Läs senare

»Jag når hur många öron som helst«

FörfattarporträttDani Kouyaté är bokstavligen född till att berätta. Ändå  talar denne teaterlärare, och världs-berömde filmregissör,  främst om konsten att lyssna: ”Vi människor har två öron och en mun; så varför använder de flesta munnen mer?”

»Jag når hur många öron som helst«
Dagens samhälle präglas av ett slags 'fast life', som försvårar för människan att finna tid för reflektion, säger Dani Kouyat, filmregissör, berättare och lärare på Wiks folkhögskola. Foto: Susanne Kronholm

Höstsolen vräker in i lägenheten i stadsdelen Rickomberga i Uppsala, där Dani Kouyaté bor med sin familj sedan tio år tillbaka. Han är precis inne i en halvtidsperiod som regissör. Den andra halvtiden är han anställd som teaterlärare på Wiks folkhögskola utanför Uppsala. Dessutom håller han sedan flera terminer i en tillvalskurs som ”öppnar fönstret” till afrikansk film. Vi pratar på ett av hans förstaspråk, franska, som i Dani Kouyatés språkdräkt fylls av en humoristisk vänlighet och många bildliga uttryck.

– I dagens samhälle finns en stark tendens att tänka i konflikter. Därmed skapas också problem som inte ens behöver vara det; som detta att vara flerspråkig. För mig är det en rikedom, på samma sätt som alla mina livserfarenheter. I den bästa av världar kan jag skapa något ur det som är unikt och – eftersom jag är just den jag är – vända mig med mina berättelser till både afrikaner, européer och svenskar.

Det har han sannerligen lyckats med. Hans senaste film Medan vi lever” spelades in i både Sverige och Gambia, och var ifjol nominerad i hela sju kategorier vid Afrikas största filmfestival. Dani Kouyaté kammade hem priset för ”Bästa film gjord av en afrikan boende utomlands”.

Filmen handlar om 20-årige Ibbe, som är född och uppvuxen i Sverige, och hans mamma, som ursprungligen är från Gambia, och som på olika vis söker sitt ”hemma”.

– Den här gången ville jag låta filmen utspela sig på både svenska och engelska, och i både Sverige och Gambia, eftersom det är en typ av dubbla rötter som många av dagens svenskar bär på.

Flera recensenter kommenterade efteråt det snudd på sensationella – här var alltså en film där svenska svarta skådespelare har de bärande rollerna, och där svenskan , precis som för många av dagens svenskar, bara är ett av flera möjliga språk.
Livet krånglar, karaktärerna svajar, men slutet är ”feel good”. Även regissörens blick på välvilliga, men strukturellt vardagsrasistiska svenskar är roat förlåtande.

– Jag tror på att ha ett lätt anslag för att få folk att lyssna, liksom på att använda humor och ironi. Och visst finns det en komisk ironi i att det nu är jag, invandraren, som får resa på visningar och representera ”svensk film” runt om i världen?

– Visst finns det en komisk ironi i att det nu är jag, invandraren, som får representera ‘svensk film’ runt om i världen?. Foto: Susanne Kronholm

Att bli berättare var tidigt självklart för Dani Kouyaté. Han är född in i en så kallad

griot-släkt i Burkina Faso i staden Bobo-Dioulasso som ett av tio syskon. ”Griot” betyder ungefär ”ordets mästare«. Enligt Dani Kouyaté kan det liknas vid ett hantverkaryrke – bara det att hantverkaren i detta fall frambringar ord för att i berättelsens form återge familjers – och hela samhällets –  historia.

I det förmoderna Burkina Faso hade griots en betydande plats vid alla viktiga händelser i livet; dop, bröllop och begravningar. Griots fungerade – och fungerar än i dag – som medlare i konflikter, som förmedlare mellan folk och makten och som bärare av kollektiva minnen.

I och med kolonisationen kom plötsligt pengar in i bytessamhället. För ”ordhantverkarna” blev värderingen av varan svår. För vad kostar en individs eller ett lands historia? Och hur värderar man den sanning, som en griot förväntas tala?

