod han inte vad som hände framför hans ögon. Vid ett tillfälle redovisade två deltagare en uppgift framme vid katedern. När redovisningen närmade sig slutet och det var dags för frågor reste sig plötslig den ene av dem och lämnade klassrummet. Ingen reagerade. Inte läraren och inte deltagarna. Paldanius begrep ingenting.

– Efteråt var jag tvungen att fråga läraren vad det här gick ut på. Det visade sig vara speciella omständigheter för den här deltagaren. Att överhuvudtaget få honom att läsa på och sitta framför hela klassen och prata lite var i sig en stor vinst. Det hade man inte sett tidigare under kursen.

 

Ibland kan en deltagare plötsligt lämna klassrummet. Alva Uddenberg låter dem vara och söker senare upp dem för att stämma av. Foto: Peter Jönsson

Men det förhållningssättet är inte ovanligt. Alva Uddenberg berättar om deltagare som plötsligt kan lämna klassrummet eller någon som är rastlös och vill sätta sig och jobba någon annanstans.

– Då låter jag dem gå  och så söker jag upp dem senare för att stämma av, säger hon.

Även om Alva Uddenbergs svenskagrupp är en jämförelsevis stark grupp med siktet inställt på högskolan är det ingen homogen grupp.

– Det är flera som har dyslexi. Flera har svenska som andraspråk. Det finns de som är tysta eller inte säger så mycket och andra som säger desto mer. Där finns de som är tydliga och säger till när de har fastnat och behöver hjälp medan andra gör något annat, säger hon och försvinner iväg för att se hur arbetet framskrider i de olika grupperna.

Man kan också tro att alla olikheterna i en folkhögskoleklass borde skapa mycket konflikter men Sam Paldanius menar att av någon anledning blir det inte så på folkhögskola.

–Det verkar finnas någon form av gemensamt ideal som alla blir del i, en självklar respekt för den andre. Man är noga med att ge individen utrymme och bekräftelse. Även om det finns alla möjligheter att hamna i konflikt med varandra verkar det som att läraren och folkhögskolan skapar någon form av klimat där Respekt är huvudordet. Och det är någonting deltagarna sakta tar till sig.

Även om lärarna på folkhögskola är olika och har olika bakgrunder får de med tiden ett liknande arbetssätt och förhållningssätt i klassrummen och gentemot deltagarna. Den taktiska otydligheten är ett återkommande inslag och lärarna växlar mellan sina roller som lärare och kamrat.

– Det är faktiskt något som anknyter till det vi skrev 2009 i boken Folkhögskolans praktiker i förändring. Över tid tar en nyanställd lärare till sig de handlingsrutiner som finns i en viss miljö, samtidigt som de försöker bevara något av sitt eget. Den lärare som kommer från gymnasiet och till en början noga läser i gymnasiets läroplan för att genomföra sin undervisning blir med tiden allt mindre noga och lyssnar mer på kollegornas synpunkter. Folkhögskolans praktik och historia kommer att sätta sig i de flesta.

En grupp som Paldanius var särskilt intresserad av var den tysta gruppen. Vad betyder folkhögskolan för dem? Många deltagare har olika typer av misslyckanden i den reguljära skolan. Men när de kommer till folkhögskolan får de ett erkännande bara genom att vara närvarande, att de hälsar på varandra och får en tillhörighet. De får uppmärksamhet och ett erkännande av en lärare som både är en auktoritet och representant för samhället men också är medmänniska och kamrat, vilket så småningom kan bilda grunden till studiemotivation och vidare studier. När Paldanius intervjuade dem handlade det inte främst om betyg och goda kunskaper utan om personlig utveckling, stärkt självförtroende, nya vänner och ny chans till ett bättre liv och karriär.

En annan utveckling han ser är att folkhögskolan riskerar att bli en rehabiliteringsinstitution för en ökande mängd deltagare och att man idag har en väsentligt mycket större deltagargrupp som på något sätt har misslyckats i det ordinarie utbildningssystemet.

– Det behöver inte finnas en motsättning mellan rehabilitering och bildning men mängden deltagare med en rehab-orientering kan påverka klimatet så att folkhögskoleandan och pedagogiken inte räcker till.

Frågan är hur detta påverkar deltagare som har siktet inställt på högskolan och som är där för att plugga?

– Å ena sidan betyder det att kurserna går långsammare fram, å andra sidan får de en chans att glänsa, alltså de blir nästan hjälplärare. Det är nånting som flera deltagare uppfattar som något positivt. Även de som har mer utbildningskapital med sig har ganska ofta varit med om bekymmer och kan ha ett ganska stort behov av att bli bekräftade.

Men det är också en utveckling han menar att folkhögskolan måste ta ställning till. Är det detta som ska vara framtidens klasser i allmän linje?

– I så fall är frågan: Hur kommer skolorna att tillgodose en kompetensutveckling hos lärarna så att de får en möjlighet att hantera de nya  frågor som dyker upp med nya deltagargrupper?

Alva Uddenberg är tillbaka i klassrummet. Hon har varit runt och tittat till i grupperna. Hon sitter på huk framför en deltagare som behöver få tala om en text hon har skrivit om existentialismen, skriven som en krönika. Är det rätt angreppssätt? De pratar fram och tillbaka om texten och för ett samtal om form och innehåll. Man kan uppfatta samtalet som mellan lärare och elev. Men där pågår också något mer.

– Det är ett relationsbyggande, säger Alva Uddenberg. Det är fortfarande tidigt på läsåret och jag ägnar en stund åt att lära känna deltagarna och var de befinner sig i sitt skrivande.

 

Publicerad i Folkhögskolan nr 4/2014

ur Lärarförbundets Magasin