– Många griots fick problem att fortsätta med sitt arbete. I Burkina Faso köptes vissa upp av fransmännen för att vara med och genomdriva kolonisationen. Griots ute i byarna, som hade svårt att få betalt, kanske i stället tvingades att nöja sig med smicker, och då lever sanningen farligt. Den utmaningen – att utföra sitt berättaruppdrag med värdighet – finns än i dag.

En ständig uppgift för en griot är också att anpassa berättartraditionen till samtiden. Exempelvis insåg Dani Kouyatés farfar värdet i att använda nymodigheten megafon. Hans pappa, Sotigui Kouyaté, var den förste griot i Burkina Faso som blev professionell skådespelare. Dani, i sin tur, är den förste som fört över den talade traditionen till film.

– Faktum är att flera av de stora musikerna i Västafrika är griots, vilket gör att de fortfarande kan berätta, och leva på sitt berättande.

Just dynamiken mellan modernitet och tradition, dåtid och framtid, ligger som ett grundackord i Dani Kouyatés konstnärliga uttryck.

Han talar på sitt bildiga vis om hur framtiden ska skjuta som en pil ur det förflutna, utan att tappa kontakten med dåtidens kunskaper. Och hur varje åldrings död är att likna vid ”ett brinnande bibliotek”. Det är en typ av poetiskt förhållningssätt som skaver rätt rejält mot modernitetens kärna; en ständig rörelse framåt i en vågrät linje under mottot ”Se dig inte om”.

– Glömska är ett av mänsklighetens stora problem. Dagens samhälle präglas av ett slags  ”fast life”, som försvårar för människan att finna tid för reflektion. Titta bara på hur nazismen och fascismen redan tillåts komma tillbaka i Europa. Tyvärr finns det ingen magisk, allmän formel för att motverka den glömskan och okunskapen. Den utmaningen – att minnas och lära – måste varje individ förstå och svara på.

För att lära måste människor också öva upp förmågan att lyssna, menar Dani Kouyaté.

– En människa kan inte förstå och lära – eller för den delen bli en bra berättare eller skådespelare – om hon inte kan lyssna. Med mina teaterelever kan jag exempelvis öva på det via lek, då man ju faktiskt måste lyssna på varandra för att leken ska fungera. Samtidigt skapar sådant ömsesidigt lyssnande ett gemensamt ansvar för gruppen, eftersom det blir så tydligt: En människa är ingenting utan andra -människor.

Som barn fick Dani Kouyaté tidigt följa med sin pappa på olika griot-uppdrag och med alla sinnen insupa hans teknik att minnas, förvalta och berätta. Också musik var en självklarhet hemma; alla i familjen spelade olika instrument.

– Om jag får frågan när eller hur jag lärde mig att spela ett instrument vet jag inte vad jag ska svara, jag har bara lärt mig. Musiken fanns, instrumenten fanns, att spela var en självklarhet. På samma sätt har jag inget teoretiskt underlag för min berättarteknik. Sättet jag tillägnat mig berättandet påminner mer om… ett slags infusion.

– Detta med kroppens intelligens är också något jag kan ge till mina elever, bara genom mitt sätt att vara. För en skådespelare handlar det ju hela tiden om att finna balansen mellan kropp och hjärna, och att ibland enbart våga förlita sig på kroppsminnet.

Två grundläggande fakta gjorde att Dani Kouyaté tillhörde de fem procent i hans årskull som fick gå i skolan: Familjen hade pengar till skolmaterial och tillgång till elektricitet så att han kunde göra sina läxor om kvällarna. Redan i första klass byttes barndomens språk bambara till kolonialmaktens franska. På barns vis tog han snabbt in språket; vid sju års ålder började han att drömma på franska.

– Det är på franska jag har tillägnat mig all formell kunskap. När min mamma ännu levde, och kanske ville diskutera pengar med mig på bambara, var jag först tvungen att ”översätta” uträkningar jag gjorde i huvudet från franska till bambara.

Burkina Faso blev självständigt från Frankrike 1960, men den mentala kolonisationen är fortsatt stark, menar Dani Kouyaté. Han jämför med grannlandet Nigeria som tidigare ockuperades av kolonialmakten Storbritannien:

– Se bara på filmindustrin. I Burkina Faso anammade vi helt den franska filmtraditionen där det förutsattes riktig film, vilket har krävt att filmare i Burkina Faso måst åka till Paris för att framkalla sina alster. I grannlandet Nigeria, har de haft en helt annan mental självständighet. De hittade tidigt videotekniken för att göra inhemska filmer och tv-serier. I dag är ”Nollywood” den tredje största filmindustrin i världen.

Själv studerade Dani Kouyaté film från grunden; först tre år i huvudstaden Ouagadogou, sedan ytterligare fem år i Paris. Som färdig regissör har han gjort både populära tv-serier och filmer i hemlandet. Han har grundat ett filmbolag, rest på berättarfestivaler med sin pappa och bott i olika länder. Så en dag mötte han sin svenska fru i Burkina Faso. I dag pendlar han mellan Rickomberga och Wiks folkhögskola, och mellan Uppsala och Burkina Fasos huvudstad Ouagadogou, där familjen har en lägenhet.

Just nu arbetar han med sitt första filmmanus på svenska, för att ”ta chansen att utforska och fördjupa sin relation till språket”. Filmen ska bli hans egen version av Shakespeares ”Stormen”. Planen är att inspelningen ska ske på klassisk, svensk filmmark på Fårö:

– Jag såg Ingmar Bergmans filmer långt innan jag satte mig på planet till Europa.

– Min farfar sa aldrig att något var ’fel’. Han sa: ’Nu förstår jag inte, förklara för mig’. Om man inte är så upptagen med att döma saker som sker, utan väljer att observera dem blir man mer öppen. Foto: Susanne Kronholm

Jag kan alla de västerländska storheterna; Chaplin, Orson Welles, Francois Truffaut… Jag tänker att en av mina uppgifter som griot är att ge västerlänningar en liknande fördjupad kunskap om afrikansk kultur.
Att ”öppna fönstret” mot Afrika är också syftet med den tillvalskurs i afrikansk film som Dani Kouyaté sedan flera terminer erbjuder på Wiks folkhögskola:

– Kursen ger eleverna en chans att upptäcka Afrika via film, och bortom klichéerna. Den bild som målas upp av afrikanska kulturer i västvärlden är ofta endimensionell och enögt problemorienterad. De filmer jag väljer att visa vänder på perspektiven; som att också lyfta fram den humor och generositet som finns i Afrika. Och, viktigast av allt – filmerna är skapade av afrikaner.

Kanske var det just denna västerländska och svenska okunskap som gjorde att intresset för chansen till storslam för Dani Kouyatés film ”Medan vi lever” vid Africa movie academy awards till en början var så svalt i svenska medier.

Det föranledde i sin tur en av skådespelarna, Richard Sseruwagi, att skriva ett ilsket Facebook-inlägg, som han sedan utvecklade i en intervju i Dagens Nyheter: ”Jag undrar om det varit någon skillnad om regissör och skådespelare varit blonda och blåögda och inte svarta … Att inte inkludera och synliggöra sina medborgare oavsett ursprung tycker jag är detsamma som att gräva sin egen grav. Konsekvenserna av det ser vi tydligt i utsatta områden i vårt land. Filmen handlar just om identitet och hur svårt det är för många människor att hitta den i Sverige.”

Dani Kouyaté säger att han förstår Richard Sseruwagis vrede:

–  Han är en svensk skådespelare, med en av de bärande rollerna i en film som ingen pratar om, trots att den har fått sju nomineringar vid Afrikas största filmfestival. Och hans kritik gav ju också effekt ; plötsligt ville flera svenska medier ha intervjuer. I dag är jag främst glad över hur många som har berörts av filmen. Den reser fortfarande över hela världen. Som berättare når jag hur många öron som helst.

 

ur Lärarförbundets Magasin